KURDISTAN

CIVILISATIONENS GROGRUND

Home  |  Destpêk  |  Ana Sayfa



Den amerikanska författaren och journalisten, Harry G. Nickles

 

KURDISTAN - "Den Bördiga Halvmånen"... ett land där civilisationen föddes en gång i tiden, men nu förstörd till oigenkännlighet huvudsakligen av de turkiska styren genom tiderna.

 

CIVILISATIONENS GROGRUND

 

En text av den amerikanska författaren Harry G. Nickles

© 1969 Time inc. All rights reserved

 

Norr om den moderna staden Bagdad börjar Kurdistan, ett kuperat gräsbevuxet område i Irak, Iran och Turkiet med behagligt tempererat klimat. Där finns inte många viktiga moderna städer och heller inga märkvärdiga ruiner (1); bondebefolkningen där lever ett liv som knappast har förändrats något på många hundra år. Men historiskt sett är Kurdistan i en klass för sig. Det som gör området unikt är en händelse i födoämnenas och mänsklighetens historia - odlandet av växter och tämjandet av djur. Enligt allt tillgängligt arkeologiskt bevismaterial gjordes detta stora framsteg för första gången här. Det gav människan för första gången tillgång till säker och ätbar föda och detta i sin tur skapade den grundval på vilken all civilisation byggdes: byar, städer, nationer, kejsardömen, skrivkonst, litteratur, lagar, vetenskap.

Ingen vet hur dessa första kurdiska jordbrukare såg ut, vilken hudfärg de hade eller vilket språk de talade. De var glömda redan tusentals år före vår historieskrivnings början och i dag känner vi dem bara genom de föga upplysande lämningar man hittat under de högar av söndervittrat material, s.k. tell, som finns överallt i Mellersta östern. Men ben, delar av verktyg och säd ger vis handen att dessa män och kvinnor vände människosläktet från totalt beroende av naturens tillfälliga gåvor till kontroll över tillgång på föda.

Under de årtusenden som gått sedan människan dök upp på jorden hade hennes sätt att skaffa föda knappast förändrats något alls. Människorna levde i små flockar och åt vad naturen bjöd. Kvinnor och barn samlade frukt, nötter och säd, grävde upp rötter och tog tillvara lättfångat vilt som skölpaddor och sniglar. Männen jagade alla djur de kunde döda. ibland hade de gott om mat, men hungern var en ständigt lurande fara. När flocken ätit vad som fanns i naturen inom en lokalitet flyttade den på sig

Mycket, mycket långtsamt, under en period av tiotusentals år, förbättrades människans teknik för födoanskaffning. Hon uppfann bättre redskap och vapen, jagade skickligare och utnyttjade vilda växter på ett bättre sätt. Ungefär 9 000 år före Kristi födelse hade en del flockar lärt sig leva någorlunda hyggligt utan ständigt återkommande vandringar. Detta kunde bara hända på platser på jordklotet där omständigheterna var gynnsamma och en av dessa naturens egna Edens Lustgårdar var i norra Irak, där vilda får genomströvade slätterna och flera sorters kraftigt gräs - föregångarna till det moderna vetet och kornet - producerade ax med ätbar säd.

Det är därför inte av en händelse får och vete - två av de viktigaste födoämnena i Mellan Östern - tämjdes och odlades först. i båda fallen var utvecklingen långsam, för primitiva folk är hårdnackat konservativa. De flesta experterna tror att får var människans första kontrollerade födoämneskälla och att hållandet av de som boskap växte fram ur systematisk jakt. Män och pojkar utplacerade på linje drev, skrikande och viftande med armarna, de vilda fåren in i trånga pass mellan kullarna där de lätt kunde dödas. Nästa steg i utvecklingen var att inhänga infångade djur i en ravin med stängsel för öppningen.

I århundraden, kanske i ett eller två tusen år fungerade denna slags fårskötsel som något av ett lotteri och de flesta infångade djuren åts när vintern närmade sig. Eventuellt, och troligen då under milda vintrar, lät man några får leva till våren, de fick beta när det fanns gräs och utfodrades med lagrat hö när det inte fanns något. På så sätt började de föröka sig i fångenskapen och utvecklades så småningom till tamfår. De starkaste och minst fogliga djuren kanske dödades i första hand så att rasen blev allt mera tam. Slutligen var det en gång vilda fåret så tamt att det kunde beta fridfullt i flock utan att försöka fly.

Genom förvärvet av tämjda får inträdde en dramatisk förändring i människans födoämnesförsörjning och hennes sätt att leva. Hjordarna gav mer kött än de vilda fåren hade gjort och tillgången var säkrare. Människorna behövde inte längre vara utan kött om några jakter misslyckades.

Men ännu viktigare var odlandet av växter, för det gav en tidigare okänd rikedom på föda och, det mest betydelsefulla, det gjorde människan bofast. Denna bragd utfördes måhända först av kvinnan, och dess första triumf var vetet, som fortfarande växer vilt i Kurdistan och skördas på det gamla sättet. Tiriticum Dicoccoides från vilket nästan allt odlat vete stammar (2), frodas bäst på fuktigt högland på mellan 600 och 1300 meters höjd. Ett fält med Tiriticum Dicoccoides är ganska likt ett mindre stånd odlat vete, men det finns viktiga skillnader. Axen på det vilda vetet är kortare och kornen mindre och varje korn är hårt inneslutet i sitt skal. När axet mognar har kornen en benägenhet att sträva utåt från stjälken för att föras iväg av vinden eller av djur.

Ursprungligen samlade kvinnorna det vilda vetet genom att bryta av axen eller plocka med sig kornen. Senare använde de skärvor av trä eller ben med en liten besats av flinta och med dessa kunde de skära av flera ax på samma gång. i detta område har man funnit gamla skärvor på vilka flintan varit blankslipad straxt bakom eggen - den har slipats för tusentals år sedan av kiselsyrepartiklarna i vetestrået.

Man är inte jordbrukare för att man samlar vilt vete, även om man gör det med en skicklig t gjord skära. Men så småningom kom kvinnorna underfund om att tillgången på vete kunde ökas om man sådde några av de korn man samlat på platser där vilt vete inte växte naturligt. Denna revolutionerande insikt kan de ha fått genom att lägga märke till att blötlägga kärnor ofta grodde och växte upp till små gröna plantor liknande dem de sett växa vilt.

Man kan bara gissa sig till hur dessa de tidigaste odlade fälten såg ut. Kanske sådde kvinnorna först säden på platser där floder täckt jorden med slam, eller kanske valde de ut ställen med lågt gräs och grävde ned de med sina rotgrävningspinnar. Både sätten bör ha lyckats och när de hade blivit lite säkrare kom de underfund om att vete inte växte enbart på högplatåer. Det växte även om man planterade det längre ned på bördigare slätter och på kullarna.

Människans första kontrollerade tillförsel av föda, får och vete, kom att forma grundvalen för en renodlad jordbrukande existens. Så snart fåren var tillräckligt fogliga för att drivas på bete om morgonen och tillbaka i säkerhet om kvällen kunde de ströva över ett ansenligt område och omvandla en myckenhet gräs och örter som människomagen inte kunde smälta till närande kött. Vetet var ännu mer värdefullt, delvis därför att det förekom så rikligt men också därför att man av det gjorde mat som kunde lagras under lång tid. Ett par tunnland bra jord sådd med vete kunde med litet tur förse en familj med huvuddelen av den föda som behövdes under ett år. En by med flera hundra invånare kunde leva på sina får och sitt vete och inte behöva gå längre än en halv mil för födans skull.

Riktigt så enkelt var det förstås inte. inte all jord var bra och man visste föga om hur man höll den produktivt. Och man måste tänka på försvar; en by med välbärgade bönder skulle troligen bli överfallen av hungriga nomadiserande jägare. Men byar blomstrade genom tämjda djur och vete. Den mest berömda av dem är Jarmo, första gången utgrävd 1948 av en expedition från University of Chicago ledd av Robert J. Braidwood.

På kartan ovan visas utbredningen av boplatser sedan människan börjat bruka jord i Kurdistans (överst) högland, som var det område i Mellersta Östern där växter och djur - vete och får - först odlades och tämjdes. De svarta trianglarna utmärker platser för de tidigaste boplatserna, som nu vittrat ner till ruinhögar. Dessa ruiner, som kallas tells, visar hur de tidiga jordbrukarna drog sig söderut till lågliggande områden i Mesopotamien, till området mellan floderna Eufrat och Tigris. Där var jorden bördigare, befolkningen växte och människorna utvecklade komplexa system med lagar, religion och skrift - grundvalen för ett civiliserat samhälle.

Jarmolämningen är en låg jordvall på en kulle nedanför en bergskedja i norra Irak öster om oljestaden Kirkuk. Liksom många andra av dessa jordformationer i Mellersta Östern består den av slam blandat med söndervittrade spillror efter byar som efter varandra byggts på samma plats. Braidwood fann minst 15 klart avgränsade lager; vart och representerande ett stadium på en utveckling. i det djupaste lagret 7 ½ meter ned, fann han den äldsta och mest primitiva kulturen, en by som uteslutande tillägnat sig det agrara levnadsättet. Den var uppförd ca 6800 f Kr. På sätt och vis kan denna tidpunkt sägas utgöra början till människans långsamma utveckling mot civilisation.

Det ursprungliga Jarmo hade ca 30 hus på ett område av ungefär 2 ½ tunnland. Det kan ha haft uppskattningsvis 200 invånare och dessa var säkerligen jordbrukare. Man fann många ben från får i vad som en gång måste ha varit otrevligt stinkande avskrädeshögar och en stor del av benen hade tillhört årsgamla får. Detta är en trolig ålder för slakt av husdjur men mindre troligt som rester från djur fällda vid jakt, då man får djur av alla åldrar.

Jarmos vete hade en stor nackdel från de primitiva husmödrarnas synpunkt. Det skal som omslöt varje kärna var hårt och orubbligt och var svårt att avlägsna från kornet. Dagens bönder stöter vetet i en mortel för att få bort skalen och kvinnorna i Jarmo gjorde antagligen på samma sätt. Vad de gjorde därefter vet man med någon säkerhet. De lade de rensade kornen på kupiga urholkade stenar och malde dem till mjöl med mindre stenar. Sådana "sadelkvarnar" användes i tusentals år utan nämnvärd förändring. Det första brödet bakades i tunna kakor på de flesta flata stenar, svarta av eld, som man funnit på många gamla härdar. Än idag kan man, om man går in i en bondstuga i det moderna Kurdistan, får se hur husets fru bakar utsökt bröd med denna 9 000 år gamla metod, även om hon gärna bakar det på metallplåtar över en liten eld istället för heta stenar.

När man väl kommit över bottenskiktet i Jarmolämningen uppträder lergods och därmed yppade sig nya kokmöjligheter. Nu kunde man genom kokning få det segaste kött mört och framställa goda sopor och grytor.Vete kunde göras till nötsmakande burgul (3) genom att man kokade kornen, så som man fortfarande gör i Mellersta östern. Sega rötter kunde bli mjuka och därmed befriades människans tänder från en betungande uppgift. I de övre lagren i Jarmo har man också funnit "bikupe"-ugnar av lera. Till en början kan de ha använts för att torka eller rosta vete, men samma ugnar kunde också användas för att halstra kött eller baka bröd.

Ärtor, linser och andra skördar kompletterade så småningom vetet. Getter blev husdjur kort efter fåren men nötboskap och grisar kom mycket senare. Jarmos kosthåll var inte fömämt, men så när som på bristen på kyckling och vissa mjölkprodukter skilde det sig inte mycket från den mat som äts i byar på landet i Mellersta östern idag.

Den enkla men riktiga vete-får-dieten hade en fundamental betydelse för de första böndernas levnadsätt. I de första agrarbyarna av Jarmos typ var husen mycket lika varandra; där fanns inget som kunde identifieras som verkstad eller överklasskvarter. Men när jordbruket växte i omfång fick bönderna överskott av föda och man började byta sin överskjutand del mot saker som tillverkades av icke-bönder som besatt speciella yrkeskunskaper.

Senare samhällsbildningar . försörjde speciallserade krukmakare som gjorde mycket bättre krukor än de böndema. Själva kunde tillverka på sin fritid. Andra specialister gjorde fömämliga sten-, ben- eller träredskap, fick en andel av byns överskottsföda och bildade en växande klass av skickliga hantverkare. Andra åter, föregångare till köpmännens klass, gjorde långa resor för att byta byns produkter mot varor som man inte hade, som t. ex. obsidian för att göra vassa knivar.

Kort efter det att man börjat bruka jord ställdes bönderna inför det besvärliga problemet om vem som ägde vad. Jägare och samlarfolk har i allmänhet föga begrepp om ägandet. De äger sina verktyg, vapen, kläder och andra personliga tlllhörigheter, men jaktomridet delas lika av alla och ett härbärge är alltför tillfälligt för att anses som viktigt. Med bönder är det annorlunda. De bor i permanenta bostäder och dc behöver veta vilken jord de skall bruka och var de kan låta sin boskap bcta. Allteftersom befolkningen växte blev det nödvändigt att ha lag och styrelse för att lösa tvister rörande jord och andra äganderättsförhållanden.

Arkeologerna vet inte exakt vilken sorts styre bönderna först utvecklade. Ursprungligen var det troligen helt informellt: allmänna rådslag kan ha ägt rum inför hela samhället eller inför ett råd av äldste. På andra håll i Mellersta Östern kom byarna att innefatta något som kan tolkas som tempelgårdar i centrum. Tempel förutsätter ett etablerat prästerskap och om präster kan övertyga folk om att de kan påverka gudarna kan de snabbt komma i åtnjutande av både egendom och makt. Såde första styrande i byarna kan mycket väl ha varit prästhövdingar som utförde mystiska riter i templen och agerade som domare över invånama.

Folket i de små byarna på kullama i Kurdistan färdades varken långt eller fort på denna väg mot avancerad civilisation. Snart uppnådde de ett levnadssätt som var väl anpassat till omgivningen och där behoven av förändring var små, men slutligen blev området uppe bland de svala kullarna överbefolkat. Några begav sig iväg därifrån och en del sökte sig till Mesopotamien, den låga platta slätten kring Eufrat och Tigris som nu bildar södra Irak. Här var klimatet hett och det regnade för litet för att man skulle kunna få tillräckligt stora skördar. Men omkring år 5500 f.Kr. lärde pionjärerna på slätten sig att bevattna sina åkrar med vatten som de ledde från-små biflöder. Denna nya teknik öppnade dörren till en skattkammare vad beträffar föda och en fast befolkning började växa upp längs flodstränderna.

När historien nått denna punkt förde sättet att anskaffa föda åter med sig stora framsteg för civilisationen - framsteg som ytligt sett har mycket litet att göra med föda. Konstbevattning kan inte utföras i någon större skala av bönder som arbetar individuellt. Att bygga ut och driva ett komplicerat nätverk av dammar, vattenportar och kanaler fordrar många män och en stark ledning för att planera arbetet och driva systemet. I Mesopotamien bibehöll måhända styrelseformen sin primitivt demokratiska karaktär till en början, men snart dominerades böndema av en samling tjänstemän, religiösa och världsliga, som gjorde anspråk på en stor andel av deras skördar. Det var lessa styrande som planerade och ledde arbetet med anläggningarna, för det allmänna, anläggningar som även våra dagars ingenjörer skulle beteckna som mycket omfattande.

Trycket av denna byråkrati grundad på jordbruk kan inte ha varit uppskattad (utom för byråkraterna), men det gav en annan viktig puff " åt civlisationen: skrivkonsten. Och åter hade det stora framsteget mycket med mat att göra. Tjänstemän och landägare måste kunna hålla reda på arrenden och skatter - som vanligen betalades i säd - och så småningom utvecklade de ett system med meningsfyllda tecken som le ristade in på små lertavlor. De första tecknen var bildtecken, förenklade avbildningar av konkreta föremål. De var klumpiga, men så småningom utvecklades de till vedertagna skrivtecken, lika effektiva som bokstävema i ett alfabet.

Med skrivkonsten fick civilisationen ett mäktigt redskap. Traditioner, lagar och redogörelser var inte längre avhängiga av minnet. De kunde skrivas ned och bevaras och invecklade meddelanden kunde sändas utan risk av felkällor. Man kunde göra upp planer, teckna ned dem och hålla sig till dem. Styresmän kunde regera effektivt på avstånd i kraft av skrivna lagar och instruktioner. Den skrivna litteraturen uppstod. Läskunniga människor blev en ny yrkesgrupp och man inrättade skolor för att undervisa dem.

Ca 3000 f.Kr. var Mesopotamien, som då kallades "Sumer eller Kaldéen ett högt civilicerat land med många städer omgärdade av stadsmurar och krönta med fulländade tempel. Landets poeter skrev religiösa epos och dess astronomer beskrev planeternas rörelser. Hantverkama gjorde vackra föremål i silver, koppar, textil, keramik och guld som köpmännen förde till avlägsna länder. Med köpmännen spreds de stora idéer på vilka civilisationen vilar: skrivkonst, statskonst, rätt och en massa teknologi. Mesopotamien påverkade alla de andra ländema i gamla världen i mycket högre grad än Egypten, deras första konkurrent. Hebréema förvärvade mycket av sin kultur från Mesopotamien, vilket tydligt framkommer i berättelsen om Abraham, som utvandrade från Ur till Kaldéen. Mesopotamiska fardigheter och idéer spred sig till Grekland och Rom i väster och till Indlen och Kina i öster. Och allt detta emanerade ur att människan började skaffa sin föda på ett nytt sätt - en revolution som igängsattes av dessa de första bönder som tämjde får och sådde vete på kullarna i Kurdistan.

ÖVERSÄTTNING TILL SVENSKA: Ulla Björklund-Carlsson, Knut Björkklund

 

__________________________________

VÅRA FOTNOTER & FÖRKLARINGAR

1: Förutom den 5,4 km långa, 17m höga och 4 m breda stadsmuren - världens näst största mur efter den kinesiska - och faktum är att denna är världens största stadsmur i staden Amida, även kallad Diar-i Bakr. Murens senaste renoveringsgår 349 e Kr. Det gjorde den romerska kejsaren Justinianus. Stadsmuren i Hawlér (Arbil) är en annan tidlös historisk bebyggelse.

2 : År 1997, nästan 30 år efter denna artikel författades har den ansedda vetenskap tidskriften Science (ISSN:0036-8075) publicerat forskningsresultat (971114) från ett tyskt forskarlag som gjort DNA analys på veteprov från jordens alla kontinenter och med hjälp av denna moderna teknik konstaterat att allt odlat vete på jorden härstammar från bergstrakterna Chiya-i Qaratj (Qaracadagh) ) i provinsen Amida (Diar-i Bakr - staden med jättavattenmeloner) i norra Kurdistan.

3: Savar är sedan gammalt kurdiska lantbrukares basfödoämne. Man kokar vetekorn och låter de sedan soltorka. Efteråt stöts vetet i en mortel (curn) för att få bort skalen. När det är klart så krossas vetet sönder i en kvarn (destar) tills vetekornet blir 4-6 delar. På så sätt har man fått fram ett nötsmakande sädesföda som kan kokas och serveras.

4: Tell (kulle) - en av traktens mest kända som på kurdiska kallas Gira Elo (tell Elo), i staden Amida (Diyar-î Bekr), år 1928, öppnades av den turkiska militära underrättelsetjänsten och dess förhistoriska innehåll fördes bort till Ankara. Troligen all detta värdefulla innehåll förstördes för att det handlade om kurdernas historiska arv som Turkiet är speciell fientlig inställd till det för att göra Kurdistan sitt eget land. Inga presskonferenser gjordes förstås och inte heller något vetenskapligt studieresultat tillkännagavs.

5: Det som bör poängteras speciellt i detta sammanhang är kvinnans viktiga historiska roll och betydelse i mänsklighetens utveckling. Enligt den amerikanska arkeologen Robert J Braidwood författaren till den vetenskapliga avhandlingen Preshistoric Investigations in Iraqi Kurdistan - 1960 och den australienska forskaren Gordon Child som författat den omtalade boken: What Happened in History - 1942, var det kvinnor som med egen kraft kom på idén att man kunde odla det vilda vetet Tiriticum Dicoccoides och föra människosläktet ett stort steg närmare civilisationen. Men idag ser vi med stor besvikelse och häpnad att främst i sådana länder som Turkiet, Iran, Iraq, Syrien och Saudiarabien, (i stort sätt i i hela Mellan Östern) behandlas, exploateras kvinnan som ett objekt som man kan äga, köpa och sälja. Varför behandlas kvinnorna - civilisationens skapare på detta oacceptabla sätt i dessutom den omedelbara närheten av civilisationens vagga, är en av vår tids största social-politiska fråga.

------o------

 

 

Harry G. Nickles

 

THE FOOD THAT LOUNCHED CIVILIZATION by Harry G. Nickles

HISTORISKA KURDISTAN - CIVILISATIONENS GROGRUND

AOM

VETETS HEMLAND

YOGHURD

SEMINARIUM (II) OM CIVILISATIONENS GROGRUND


EL PARAÍSO TERENAL EN EL KURDISTÁN


KURDISTAN - Garden of Eden

 

 

HISTORICAL RUINS OF KURDISTAN

 

 


Foundation For Kurdish Library & Museum