Den förbjudna kurdiska litteraturen

Den blomstrande kurdiska litteraturen var en gång i tiden en ren inspirationskälla för kurder i Kurdistans alla hörn och delar. 1600-talspoeten Ehmed-ê Khanî klädde sagan om det olycksaliga kärleksparet Mem&Zin i höglitterär form och murade därmed den grund varpå all kurdisk litteraturhistoria vilar. Ehmed-ê Khanî som var från norra Kurdistan, var inte den förste kurdiska författaren av betydelse, fast han säkert är den mest kända och älskade - tack vare det kurdiska nationaleposet Mem&Zin. Den förste viktige kurdiske poeten vars sufiskt inspirerade Diwan har bevarats var Mela-y Djiziri (1407-81). Han blev känd genom sin Gulzar (Rosenträdgården) ett kurdiskt - persiskt - arabiskt lexikon på vers, också från norra Kurdistan. Den förste kurdiska prosaförfattaren Mela Mehmûd-ê Beyazidî (1867-1799) som levde i norra Kurdistan har författat en antropologisk studie om kurderna och deras seder och bruk. Kurdernas mest betydelsefulla historieverk Sharafnama författades av den kurdiska lärde adelsmannen Sharafkhan-ê Betlîsî på 1500-talet i norra Kurdistan. Betydande delen av de kurdiska storpoeter vars oförglömliga verk utgör den klassiska kurdiska litteraturens poesiskola levde och verkade i norra Kurdistan, där det idag är förbjudet att ge ut något litterärt kurdiskt verk, för att inte tala om att tala och skriva på kurdiska.

Vi har för en tid sedan fått veta att att en svensk kommitté har bildats för att försvara förföljda kurdiska författare med anledning av de turkiska myndigheternas upptrappade angrepp på dem och för att försvara deras yttrandefrihet och rätt att skapa litteratur på sitt eget språk.

Fenomenet är inte alls obegripligt då det är överensstämmande med Turkiets politiska tradition gentemot kurderna sedan decennier. Om man påstår att det sedan republiken Turkiet bildades i början av 20-talet inte har utgivits några kurdiska böcker i norra Kurdistan, då är påståendet faktiskt nästan sant. Den kurdiska litteraturen har sedan bildandet av den turkiska republiken 1923 förbjudits och kriminaliserats. Under så lång tid som 70 år, har knappt ett 20-tal böcker lyckats komma ut. Antalet utgivna kurdiska böcker i Turkiet mellan år 1925-1980 når inte ens 20.

Efter militärkuppen 1980 gavs inga böcker ut alls under 80-talet. Med anledning av den kurdiska frihetskampens intensifiering på 90-talet, med stora vedermödor, med obeskrivligt stora personliga uppoffringar, efter omfattande mänskliga förluster, kom det ut några kurdiska publikationer och böcker. Bortförda, fängslade, torterade och dödade journalister, författare och kulturarbetare, hörde till kurdernas vardag vid den tiden. Mellan år 1990-1998 lyckades kurderna publicera drygt 100 kurdiska böcker i Turkiet för att få en lång lista över vad man kan kalla för litteraturmartyrer. Men efter år 1999 då man lyckades passifisera det kurdiska arbetarpartiet PKK genom att kidnappa och föra dess ledare till fångenskap, tycks den turkiska nationalstaten återigen skärpt kontrollen över de fåtaliga kurdiska litterära och kulturella aktiviteter som fanns inom landets gränser.

Turkiet som idag vill bli EU-medlem har lagar och förordningar likt följande: 'administrativa och rättsliga åtgärder vidtas mot dem som tar initiativ till att sprida kurdiskan och försöker göra det till läs- och skriftspråk genom att skapa forskningsinrättningar och starta kurdiska läs- och skrivkurser' vilket ger en tydlig illustration av Turkiets verkliga syn på yttrandefrihet.

Trots det moderna och EU-villiga Turkiet finns det lagar gentemot den mest grundläggande mänskliga rättigheten; yttrandefriheten. Turkiet har trots dessa lagar, inte lyckats få ett slut på den kurdiska litteraturens utveckling genom åren. I f d Sovjet republiken i Armenien, i Iran och till och med i Saddam Husseins Baath-kontrollerade södra Kurdistan under 70 och 80-talen utgavs kurdiska publikationer. Och inte minst under hela 1980-talet var Sverige så gott som världsledande i kurdisk litteratur. Ett 30-tal kurdiska bokförlag uppstod under denna tid i Sverige och tusentals böcker och publikationer började komma ut. Kurdiska författare fick utmärkelser under dessa åren och t ex 1989 fick den berömda kurdiska poeten Sherko Bekas Tucholsky-priset ur dåvarande Statsminister Ingvar Karlssons händer.

Den unga generationens kurdiska intellektuella, bokförläggare, journalister, romanförfattare, poeter och essäister med sina hittills publicerade 100-tals romaner, diktsamlingar och essäer, har gett ett bra svar till Turkiets assimileringspolitik. Därmed är de också nuförtiden det största målet mot den alltmer hårdnande turkiska politiska attityden gentemot den kurdiska litteraturens kamp för överlevnad. Den nya generationens romanförfattares, poeters och essäisters plats i kampen för de mänskliga fri- och rättigheter är obestridlig. Djärvheten och beslutsamheten att bryta den tystnad som rådde i norra Kurdistan pga turkiska förbud och förtryck, är värt beröm och solidaritet. De numera 100-tals romaner, diktsamlingar och essäer, som kommit ut handlar ofta om den kurdiska historien, om den kurdiska litteraturens utveckling och den kurdiska människans kamp mot utsattheten och assimileringen av kurdiska språket och litteraturen på de senaste 70 åren av förnekande.

Dessa nya generationens författare skriver om de utsatta folken som lever mellan floderna Eufrat och Tigris; kurdernas, armeniernas och syrianernas sorgliga situation. Dessa urbefolkningar som genom århundraden tryckts ner och tystats. Deras land har ockuperats och rikedomarna har plundrats, deras mänskliga rättigheter har brutalt strypts och ignorerats, deras kultur och litteratur förvanskats, till och med deras språk förbjudits. Dessa verk är rop av dessa glömda urbefolkningarna ifrån mänsklighetens vagga, ifrån Mesopotamien. Mänskligheten kan ses som två ansikten av en medaljong. I sina verk påminner författarna oss därmed om det andra ansiktet av medaljongen, det fula ansiktet, nämligen förtryck och tortyr.

När dessa författare belönas för sina värdefulla kulturella insatser i de olika europeiska ländernas kulturliv på senare år, får detta de turkiska rasisterna att se rött. Och när dessa författare och forskare får en rad olika litterära pris och utmärkelser ordnade i de berömda europeiska författares namn eller stiftelse, går de turkiska schauvenister och rasideologer till angrepp genom att till och med oförskämd smutskasta dessa kultur personligheter och instutioner.

***

Kurderna har genom en stark berättartradition kunnat behålla sin litteratur och kultur levande. Deras "dengbêj" (balladsångare) har varit mycket betydelsefulla för att hålla berättartraditionen vid liv. Dessa populära berättare brukade "förlägga" sina muntliga alster på vers.

Kampen att bevara det kurdiska språket har stärkts sedan den nybildade turkiska staten förbjöd kurdiskan år 1923. Kurdiska storprinsen Bedirkhans berömda två söner; bröderna Kamuran och Djeladet Bedirkhans avantgardistiska strävanden i riktningen att förena, stärka och bevara det kurdiska språket startades redan under 1930-talet. Dessa bröder verkade dock i exil och deras värdefulla historiska insatser som att ge ut kurdiska publikationer under årtionden i Europa och Mellanöstern, kunde olyckligtvis inte nå de kurdiska massorna pga det ofta dödstraffbelagda turkiska förbudet att använda kurdiskan i tal och skrift. Detta har naturligtvis lämnat ett djupt spår efter sig bland "turkiska kurder" som fått försena arbeten med att skapa ett standardiserat och förenat kurdiskt skriftspråk. Flertalet av kurder har aldrig fått någon skolundervisning på sitt eget språk. En följd av detta uppkom ett ofta stympat språk. En med någorlunda kunskaper i tal och skriftregler kan mycket lätt konstatera grava brister hos många turkisktalande kurdiska intellektuella, s k "turkofoner", turk-kurdiska bokförläggare och tidskriftutgivare som idag är en av kurdiska litteraturens globala problem. Man författar eller översätter och till och med ger ut kurdiska barnböcker (!), tidskrifter som har grava språkliga felaktigheter.

Detta är inte en lätt fråga. Hur djupt intellektuell och begåvad den turkiskskolade kurdiska författaren än är, kan hon/han inte undvika att bemöta dessa språkliga problem, utan en grundlig utbildning i kurdiskan. Problemet med de djupa rötterna i en lång assimileringsprocedur, i en stor social-politisk, kulturell - historisk fråga, tycks bestå tills en ny generation av kurdiska intellektuella med en genuin kurdisk utbildning kommer att ta över.

Trots alla dessa svårigheter har det ändå blivit en förnyelse i och kring det kurdiska språket. Det vore orättvist att påstå motsatsen. Denna förnyelse märks tydligare i litteratur, där läsaren möter en rik och vacker kurdiska som berör djupt. Trots allt finns det kurdiska författare som kan skriva kurdiska och få alla kurdiska samhällskategorier, hela den kurdiska nationen att känna igen sig i de färgrika texterna.

Goran Candan

bokförläggare, journalist
01-01-2000