EN KORT INBLICK I KURDISTANS POLITISKA HISTORIA

Kurdernas härkomst och historia ur antropologisk och språkvetenskaplig synvinkel

Det kurdiska folket härleder sitt ursprung från de forna gutierna som levde och härskade i hela den övre (nordvästliga) delen av Mesopotamien år 2100 f kr. Det var gutierna som bildade kurdväldet Kardunijash i Babilonien och motstod hetiterna i norr som försökte inta mesopotamiska städerna. En av gutiernas kungar hette Sherlek (utt.kärlek). Gutierna härskade på de nämnda områdena ända fram till år 900 f kr.

Enligt historiska källor, var det kyrtyerna [1] vilka Alexander den Store gjort bekantskap med på Zagros-bergen, som levde i de trakter där gutierna hade levat. Detta säger oss vidare att det historiska och geografiska område, som idag kallas Kurdistan, är urhem för kurdernas förfäder gutierna, kytierna, kardukerna och senare mederna (500 fKr). Kurderna härstammar från en av de tidiga indo-europeiska stammarna som levde i öster om Kapadokien dvs i norra Mesopotamien och har spelat en viktig roll i Mellanösterns historia.

Medien är övervägande bergland, och i synnerhet dess norra och västra delar fylls av vitt förgrenade bergskedjor, vilka är att betrakta som en fortsättning av det armeniska höglandets väldiga bergmassor. I mellersta och östra delarna lämnar dock bergen plats för vidsträckta slätter. Längst i nordväst ligger en stor saltsjö, fordom kallad Kapauta (Lacus Matianus, nu Urmiasjön). Huvudfloden är Amardos (nu Kisil Usen), från de västra gränsbergen med nordostligt lopp till Kaspiska havet.

Medien är till största delen mycket fruktbart. Berömda var i forntiden dess hästar. De förnämsta städerna var i Stor-Medien: Huvudstaden Ekbatana (eller Akmatana, nu Hamadan).

Historiens fader Herodotos berättar om Stormedien. Detta var vid den tiden ännu delat i en mängd av varandra oberoende små samhällen, furstendömen, i vilka härskarens makt var tämligen starkt inskränkt genom en mäktig aristokrati, således med samma slags författning. Deiokes, en bland dessa småfurstar (eller "domare"), skall enligt Herodotos ha lyckats under sin spira förena hela Medien, varefter han grundlade den nya huvudstaden Ekbatana.

Den mediska kejsaren Cyaxares - Key Xosrow

Deiokes son Fraortes gjorde motstånd mot de alltför trängande assyriska riket, men blev besegrad och dödad av Assurbanipal (omkr 630 f.Kr.). Han efterträddes av sin son, den kraftfulle Kyaxares eller eg. Kay Xosrow. I början av sin regering hade denne att bekämpa ett nytt infall av skytiska stammar, vilka för en tid (Herodotos uppger hela 40 år) sägs ha gjort sig till herrar i landet. Genom flera segerrika fälttåg utvidgade han sedan betydligt sitt rikes område och lyckades slutligen i förbund med Nabo-polassar, den assyriske ståthållaren i Babylon, besegra Assyrien och i grund förstöra dess huvudstad, Nineve (612 f.Kr.). Under honom nådde det mediska väldet sin högsta blomstring och sträckte sig över hela Iran, Elam, Assyrien och Armenien.

Stormediska riket år 500 fKr

Det bergiga Ardelan vid "turkisk-persiska gränsen", anses vara kurdernas riktiga urhem. Endast i mellersta Kurdistan, det nuvarande Bothan där bertosci-kurdernas oavhängiga klaner höll till, har det gamla namnet karduker (omtalad i Anabasis-Ksenefon 430 fkr) bibehållits.

Teorin om kurdernas allra första ursprung baserar sig även på deras anatomiska säregenheter. Detta är i och för sig inte en någorlunda metod som man kan förlita sig på i och med den naturliga integrationen mellan folkgrupper ända sedan urminnestider. Men antagandet kan ändå vara användbart i syftet om att kunna ge ett säker svar till frågan. Ett svar som är också användbart för att motstå den turkiska statens förnekande av det kurdiska folket. Därför alla metoder i kampen om att häva Kurderna och Kurdistans existensberättigande och nationella och demokratiska rättigheter borde utan tvekan vara tillåtet. Denna teori baserar sig främst på det faktum att större delen befolkningen i inre delar av Kurdistan är blonda och blåögda människor som folkslag i den europeiska kontinenten. Genom vetenskapliga språkstudier i kurdiskan kommer sambandet mellan kurderna och de indo-europeiska folken tydligt fram. Faktum är att kurdiskan är ett indo-europeiskt språk tillhörande iranska gruppen.

År 990 e kr stormade den den kurdiske kungen Marwan den högt belägna basaltstaden Amîda (Diyar-î Bekr), långa tidsperioder Kurdistans politiska och administrativa medelpunkt, vid övre Tigris, vilken dittills varit ständigt arabisk-islamisk herravälde sedan islams arméer erövrade staden i 700-talet. Med expansionen av islam, delade araberna upp Mesopotamien och dess angränsande områden efter efter tre stamfäder i lika många delar eller landskap (diyar). Dessa stammars tre stamfäder var Nesars söner Rabie, Nasar samt Bekr. Bekir slog sig ner i Mesopotamiens nordligare del, i övre Tigris bergland, som uppkallades efter honom; Diyar-î Bekr.

Den Magnifike Saladin

Den kurdiske kungen Marwan var likaså grundläggare av en på sin tid berömd regent. Marwaniderna, som härskade hundra år bortåt Eufrats och Tigris högland, hade även de andra murstäder Mia-Farqin (Silvan), och den bergige Bedlîs inom sitt kurdvälde (990-1096). Sheddadider (951-1174) i norr och Hasawahidierna (959-1015) i sydost var två andra kurdiska dynastier som härskade kring Gandja och Kermanshah. Ayyubider (1169-1250) med den magnifike Saladin härskade över hela den islamiska Mellanöstern från Perisen till Egypten.

Ayyubidernas rike, 1171-1193

"Denna stads (Diyar-i Bekr) förlust var i sig själv tillräcklig i arabernas ögon för att fullständigt misskreditera det dåvarande kurdväldet (marvaniderna). Från den gråa forntiden härstammar staden "Amid" som idag kallas Diyarbekir, förknippade nämligen traditionen och sagan med underbara och hemlighetsfulla ting i överflöd. När Marwan tog den den befästa staden från araberna, ansågs han för att vara den motståndskraftigaste i hela den islamska orienten. Man tillskrev honom en ålder av fyra tusen år. Än idag är anblicken av staden storartad. De väldiga urgamla basaltmurarna (de byggdes år 349 e kr av den romerske kejsaren Justinianus och det sägs att den är världens näst längsta mur efter den kinesiska muren)-[2] och deras fyrkantiga försvarstorn tronar kanske änni i sin ursprungliga form och plan på den höga flodstranden, utefter vilken den pilsnabba Tigris brusar fram" skriver den tyske författaren och historikern A. V. Schweiger Lerchenfeld om Marwan och Marwaniderna.

Zarathustras lära [3], mazdeismen är kurdernas ursprungliga religion. Under 600-talet gjorde islam sitt intåg i Kurdistan och den omfattar nu cirka 70 % av Kurdistans befolkning. Kvarlevor från den ursprungliga religionen mazdeismen är ennu idag en tro som följs cirka 10 % av kurderna, som kallas jesider. Dessutom finns judiska och kristna kurder (keldaner). I Israel lever cirka 200 tusen kurdiska judar idag. I Kurdistan lever kristna armenier och syrianer.

Det kurdiska språket

Det kurdiska språket är ett indo-europeiskt språk hörande till den iranska grenen. Bland de nutida iranska språken är kurdiska ett av de viktigaste. Minst 40 miljoner människor pratar detta språk. Ett forntida språk som var besläktad med dagens kurdiska var Avesta-språket: Zaroaster-religiönens heliga språk.

Den moderna historien

Under 1800-talet, i samband med en allmän nationell veckelse påbörjades Kurdistans moderna historia som är fylld av motstånd och krig för att göra anspråk på kurdernas nationella och demokratiska rättigheter.

Från början av 1900-talet ser man tydliga spår av den nationell-demokratiska ungdomsorganisationen i Kurdistan. Före beskrivningen av några dessa organisationer och dess politiska, sociala och kulturella funktioner, bör först sägas litet om det dåvarande internationella politiska läget.

Man förnekar rätten till den kurdiska självständighetskraven genom att påstå att Kurdistan har aldrig varit en stat. Detta är en mycket felaktig ställning. Att det funnits eller inte funnits kurdiska stater i historien kan man naturligtvis diskutera med vetenskapliga metoder, men låt oss anta att det inte fanns någon kurdisk stat i historien. Det är inte logiskt att påstå då att det inte skall existera en kurdisk stat i nutid eller i framtiden bara för det. Därför att frihet är en universal passion. Alla strävar vi efter frihet. Alla vill vi leva i frihet. Detta är människans outtömliga kampvilja för sina fri- och rättigheter.

Under andra världskriget fanns det bara 4 eller 5 suveräna stater i Afrika. Idag är däremot detta antal över 50. Det fanns inte Gana, Senegal, Togo, Benin, Ruanda, Burundi, Chat, Somali, Djibuti, Eritrea, Gine Bissau osv, osv i historien före andra världskriget.

Den 10 december 1948 publicerades Den Globala Deklarationen om Mänskliga Fri- och Rättigheter. I denna deklaration stod det om frihet och oberoende för de förtryckta nationerna och länder. Men ingen av dessa krav och principer tillämpades för kurdernas fördel.

De kurdiska kraven för frihet beaktogs inte heller av det beslut [1514(XV)] som Förenta Nationerna tog. Enligt ett Förenta Nationernas beslut från 14 december 1960 som publicerades som en deklaration stod det: "alla nationerna har lika värde och de har rätt till självbestämmanderätt utan att särskiljas på hudfärg, kön, språk eller religion. Att man respekterar folkens grundläggande rättighet till frihet att leva sida vid sida i fred och harmoni." Men ingen av dessa principer tillämpades för kurdernas fördel.

Trots Förenta Nationernas deklaration om mänskliga fri- och rättigheter fortsatte denna orättvisa att drabba kurder. Man har alltid sett mellan fingrarna när det gäller den kurdiska frågan. Ingen paragraf av det föredrag som Förenta Nationerna godtog, tolkades för att ge kurderna deras rättigheter. Man har alltid försökt att hitta en förevändning, t ex att dessa stadgar och principer endast gäller för de förtryckta och förslavade nationer där det finns ett geografiskt avstånd mellan kolonisatörer och själva kolonin.

I kurdernas och Kurdistans historia finns det två viktiga europeiska stater: England och Frankrike. När man granskar det första kvartalet av 1900-talet, de största imperialistiska staterna i denna tid är England och Frankrike. England är den imperialistiska staten nr 1 och strax efter den kommer nr 2 Frankrike - den andra imperialistiska staten i dåvarande värld. I kurdernas och Kurdistans historia har just den största fördelningen av landet skett under denna tidsperiod. Dagens kurdiska, kurdistanska statuko har bestämts just i denna tidsepok.

Efter Första världskriget, vid en konferens i Lausanne, (21 november 1922) reviderades freden i Sévres (20 augusti 1920) där bl a Turkiets nya gränser fastslogs. I själva verket blev Lausanne-avtalet ingenting annat än godkännande av en politisk triumf för Turkiets ockupation av Kurdistan samt internationellt erkännande av Kurdistans delning mellan övriga nykomliga vasallstater, (Englands) Irak och (Frankrikes) Syrien.

Dessa två stater, England och Frankrike har alltid varit ohörsam om kurdernas rättigheter. Varken det är vänsterregeringar eller höger eller liberaler, har regeringarna i dessa stater alltid följt en anti-kurd politik. De har alltid bibehållit goda relationer med de stater som förtryckt kurderna. Dessa stater som förtrycker kurderna har varit främsta bundsförvanter eller vasallstater för England och Frankrike.

Efter det första världskriget, uppstod behovet av en organisering för att försvara och bevara freden i världen. Detta behov fortsatte även efter det andra världskriget. Både Nationernas Förbund och Förenta Nationernas tid publicerades många slutdekret och deklarationer för att bemöta detta behov och säkerställa nationernas frihet, mänskliga rättigheter och säkerheten i stort. Man har strävat efter för att efterleva dessa principer och deklarationer. Men vad innebar dessa dekret och deklarationer för kurderna? Å ena sidan har vi de internationella freds- och frihets organisationer och å andra sidan har vi kurdernas påtagligt dåliga situation idag.

Efter det första världskriget rasade det österrikisk-ungerska Imperiet, det Tyska Imperiet, det ottomanska och Ryska Imperierna. En socialistisk stat bildades i Ryssland i 1917. De segrande staterna i det första världskriget, England, Frankrike och Italien skrev under ett föredrag med Tyskland (Versailles 7 maj 1919), Österrike (Saint Germain 10 september 1919), Bulgarien (27 november 1919), och Ungern (4 juni 1920). Till sist skrev man under ett föredrag med det förlorande ottomanska imperiet (10 augusti 1920). Dessa föredrag skrevs under inför Fredkonferensen i Paris i den 18 januari 1919.

Två år efter det första världskriget, började man med kulisserna för att skapa en internationell politisk organisation för att förebygga krig och bevara freden och säkerheten i världen. Dessa diskussioner hölls i synnerhet i Schweiz, Holland, England, Frankrike, USA. Det var diskussioner som senare bidrog till att Paris Konferensen samlades. Paris Konferensen gjorde sitt bästa med att förbereda bildandet av Nationernas Förbund. USAs president Wilson deltog mycket aktivt för att denna organisation skulle bildas. Paris Konferensen godtog den betydande positionen av Nationernas Förbund den 10 januari 1920. Det var 5 stater som var de mest framträdande i besluten i Paris Konferensen. Dessa var USA, England, Frankrike, Japan och Italien. Bland dessa 5 stater var det England och Frankrike som var de slutgiltiga makthavare i detta politiska initiativ. Det blev så att i praktiken var det alltid dessa två stater som i själva verket tog alla besluten åt Nationernas Förbund.

Under första världskriget proklamerade USAs president Wilson en sk ’14 punkter’s principer. De internationella relationerna skulle omformas efter dessa principer. Paris Konferensen godtog dessa principer. President Wilsons 12:e princip bland de "14 principerna" löd: "När man beaktar rätten till suveränitet för turkarna i det ottomanska imperiet, då skall de icke-turkiska minoriteterna som utgör det multinationella ottomanska sammansättningen, skall ges autonomi." Detta var en princip som innehöll självbestämmande rätt för nationerna. Denna princip försvarades av bolchevikerna i Ryssland också.

I den 22 paragrafen av Nationernas Förbunds deklaration framgick att bilda vasallstater. Vasallregimerna, är med andra ord ett kolonistyre. Det var tre typer av vasallregimer i regionen:

Vasallstat Typ A: Vasallregimer bildades i de landsområden som frigjort sig från det ottomanska imperiet. Enligt denna nya politiska landsfördelningen bildades engelska vasallregimer i Irak, Palestina och Jordanien, och en fransk vasallregim i vardera Syrien och Libanon.

Vasallstat Typ B: Denna typ av vasallregimer skulle bildas i gamla Tysklands kolonier. Ruanda och Burundi skulle omfattas av den belgiska vasallregimen. Kamerun och Togo skulle tillsammans omfattas av engelsk-fransk vasallregim. Tanganika (Tanzania) skulle tillfalla under den engelska vasallregimen.

Vasallstat Typ C: Dessa vasallregimer skulle bildas i länder i Afrika och i de sydostasiatiska Stillahavs öarna. Under 1900-talet var dessa länder engelsk kolonier: Sydafrika, Nord Rodezia (Zambia), Syd Rodezia (Zimbabwe), Becceuland (Botsvana), Syd Väst Afrika (Namibia), Kenya, Uganda, Sudan, Sierra-Leone, Nigeria; Guld-Gulfen (Gana).

Marocco, Algeriet, Tunisien, Gambia, Det Franska Väst Afrika, Det Franska Ekvatoriska Afrika, Madagaskar var franska koloniländer. Angola, Mocambik, Gine.Bissao, pourteguisiska, Väst Sahara, Rio Menhi (den Ekvatoriska Guinea), spanska, Kongo (Zaire), belgiska kolonier. I Eritrea och Libien hade italienarna bildat kolonistater.

Under Paris Fredskonferensen och Nationernas Förbunds tidsepok har det slagits största slaget med enorma konsekvenser som påföljd ända in i våra dagar mot kurderna. Man kan säga att den kurdiska frågan härstammar från denna tid. Om under Nationernas Förbunds tidsepok när vasallregimer typ A bildades, hade man bildat en kurdisk vasallstat, då skulle det inte finnas en fråga som heter kurdisk fråga eller förmodligen den skulle inte vara så betungande och svår som idag. Om man bildade en sådan kurdisk vasallstat, då skulle det betyda att man skulle som i övriga vasallnationer dra en politisk gräns. Detta skulle i sin tur leda till att kurderna eller Kurdistan kunna så småningom bli självständig. Det blev inte så. Under Sevrés och Lousanne föredraget, styckades kurder som folk och Kurdistan som land i olika delar - varje del tillfall till en annan stat. Detta är en mycket stor, mycket tung orättvisa som har riktats mot kurderna. Denna orättvisa i sin tur har lett till att det har blivit allvarligare konsekvenser. Det är mycket naturligt att vara mot denna orättvisa och sträva mot denna orättvisa. Denna attityd i sin tur är en rättmätig attityd.

Den internationella och framförallt den europeiska ordningen från historien som har allvarliga påföljder för det kurdiska folket, bör kritiseras hårt. Man bör kritisera gamla Europa, nya EU för detta historiska misstag och kräva att man rättar till misstaget. Man bör fråga: varför President Wilsons sk "14 Principer" som förespråkar nationernas självbestämmande rätt inte tillämpats för kurderna? Kurder har rätt att självbestämma över sitt öde, över sin framtid enligt dessa de internationella föredrag och principer. De ovannämda huvudaktörerna i Kurdistans fördelning England och Frankrike har blankt struntat i detta. Dessa två stater har en ledande roll även i EU. De bör inte följa de gamla koloniala, förlegade kurdistanpolitiken.

Man kan fråga varför har man inte bildat en kurdisk vasallstat som tillhört England eller Frankrike under tiden för Paris Fredskonferensen och Nationernas Förbund?

Av vilken anledning delade man upp det kurdiska folket och deras land Kurdistan? När man får svar för dessa frågor, får man även svar för den mörka politiska perioden i Mellanösterns politik under början av förra seklet. Dessa avslöjanden har gemensamma sidor likaväl med Turkiet, Irak, Syrien och Iran. En stor del av Mellanöstern och därmed hela Europas, världens moderna historia.

Det arabiska folket också delades. Men de delades som olika vasallstater. Men kurder och Kurdistan delades mellan de starkaste två stater i Mellanöstern: Turkiet och Iran samt de två nya vasallstaterna Irak och Syrien för att assimileras och förintetgöras. Detta skedde till synes med de viktiga två europeiska staternas goda minne.

Första världskriget, 1914-1918

Strax före världskriget, ockupationens och barbarismens symbol i regionen, var det ottomanska imperiet som ett aptitretande lik för de allierade staterna (Ententen) England, Frankrike och Rysland. Dessa länder ockuperade var sin bit och delade det krympta gamla riket mellan sig. Med denna händelse, blev det redan sönderdelade Kurdistan [4] uppdelat ännu en gång mellan dessa nya ockupanter. Det gamla väldet, den militanta islamska maktens symbol, som expanderade sig med landserövringar över tre kontinenter, delades nu i flera bitar. Eftersom den största delen av Kurdistan var under ottomansk styre, blev det alltså ytterligare omfördelning av Kurdistan.

I dessa kaotiska politiska läge, med dessa nya främmande koloniala makter som massiva förtryckare, kom den starkaste reaktionen från kurderna. De kurdiska bönderna och många kurdiska stammarna visade missnöje och gjorde motstånd. Bland dessa motståndskamp, är den kurdiske fursten Sheik Mahmud Berzindjis motstånd och kamp nämnvärd. I södra Kurdistan gjorde Berzindji uppror och han förklarades som kurdernas konung. Under den här tiden började en friare kurdisk kultur och litteratur liv ta form. Pengar och frimärke trycktes. En reguljär armé bildades. Upproret härifrån spred sig till hela landet. Under denna period blev den kurdiska nationalismen mer uppmärksam och folkskaror började massorganiseras.

Under samma tidsperiod som kurderna började organisera sig, började också turkarna under sin halv-legala chef Mustafa Kemal (en överste inom den ottomanska armén) operara i det av allierade makterna ockuperade ottomanska imperiet - detta mot sultanens order. Han rörde sig även i Kurdistan. Mustafa Kemal rörde sig fritt i landet i och med sitt hemliga avtal med engelsmännen om de politiska och ekonomiska privilegier i en framtida turkisk stat.

Mustafa Kemal Ataturk (turkarnas fader)

Båda engelsmännen och Mustafa Kemal spelade dubbelt i denna fråga. För att Mustafa Kemal skulle kunna uppnå sitt mål, behövde han en kraftsamling och betydligt fler anhängare. Med ett dussintals följeslagare och med stöd från engelsmännen opererade Kemal som propagandist i en rad anatoliska städer och i norra delen av Kurdistan. I dessa sina turer sökte han fler anhängare som ville vara med och skapa en ny stat på ruienerna av det ottomanska riket. Han opererade även i de kurdiska städerna och lovade kurder att den tillkommande turkiska staten skulle bli kurdernas och turkarnas gemensamma stat. Han var en pragmatiker som sade sig vara emot både det hatade ottomanska imperiet och de främmande ockupationsmakterna. Han fick kurdernas stöd. Här viste Kemal även hur han kunde spela bra med de gemensamma muslimska religiösa känslorna utnyttja dem väl.

Denna period var det hittills den mest intensiva politiska perioden i kurdernas kamp för deras nationella och demokratiska rättigheter.

Slutligen lyckades Kemal få kurdernas löfte om stöd för sin politik. Nr det var dags deltod mängder av kurder i motståndet och kämpade inte enbart i Kurdistan utan även i västra Anatolien och Trakien mot ockupanter.

Efter första världskriget när det ottomanska väldet gått under, lämnade de berörda makterna turkarna i fred genom Lausanne-avtalet. Ryssarna hade redan dragit sig tillbaka pga Oktober-Revolutionen. Men innan dess, pga deras ockupations ambitioner hade det blivit häftiga sammandrabningar mellan kurder och ryssarna. Efter Sheik Mahmoud Berzindjis motståndskrig lyckades mot engelsmänen som hade ockuperat stora delar av södra Kurdistan (Irak), hade Berzindjis motståndsarmé mött ryssarna som kom via Persien till områderna Halabdja, Pendjwin och Rawandoz, men fullföljde aldrig ockupationsambitionen dels pga kurdernas kraftiga motstånd och dels för att Oktober-Revolutionen fick den ryska armén dra sig från hela Mellanöstern för gott.

Sammanfattningsvis kan man kort nämna dessa historisk politiska händelser fram till början av förra seklet.

En ny epok

I början av 1920-talet bildades en ny turkisk stat, samtidigt som en rad arabiska nationella stater blev befriade från den gamla vargen - det osmanska väldet. Vad hände med kurdernas autonoma ottomanska stat efer den ombildningen av en turkisk stat? Det symboliska svaret på denna fråga ser man i resultatet av det första världskriget. Det verkliga svaret finner man i det brott som begicks av de som skapade det nybildade Turkiet.

Den nationalistiska turkiske ledaren som helt enkelt spelade räv genom att "glömma" sitt löfte om att acceptera kurderna som han utryckte: som en "broder nation" i den nygrundade staten. Kurderna hade till och med räddat turkarna och rensat de främmande ockupanterna, engelsmännen och fransmännen från hela landet.

Den turkiske sultanens utsände skriver på avtalet

Vid en konferens i Lausanne, (21 november 1922) reviderades freden i Sevres (20 augusti 1920) där bl a Turkiets nya gränser fastslogs. I själva verket blev Lausanne-avtalet ingenting annat än godkännande av en politisk triumf för Turkiets ockupation av Kurdistan samt internationellt erkännande av Kurdistans delning mellan övriga nykomliga angränsande stater, Syrien och Irak.

Den största delen av landet Kurdistan som hittills var ett autonomt furstendöme i det multinationella ottomanska sammansättningen, lämnades till den nyskapade turkiska republiken, näst största delen tillföll Iran och två delar gick till irakiska och syriska araber. Så slutade historien om denna motståndskamp mot främmande makter. Kurderna deltog och ledde i detta mostånd förstår man i slagfälltskampen vid Ruha, Entab, Meresh, Semsûr mot engelsmännen och fransmännen som ockuperat delar av det döende ottomanska väldet. Senare med anledning av de hjältemodiga motståndsinsatser som kurderna vid dessa städer gjorde, döptes deras städer om med ganska smickrande hjältedådiga namn. Ruha, t ex döptes om till Sanli Urfa = dvs Nämnvärd Urfa. Entab döptes om till Gazi Antep = dvs Veteran Antep. Meresh döptes om till Kahraman Maras = dvs Det hjältemodiga Meresh och Semsûr döptes om till Adiyaman = dvs Hjältenamn. Men det var kurdernas grannar (turkar, perser, och araber) som fick den totala fördelen i denna kamp.

KURDISTANS UPPRORSHISTORIA OCH DET KURDISKA FOLKETS STRÄVAN FÖR NATIONELLA OCH DEMOKRATISKA RÄTTIGHETER - Inom En Rad Organisationer och Föreningar

Om man tittar ett kort ögonblick på Kurdistans upprorshistoria, kan man avläsa, att det inte bara var denna tid som aktiverade kurderna, utan hela nantionens nästan hela nationens historiska period, har kurderna försökt att bli självständiga och oberoende. Som framhölls tidigare börjar kurdernas moderna historia på 1800-talet.

För närmare precisering följer här en uppräkning av de mest framträdande upproren som genom åren utbrutit i varje hörn av i landet:*

Upproren 1806 -1991

1806 - Babanzade Abdurrahman Pashas uppror, Sulaimanie, (Södra Kurdistan)
1812 - Babanzade Ahmed Pasha upproret - Sulaimania (Södra Kurdistan)
1820 - Zazas Uppror, (Norra Kurdistan)
1830 - Jezidernas Uppror (Södra Kurdistan)
1831 - Bedir Khans Uppror, (Norra Kurdistan)
1833 - Mîr Muhammeds Uppror, Kring Soran (Södra Kurdistan)
1834 - Sherîf Ahmed Khans Uppror, (Norra Kurdistan)
1839 - Kharzan-upproret, Diyarbekir, (Norra Kurdistan)
1855 - Yezdanshérs Uppror, (Norra Kurdistan)
1877 - Bedir Khan Osman Pashas Uppror, Mêrdîn,Midyad, (Norra Kurdistan)
1880 - Sheik Ubeidullahs Uppror, (Båda i Östra och Norra Kurdistan)
1912 - Bedirkhanians, Khalil,Alis och Remo Agas Uppror, Mêrdîn
1913 - Sheik Selim, Shehabeddin och Alis Uppror, (Norra Kurdistan)
1918-30 - Simkos Uppror, (Östra Kurdistan)
1919-20 - Kotjgiri-upproret - (Norra Kurdistan)
1921 - Sheik Mahmoud Berzincis Uppror, (Södra Kurdistan)
1925 - Sheik Said Upproret, Diyarbekir, (Norra Kurdistan)
1930 - Andra Upproret av Sheik Mahmoud Berzinci, (Södra Kurdistan)
1931 - Djafer Sultans Uppror, (Östra Kurdistan)
1932 - Khoybons (oberoendet) Uppror som nertrycktes av båda Turkiet och Iran
1933 - Barzani-upproret, (Södra Kurdistan)
1936-38 - Dersim-upproret, (Norra Kurdistan)
1939 - Agri-upproret, (Norra Kurdistan)
1946 - Kurdistans Demokratiska Autonoma Republik i Mahabad, (Östra Kurdistan)
1961 - Molla Mustafa Barzani-upproret, (Södra Kurdistan)
1971 - Andra Upproret av M.M. Barzani, (Södra Kurdistan)
1976 - Peshmergas (Kurdisk Gerilla Soldat) Uppror
1984 - Norra Kurdistans Upprorsförsök med med modern gerilla krigföring
1991 - Kurdiska civila maktövertagandet från den irakiska armén, Södra Kurdistan

Det är helt uppenbart att kurderna i någon del av landet har accepterat de förhållanden som berövat nationen dess frihet och framtid.

Organisationen 1900-1980

När man studerar kurdernas upprorshistoria ser man tydligt att den kurdiska ungdomen hela tiden är mycket aktiv och gör värdefulla insatser i kampen för nationella och demokratiska rättigheter.

De Första Organisationerna: År 1900 bildades i Konstantinopel (Istanbul) "Kürdistan Azm-î Qewî Cemiyetî" dvs Föreningen Kurdistans Starka Viljekraft. Man känner tyvärr inte denna förening i detalj. 1908 bildade en del kurder en förening som hette "Tealî We Teraqî-î Kurdistan" dvs Progressiva Förbundet för Kurdistans Återbildning. Syftet med T.T.K var att syssla med en rad sociala och kulturella arrengemang och att organisera de kurdiska ungdomarna som studerade utanför Kurdistan. Under samma år, hösten 1908 bildades en förening med samma syfte och mål doch med något tydligare engagemang. Föreningen hette; "Kurd Neshr-î Mearîf Cemiyeti" dvs Det Kurdiska Förbundet För Spridning av Vetenskap. Samma syfte hade även HÉVÎ (hopp) som bildades år 1912. Denna organisation hade en tidskrift som hette Roj-î Kurd, vilket betyder kurdiska sol. Samma år bildades i Konstantinopel: "Kurdistan Muhîbbûn Cemiyetî", vilket betyder Förbundet Kurdistans Vänner.

Senare i slutet av 1960-talet bildades DDKO dvs den östliga revolutionära kulturföreningen. 1971 när den tidigare militärregimen tog makten i Turkliet angrepp de denna förening. Trotts att man endast syftade till ett accepterande av kulturella och sociala rättigheter, fängslades och torterades dess medlemmar svårt. En del grundare och administratörer ur denna organisation bildade underjordiska kurdiska organisationer eller var styrelsemedlemmar i sådana organisationer för att leda den demokratiska och nationalla kampen.

I mitten av 1970-talet bildades DDKD dvs den revolutionära och demokratiska kulturföreningen. Denna organisation var i huvudsak en ungdomsorganisation. Grundare och administratörer i denna organisation fängslades, torterades och straffades fastän dess syfte var i stort sätt idenstiska med DDKO. Man bildade ur denna organisation en underjordisk rörelse som hette: PPKK, dvs Kurdistans avanrgardistiska arbetarparti (1980) som också kort kallades Pésheng (avantgard).

I mitten av 1970-talet bildades ytterligare en förening; DHKD, dvs den revolutionära och folkliga kulturföreningen. Även denna förening stängdes av regimen trots att den sade sig att ha en kompromisvilja och en lösning på kurdfrågan med fredliga vägar. Denna rörelse bildade en parallell halvunderjordisk organisation; Riya Azadî, frihetens väg med en legal tidskrift på kurdiska och turkiska: Özgürlük Yolu. Rörelsen utvecklades till partibildning: Turkiska Kurdistans socialistiska parti - PSKT (1980).

Nära slutet av 1970-talet bildades ASDK-DER, dvs den anti-kolonialistiska och demokratiska kulturföreningen. Denna organisation angreps av regimen med. Medlemmarna och dess grundare dömdes till fängelsestaff. En underjordisk rörelse med en underjordisk tidskrift i samma namn: Rizgarî (befrielse) bildades. (1977)

I slutet av 1979-talet bildades en förening till och den hette DDGK, dvs den revolutionära, demokratiska ungdomsföreningen. Denna förening angreps särskillt också av turkiska myndigheterna långt före miliotärkuppen 1980. En imitation av Kurdistans Demokratiska Parti (KDP) i Södra Kurdistan, den underjordiska Rizgarivanên Netewa Kurdistanê eller K.K.U. som det också hette bildades (1977).

En annan förening som också bildades i slutet av 1970-talet i Diyarbekir och hette LIS-DER, angreps av polisen särskillt hårt. Namnet på föreningen betyder Gymnasisternas Förening. Det särskillda anledningen att denna förening angreps av polisen särskillt hårt var att sympatisörer till en grupp som kallades Kurdistans Revolutionärer som senare bildade PKK (1978) höll till där.

Samtliga dessa ungdoms- och folkliga organisationerna bildades i Norra Kurdistan.

Den politiska organisationen i Östra och Södra Kurdistan

Den politiska och sociala organisationen är olika i alla fyra delar av Kurdistan. De offensiva eller underjordiska, traditionella partierna hittar man i syd- och östra Kurdistan.

I irakiska, iranska och syriska delar av Kurdistan finns Kurdistans demokratiska Partier (KDP) under samma namn. De är aktiva i sin vardagliga politik.

I irakiska och iranska Kurdistan finns det några andra organisationer. Kurdistans demokratiska parti KDP i Iran bildades 1945. I irakiska Kurdistan finns förutom KDP (16/8-1946) ytterligare två organisationer, en kallas PUK (1966), dvs Kurdistans patriotiska union. Den andra är en utbryttning från KDP (den irakiska) och heter PDGK; det folkliga kurdiska demokratiska partiet (1976). Efter maktövertagandet från den irakiska armén, efter upproret 1991, återförenades PDGK med KDP igen. Ytterligare har vi PASOK; det kurdiska socialistiska partiet (1980) och Kurdistans socialistiska parti -Irak (1982). Sedan 14 år tillbaka styrs Södra Kurdistan ev en gemensam kurdisk regering (Kurdistans regionala regering i Irak) bestående av alla de stora kurdiska partierna.

I iranska Kurdistan finns en annan organisation: KOMELA, Iranska Kurdistans arbetarförbund (1979) - den kurdiska sektionen av Irans kommunistsika parti.

I Kurdistan i Syrien, förutom KDP (den syriska) finns en rad kurdiska organisationer. Några av de heter; PDG, folkliga demokratiska partiet. PPGK, det kurdiska folkets progressiva parti (1980).

Kurdistans Autonoma och Demokratiska Republik i Mahabad

Under andra världskriget då när Sovjets armé hade kommit ner till hela norra Iran, kunde förtryckta folkgrupper som exvis kurder komma åtnjutande av detta tillfälle som tillkom efter iranska arméns reträtt från Kurdistan och Azerbajdzan.

President Gazi Muhammed

Det var då iranska kurder tillsammans med kurder från irakiska Kurdistan som i spetsen med Mustafa Barzani (som senare får titteln general) och iranska kurdernas framstående ledare Gazi Muhammed (ordförande i iranska KDP) utropaqde kurdernas första republik i södra Kurdistan (Iranska delen): Kurdistans Autonoma och Demokratiska Republik i Mahabad den 22 januari 1946.

Enligt överenskommelsen i Jalta, drog Sovjet bort sina trupper från Kurdistan. I ett senare skede skulle bland några andra orsaker detta också låta kurdernas sovjetstödda republik att falla.

Kurdistan republikens president Gazi Muhammed hängdes vid ett torg - Tjartjira där han ungefär för ett år sedan utropade sin republik. Mustafa Barzani som hade fått posten som överbefällhavare av den sönderfallna republiken, vägrade att överlämna sig till de iranska kolonialistiska trupperna som efter sovjetiska arnéns avträde fortsatte gärna sin ockupationsverksamhet i Kurdistan.

Med Barzani följde hundratals kurdiska soldater i en legendarisk långmarch. Via "Iraks och Turkiets" gränser, nådde de Sovjetunionen där de mottogs. Barzani stannade där i 11 år tills det blev en förändring i Irak i och med armégeneralen Abdulkerim Kassems militärkupp 1958.

UTVECKLINGEN 1970-

1979 närmade sig den iranska anti-monarkistiska folkliga rörelsen till sitt slutgiltiga mål; att störta monarkin. I detta sammanhang spelade kurderna i iranska delen sin mest aktiva roll. Den anrika kurdiska befrielsekampen i de befriade områdena i Kurdistan, har erbjudit all stöd till den persiska folkliga rörelsen och fungerat som en oavlåtlig stöd till den. Iranska KDP var en av de huvudagerande kurdiska organisationern i det här sammanhanget.

Under samma tid (i början av 1970-talet) i den irakiska delen av Kurdistan, efter resultatslösa förhandlingar och förödande strider mellan KDP och irakiska regimen, hade bagdadsregimen förklarat totalt krig mot kurderna och städer och byar bränts med napalm. Kurderna försökte genom motstånd kunna överleva och återhämta sig efter de hänsynslösa attackerna som saknade motstycke.

Några år senare, 1975 stod kurderna från södra Kurdistan inför en allvarlig splittring.För att motverka detta bildades en provisoriskt komitté som hade till uppgift att återsamla den 100 000 man starka peshmerga (den som vandrar vid dödens rand = kurdisk gerilla soldat) som hade lösts upp av dess ledarskap och tvingats ge upp motståndet. Kort efter sade sig ledarskapet av peshmergas att man hade framlagt en ny strategi och skulle föra kampen vidare.

Det politiska komplotetet mot kurderna 1975

Redan under andra världskriget - efter många blodiga uppror som trycktes ned med järnhand av de regionala koloiala makter som hade Kurdistan under sin kontroll - var kurderna i alla fall en potensiell styrka att räkna med.

Enligt den nya irakiska grundlagen "var Irak ett land tillhörande både araber och kurder." Kurderna i Irak begärde därmed rätten till självstyre (autonomi). Baasregimen[5] i Bagdad ville aldrig gå med på något självstyre för kurderna och den ovannämnda Barzani-upproret började år 1961. Upproret-1961 fortsatte under ledning av Mustafa Barzani med all sin hårdhet mellan regimen och kurderna fram till 1969.

General Mustafa Barzani

Den 11 marsh 1970 blev den oroliga irakiska regimen tvungen att "acceptera" ett självstyre för Kurdistan. Efter diktator Saddams föregångare Hassan El-Bakr's mordförsök på Mustafa Barzani genom en rad komplotter, fattade Barzani beslutet att det inte gick att kräva någon rättighet från regimen utan förverkliga det själv. I en av dessa mordförsök ingick även ett presentpaket innehållande Koranen, men i den arabiska heliga boken var en bomb placerad vilken var avsedd för Mustafa Barzani. Regimen hade för länge sedan börjat backa på det 11 paragraf långa avtal de hade träffat med kurderna. Kurdernas oavlåtliga två historiska städer Mousul och Kerkuk skulle inte inkludera självstyrets Kurdistan. Andra upproret av Barzani utbröt 1971.

Tyvärr - kunde man inte heller under denna period nå ett positivt resultat. Mellanöstern var lika full av upprörda konflikter som idag. Kurderna som förde sin väpnade kamp var självklart ett hot mot de regionala makterna. För att vinna fördelar i sina egna konflikter kunde t.o.m några av kurdernas "behärskarmakt" t ex Shahens Iran närma sig och inleda ett närmande med Barzani ledda frihetsrörelsen. Kurdologen Dr Ismail Besikci beskriver denna situtation med följande ord: Kurdistan, ett land som är omringad av fyra eldhav, dess frihetskämpar lutar ryggen mot den sidan som bränner mindre.

Trots all stöd från Sovjet och alla konventionella och okonventionella medel lyckades inte Bagdadregimen släcka denna kamp och den arabiska extrema Baas nationalismen blev nästan värre än Hittlers. De blev fiender till allt levande och demolerade allt som kom i deras väg i Kurdistan. Med napalm brändes änger, floder, berg, byar och städer. För kurderna gällde mer än någonsin att försvara sin existens.

Efter överenskommelser om överlämnandet av mark (Basra områden till Iran) sinsemmelan träffade ärkefienderna Iran och Irak ett avtal i Algeriet 1975. Efter detta avtal stängde Iran dörrarna mot kurdiska frihetskämpar i Söder. I och med detta var Ledarskapet i Södra Kurdistan tvungen att stoppa tillfälligt all moststånd.

forts..

Fotnoter:
____________________

1- Antika kurder.

2- Enligt andra källor vet ingen exakt när den är byggd. Igen enligt samma källor byggdes den inte av den romerska kejsaren utan den reparerades av honom. Man anser att den är så gammal så man kan nästan betrakta den som ett tidlös mysterie. Exempelvis i den tyske historikern Lerchenfelds bok Orienten, översattes till svenska 1883 sägs: "på den tämligen höga strandafsatsen höja sig de svarta basaltmurarne och de massiva tornen såsom urgamla vårdtecken, ty det kan icke säkert uppgivas, när de blivit uppbyggda."

3- Zarathustra var en iransk (ordet iran är inte synonym till landet Persien, dvs dagens Iran, utan ordet symboliserar ett brett geografiskt språkligt område; där inrymmer folken kurder, beludjer, afghaner och perser. Perisens förlidne shah Reza Pehlevi av sin chauvinistiska karaktär bytte landet Persiens namn till Iran år 1925. Iran betyder ariskt folk och land.

4- Första gången delades delades Kurdistan mellan de ottomanska och persiska imperierna enligt Kasr-î Shîrîn avtalet år 1639).

5- Baas regimen: Det arabiska extremnationalistiska Baathspartiet förespråkar ett arabiskt rike som sträcker sig från Västra Afrika till Iran: Baats partiet strävar efter Ummets: den muslimska nationens politsika makt.

FOTNOT: En del av texten, den delen som handlar om Nationernas Förbund och Förrenta Nationerna har översatts från Sosyolog Dr Ismail Besikci's politiska texter. (G.C.)