FÅNGVAKTAREN av Bube Eser | svensk översättning från kurdiska: Goran Candan |

Förord

Språket är en rikedom som vi bör vårda och bevara. Det sker genom att man talar, läser och skriver på sitt eget modersmål. Allt detta bör ske parallellt, så att vi kan utveckla och skydda det levande språket från att upphöra och dö ut. Min största önskan är att kurdiska författare och intellektuella skriver på sitt eget modersmål. De kurdiska författare som gärna skriver på turkiska bör vakna upp. Ju längre bort som dessa författare avlägsnar sig från turkiskan, desto närmare kommer de kurdiskan och kurdisk kultur.

Jag har lovat mig själv att aldrig skriva på turkiska. Men om någon vill översätta mina alster till turkiska, kommer jag inte att motsätta mig detta. Det finns säkert kretsar bland de turkiska skarorna som gärna vill läsa litterära verk skrivna av kurdiska författare. Men som sagt bör kurdiska författare som regel skriva på sitt eget modersmål. Oavsett vilket språk alstret sedan översätts till, är detta enbart till glädje för författaren.

Denna bok gavs ut i Sverige bland det kurdiska bokförlaget Roja Nus publikationer år 1994. Sedan översattes den till grekiska och publicerades år 2003 i Grekland. Jag hade en stark önskan om att boken även skulle komma ut i Turkiet och i norra Kurdistan. Enbart viljan räcker oftast inte. På grund av ekonomiska svårigheter, har min önskan inte kunnat gå i uppfyllelse fram tills nu.

Kurdiska författare arbetar ofta under förödmjukande ekonomiska svårigheter. Dessa författare både skriver och betalar alla utgivnings- och distributionskostnaderna själva. Detta är en stor börda för författaren. Förutom enstaka undantag är nästan alla kurdiska författares situation densamma. Jag är en av dem. Det var därför denna bok inte kunde komma ut i norra Kurdistan fram tills nu. Till min stora glädje kan jag nu konstatera att jag har fått möjlighet att presentera denna bok för den nya generationen i Kurdistan. Genom läsning av boken kommer de att kunna förstå vad vi genomled och hur mycket tortyr och förnedring vi utsattes för. Jag är mycket övertygad om att detta kommer att belysa vår situation och skapa förståelse mellan de två generationer som tvingats separera från varandra.

När min berättelse publiceras och sprids ut i mitt älskade fosterland, kommer generationen efter oss att kunna läsa den och därmed förstå vår svåra situation under den hårda, svåra tiden. Man kommer att förstå hur vi levde och hur vi kämpade mot turkiska makthavare för vårt folks frihet. Men vårt motstånd och strävanden för frihet kvästes av militärjuntan den 12 september 1980.

Många kurdiska patrioter och revolutionärer hamnade i militärjuntans fängelser. En del var tvungna att gå i exil i Europa. En del av dem blev handikappade av den tortyr de utsattes för och en del stupade i dessa fängelser och blev martyrer. Det blev en separation och ett stort tomrum mellan två generationer. Generationen efter oss har ingen information om vårt liv och engagemang för Kurdistans frihet. Genom utgivning och distribution av ett sådant verk, kommer denna nya generation att kunna ta del av informationen om vårt arbete och händelserna mellan åren 1980 och 1982 i Diyarbakirs fängelse.

Jag tackar min bror Bawer Eser för hans värdefulla hjälp och uppoffringar. Han hjälper mig ständigt och därför kan jag fortsätta idag med mitt arbete med skrivandet. Han brukar hjälpa mig att bära den tunga last, som ibland brukar tynga ner mina axlar. Detta möjliggör sedan att jag kan fortsätta med mitt skrivande.

Bilderna i min bok är delvis hämtade ur Lales Qasos bok som heter Zindana Diyarbekrê û Soresgeriya Me.Andra bilder är gjorda av Siyamend och Arif Sevinc. Jag tackar dem för deras värdefulla insatser.

Jag tackar särskild mycket konstnären Madhat Kakei som ritade en omslagsbild till den kurdiska upplagan. Madhat Kakei är en duktig och berömd kurdisk konstnär. Han är en bland de 150 främsta konstnärerna i världen. Han är mycket känd i Europa men i synnerhet i Japan.

15 februari 2006

Bube Eser

***

ÖVERSÄTTARENS FÖRORD

Bube Eser är född 1955 i det kurdiska samhället Derika Ciyaye Mazi, i staden Mêrdîn i den turkiska delen av Kurdistan.

Bube Eser började efter gymnasieutbildningen i 1973 sina studier vid ekonomifakulteten vid Ankara Univetsitet.

Vid sista året i universitetet blev Bube Eser anhållen av den turkiska polisen med anledning av hans politiska engagemang i den kurdiska frågan. Året var 1980 och den politiska situationen i både Kurdistan och Turkiet var mycket instabil. Bube Eser blev torterad under 72 dagar.

Under tortyren stannade hans hjärta. Han förklarades död av de turkiska poliserna som hade torterat honom. För att arrangera hans död som ett självmord, kastades Bube Esers livlösa kropp från förhörsbyggnadens fönster på fjärde våningen ner mot gatan. Turligt nog hamnade Bube Esers kropp på taket av en parkerad bil utanför byggnaden och hjärtat började slå igen. Han sattes åter i fängelse men efter detta blev Bube Eser en legend bland de kurdiska politiska skarorna. "Han som återkom från den andra sidan" brukade man skämtsamt prata om honom.

Bube Eser skrev ner sina upplevelser i det ökända turkiska militärfängelset i Diyarbekir i romanform; Gardiyan vilket betyder fångvaktaren.

Boken gavs ut av det kurdiska bokförlaget Jina Nu i Stockholm i 1994. Den andra upplagan av boken gavs ut 2005 i Istanbul. Sedan översattes och publicerades boken på turkiska i 2007 i Istanbul. Boken har även översatts och publicerats på grekiska (2001).

Bube Esers berättarstill bygger mycket på den kurdiska muntliga traditionen där man ständigt har åhöraren med sig. Hans berättelser är dramatiska, spännande och innehåller mycket humor.

Bube Esers andra verk på kurdiska heter: Jiyanek (ett liv) Stockholm, 2005. Sino bu efendi (Sino blev gentleman) Istanbul, 2007. Zewaca Sas (Det felaktiga giftermålet) Istanbul, 2007. Rastiya Me (Vår verklighet) Istanbul, 2008. Dîroka Rûres (Den hemska historien, Stockholm, 2008).

***

FÅNGVAKTAREN

Till min dotter Rojbin

I

Sidar var student och läste på journalistlinjen vid universitetet i Ankara. Från hans by, var bara Sidar och en kusin till honom belästa nog att nå så långt som att läsa vid universitetet. I och med att Sidars familj var enkla arbetande bönder kunde Sidar inte få det ekonomiska stöd han behövde, så Sidar var tvungen att arbeta deltid på en statlig arbetsplats för att finansiera sin utbildning. Sidars familj var stolta över att Sidar läste på universitetet och tacksamma för att han även hjälpte familjen ekonomiskt.

Sidar blev anhållen av polisen under en kall vinterdag i den 2 februari 1980 i Diyarbakir. Sidar var gift med en kvinna som hette Hava. Hon var inte kurd. Hon tillhörde Ellasfolket vid svartahavskusten. Turkarna hade assimilerat nästan hela Ellasfolket och Hava var språkligt och kulturellt integrerad till turk. De som hade sitt ursprung från Ellasfolket framställdes av de turkiska medierna som turkar och många från Ellas kände sig som turkar.

När Sidar och Hava gifte sig, var den kurdiska revolutionära kampen mycket intensiv i både Kurdistan och i Turkiet. I och med att både Sidar och Hava tillhörde den nya revolutionära generationen, tog de själva beslut om sitt äktenskap, till skillnad mot det traditionella sättet med arrangerade äktenskap, då föräldrarna och familjen bestämmer vilka man gifter sig med. Efter att de lärt känna varandra, berättade de om sitt beslut att gifta sig för sina respektive familjer. Efter en kort tid arrangerade de sin bröllopsfest.

Som alla nygifta par ville Sidar och Hava leva lyckliga i alla sina dagar tillsammans, men deras lycka varade inte längre än cirka två månader. När Sidar blev anhållen blev Hava ensam. I en sådan äktenskapskonstellation där en eller båda av de äkta makarna tillhörde den revolutionära rörelsen, hade man ingen garanti alls att få leva i en varaktig tvåsamhet. I och med att Sidars fru var väl medveten om detta, blev hon inte bitter över Sidars försvinnande. De hade förvisso inte heller kunnat lova varandra att de aldrig skulle skiljas åt. Väl medveten om detta, bestämde Sidars vän och fru Hava att försöka leva som om Sidar inte var anhållen, som om Sidar var hemma som vanligt. Hon accepterade hans försvinnande och respekterade sin mans ideal och hans engagemang för kurdernas frihet. Hava tillhörde också samma revolutionära ungdomsskara som Sidar.
Sidar tillbringade sin tid som nygift i fängelset. Han hade varit gift i två månader när han blev bortförd av polisen. Vem kunde ana att han efter två månaders giftermål skulle bli anhållen, men för honom verkade det vara oundvikligt att genomleva detta missöde. Å andra sidan var de flesta revolutionärer och kurdiska patrioter beredda på ett möjligt polisgripande, så visste Sidar att han också kunde bli gripen någon dag.

Sidar blev släppt från fängelset den 19 maj 1982. Efter frisläppandet ville han åter få uppleva lyckan med sin fru. Han ville fortsätta sitt lyckliga äktenskap där det blev avbrutet. Men det blev tyvärr inte så. Polisen fortsatte att jaga efter Sidar. Ibland skickade polisen efter honom för förhör. Ibland stoppade polisen honom mitt i stan och visiterade honom eller så tog man honom godtyckligt och förde med sig till polisstationen. De brukade säga ”passa dig, du är under vår uppsikt.” Sidars alla dagar gick vidare på det här sättet, fyllda med poliskontroller. Efter en tid förstod Sidar att han inte kunde leva så här i staden Diyarbakir, för att de när som helst kunde arrestera honom igen.

Medan Sidar satt i fängelse hade han fått en dotter. Modern gav henne namnet Rojbin. Lilla Rojbin var inte medveten om att hennes pappa satt i fängelse när hon föddes. Som alla andra barn ville Rojbin gärna ha pappa i sin närhet. Men Rojbin fick bara se sin far genom taggtrådar och bakom murarna i fängelset.

När Sidar efter så mycket tortyr och förnedring kom ut ur turkiskt fängelse, ville han leva tillsammans med sin dotter och sin fru i den vackra staden Diyarbakir. Men förföljelsen fortsatte utan förbehåll. Nu förstod Sidar att han inte under några omständigheter skulle kunna vara kvar och leva ett någorlunda fritt liv i den vackra staden Diyarbakir som han älskade så mycket.

Sidar hittade en lösning. Med hjälp av sin morbror ordnade han så att Havas statliga anställning förflyttades till svartahavsområdet, som Hava ursprungligen kom ifrån. De bosatte sig i en mindre ort nära staden Trabzon vid svartahavskusten. Här började Sidars främlingskap.

***

I denna lilla stad som Sidar och Hava bosatte sig i, fanns en tefabrik, en polisstation, ett sjukhus och en gymnasieskola. Där i den lilla staden bodde ganska många tjänstemän, som lärare och läkare. De flesta av männen var anställda arbetare eller tjänstemän. De som inte var tjänstemän, arbetade på teodlingsfälten. Bland dem alla var det bara Sidar som inte hade ett arbete. Det var livsnödvändigt att Sidar också hittade ett arbete och började jobba som alla andra i den nya hemmiljön.

Det visade sig bli alltför svårt för Sidar att anpassa sig i det nya samhället. Han var nyligen utsläppt från fängelset och ägde inte ett öre. I och med att han hade hamnat i fängelse, blev han utkastad från sin utbildning på universitetet. I det nya hemmet var de tvungna att klara sig med endast Havas lön. Hava jobbade som sjuksköterska på sjukhuset i den lilla staden. Detta var en ny typ av kamp som de var tvungna att utkämpa. Att tvingas leva med en liten lön och dessutom på en främmande ort och i främlingskap. Sidar tyckte att det som var svårast, var att mannen i huset inte hade något arbete och var tvungen att bli försörjd av hustrun. En arbetslös man var något som inte godtogs bland befolkningen i den nya miljön vid svartahavskusten. Detta var ett stort hinder för ett lite friare liv som de gärna ville leva. Det var helt enkelt skamligt i dessa trakter om mannen i huset inte hade något arbete medan kvinnan arbetade och försörjde honom.

Sidar och Hava hade nu hamnat i en stor knipa. De ville inte att ortsbefolkningen på något sätt skulle få reda på deras förflutna. De var tvungen att hitta en lösning på dessa problem men visste inte hur. De grubblade mycket över möjligheterna att hitta ett jobb till Sidar. Det skulle lösa många problem.

Efter långa överväganden hittade de lösningen i en nödlögn. De skulle ljuga om Sidars utbildning. Om ortsborna trodde på deras lögn, så skulle de kunna komma ut ur detta trångmål och andas ut lite. Deras framtid i denna främmande ort hängde på denna lögn. Om de kunde övertyga folk, skulle de kunna leva där ett tag tills de hittade en bättre lösning. Men om man inte trodde på dem, skulle de få det mycket svårare. De beslöt sig för att ljuga inför sin närmaste omgivning och på denna lögn hängde deras hopp och möjligheten till ett fortsatt relativt bekymmersfritt boende i den nya orten. Som tur var trodde ortsborna på deras historia. Så de kunde leva ett någorlunda normalt liv så länge som de bodde kvar där och så länge lögnen höll.

Innan Sidar blev gripen av polisen var han student vid universitetet i Turkiets huvudstad Ankara. Men pga. polisgripandet blev han utkastad. Han hade då hunnit läsa i tre år. Han var på det sista året av utbildningen, hade nästan läst klart och sedan kunnat få anställning hos någon myndighet. Hans familj och vänner såg fram emot att han skulle bli klar med utbildningen. Han skulle kunna hjälpa sin familj och även många av sina vänner, hjälpa alla inom sin närmaste omgivning. Sidar var en hjälpsam person. Om han bara hade läst klart och fått en anställning någonstans skulle han kunnat hjälpa så många. Men det blev inte så.

Även om han inte gått klart sin utbildning, kunde hans nya familj i den nya orten klara sig i ungefär sju månader utan att han blev hämtad av polisen en enda gång. Men detta var inte så lätt. De hade det mycket svårt med ekonomin under denna tid. Men lögnen som de var tvungen att ljuga, blev en väg till frihet och befrielse ändå. Den hjälpte Sidar att leva tillsammans med sin fru och dotter i någorlunda normala familjeförhållanden, som han så länge sett fram emot att göra, åtminstone för en kort period.

Det var en höstkväll då deras dotter Rojbin hunnit somna ovetande om vad som hände runtomkring henne. Ovetande om vilka svårigheter som den stackars lilla flickans föräldrar måste handskas med. Ovetande om att hennes föräldrar måste komma ur denna knipa. Ovetande sov det stackars flickebarnet sin söta sömn. Sidar och Hava tänkte varje kväll intensivt på hur de skulle ta sig ur sin svåra situation. Deras svåra problem gjorde att de gick sömnlösa nätterna igenom. Två dagar var kvar till att Hava skulle börja ett arbete och därefter skulle ortborna i deras närmaste grannskap komma på besök för att välkomna den nya sjuksköterskan på orten och hennes familj. Det var då grannarna skulle fråga vad Havas man sysslade med!? Hava skulle inte kunna säga att ”han är arbetslös” eller ”han har precis muckat från fängelset.” Dessa avslöjanden skulle klart försämra deras relation till ortsborna. Ingen skulle hälsa när de gick förbi på gatan. Livet i denna ort skulle bli ännu svårare att uthärda. De gjorde noggranna överväganden över vilka svar som de skulle komma med på ortsbornas frågor om mannen i huset.

Sidar började plötsligt le när han tänkte på att han faktiskt gjorde något innan han blev gripen. Han var ju student. När Hava såg Sidar le, frågade hon:

- Har du kommit på en utväg nu min kära?

- Ja, jag tror faktiskt att jag har gjort det. Även om jag inte längre har några kontakter med universiteten, kan vi ändå ljuga om att jag är student och att jag kommer från en välbärgad familj och att min familj inte tillåter att jag tar värvning någonstans innan min utbildning är klar. Min journalistutbildning blir klar om ett år. Det är min familj som stödjer mig ekonomiskt än så länge.

Hava tyckte om förslaget för denna lögn. När och om ortsborna frågade om hennes makes arbete, hade hon ett bra svar åtminstone. På frågan om: 'Varför är din make arbetslös?' kunde hon ju komma med ett svar som höll. Om de råkade fråga Sidar om varför han var arbetslös, då skulle Sidar gärna kommentera med extra lögner om att han är student och om huruvida hans familj är rik, osv., osv.

Tack vare denna lögn kunde de äntligen bli accepterade i den nya orten. Det verkade vara så att alla hade trott på deras lögner om Sidars universitetsutbildning och om hans rika familj. När Sidar reste till Ankara för ett privat ärende, började man tro ännu mera på Sidars och Havas lögner om att Sidar kom från en så kallad rik familj och att han läste sista året på journalistlinjen vid universitetet. Ortborna började hälsa på ett trevligare sätt och Sidar och Havas värde ökade mer i deras ögon. Som bekant är värdet av läkare, sjuksköterskor och journalister högre än något annat yrkesfolk på sådana platser eftersom sådana samhällen behövde hjälp i många avseenden. Det var ett på många sätt eftersatt, efterblivet samhälle.

När Sidar och Hava hade blivit ordentligt betrodda av ortsborna, hade Sidar lärt sig att uppträda som en rikemansson i grannskapet. Han började klä sig ännu snyggare. Hans fickor var tomma men han använde ett vokabulär som rika brukar använda när han talade med folk. Det fungerade ju här. Tack vare lögnen blev de accepterade i den lilla orten. Ortsborna förväntade sig till och med att Sidar hjälpte dem med ett och annat ärende. Hava var ju sjuksköterska. Det gjorde att den nya familjen verkligen fick en bra kontakt med omgivningen. Sjuksköterskeyrket stod högt i kurs på denna ort som inte hade utvecklats och där religionen hade ett hårt grepp över människorna.

Sjukhusbyggnaden och tre bostadsbyggnader tillhörande sjukhuset hade byggts lite utanför samhället, en bit in i skogen. Sjukhusbyggnaden låg före bostadsbyggnaderna. I ett av husen bodde sjuksköterskorna. Det sista huset tillhörde barnmorskan. Sidar och hans familj bodde också där. De hade lite möbler och hushållsprylar med sig från hemmet i Diyarbakir. När Sidar hade gripits, samlade Hava ihop alla sina saker i hemmet och förvarade dem hos Sidars äldre bror. Därför hade de kvar sina saker och de var nästan oanvända tack vare att de låg packade fram tills de flyttade hit. Allting de hade i huset var nytt och fint och tack vare det, såg det mycket trevligt ut hemma hos Sidar och Hava. När ortborna såg in i deras hus med de nya möblerna trodde de ännu mer på deras lögn om Sidars utbildning och om hans rika familj. Sidars nya rena kläder talade också för sig själv.

Hava brukade gå till jobbet varje morgon. Sidar stannade hemma med den lilla dottern. Sidar var hjälpsam i hushållsarbetet och lekte med barnet och läste böcker. När ortborna frågade om hans ständiga läsvanor, svarade Sidar att det var för utbildningens skull att han måste läsa så mycket för att klara av tentorna vid universitet.

Efter jobbet brukade alla män i samhället gå till kaféet. Sidar gick ibland dit med doktorn eller andra sjukhusanställda. Tack vare denna vana, var kontakten mellan Sidar och de sjukhusanställda ganska tät.

I de statsanställdas och övriga ortbornas ögon var Sidar en beläst, välbärgad och framstående person. För varje dag som gick började man tycka om honom mer och mer. Ibland brukade de säga till honom: "Herr Sidar, när du blir klar med din utbildning och blir journalist, hoppas vi att du kan skriva om våra svårigheter här så att staten bryr sig om våra problem och hjälper oss."

Man brukade till och med prata om att "sjuksköterskans man är en mycket välbärgad person och hans familj brukar skicka pengar till honom, det är därför han inte behöver jobba hos andra för att finansiera sina fortgående studier."

Således, med hjälp av dessa lögner lyckades de leva sitt liv i sex, sju månader i detta första främlingskap. Livet fortskred så lätt efter de lögnerna om utbildningen i Ankara och rika familjen i hemstaden osv. Det var nära att Sidar framstod som en av de allra framstående personligheterna i hela orten.

Det militära gendarmeriets kommendant i orten var också kurd och kom från en kurdisk stad. Men han brukade aldrig säga att han var kurd och inte heller hade han minsta lilla engagemang för kurdernas sak. Men eftersom han var från en kurdisk stad, sade ortborna menande "till och med vår militära gendarmerikommandant är kurd" och refererade till den klichén om att kurder inte förtrycks i Turkiet. Det bodde ytterligare två kurder i orten som jobbade som tekniker i tefabriken. Sidar, Kommendanten och de här två personerna kunde inte undgå att känna till varandra. Tack vare den goda relationen mellan Hava och kommendantens fru, blev relationen mellan Sidar och kommendanten dessutom ganska tät. Ingen kunde misstänka någonting om Sidar längre. Man hade gått på lögnen om honom ordentligt. Ingen frågade ens längre "varför sjuksköterskans man inte arbetar." Andra brukade självmant berätta till de nyinflyttade familjerna i orten att: "Sidar, dvs. vår sjuksköterskas man kommer från en mycket välbärgad familj och han studerar sista året på journalistlinjen vid universitetet."

Sidar hade onekligen rönt stor framgång och till och med karriär bland ortborna. Men verkligheten var annorlunda. De hade inte ens råd att handla mat hela månaden ut och gick ibland hungriga i hemmet. De fick hjälp från Havas föräldrar och tack vare den hjälpen kunde de klara sig någorlunda. Havas lön var alldeles för liten att klara sig på. Sidars svärföräldrar ägde trädgårdar i Trabzon. Mycket av mat och grönsaker till hemmet kom från Havas föräldrar. Trots de svåra ekonomiska omständigheterna verkade Sidar vara nöjd med sitt nya liv. Det var klart bättre än att vara i fängelse. Det var varken frågan om tortyr eller hot om att bli dödad här.
För att bli omtyckt av sina arbetskamrater och ortborna jobbade Hava ofta mer övertid än hon egentligen klarade av. Hon brydde sig för mycket om folket. Hennes namn blev känt inte bara i orten utan även i alla de kringliggande byarna kände man till om den nya, snälla, hjälpsamma och duktiga sjuksköterskan. Detta höjde Sidars status och han blev ännu mera omtyckt av omgivningen. Dagar då Sidar inte besökte kaféet av någon anledning, brukade man fråga: "man undrar var vår Herr Sidar är idag? Hoppas allt är i sin ordning med honom."

***

Här vill jag nu lämna ordet till Sidar själv. Hur bra berättare jag än är, kan jag ändå inte leva mig in det som Sidar själv känt. Därför får Sidar nu ordet för att berätta vad som egentligen hänt honom.

Om Sidars resa till Ankara säger Sidar:

- Jag glömmer aldrig när jag skulle resa till Ankara. En månad innan min resa sade jag till alla vänner och bekanta på orten att jag skulle resa till Ankara för att jag hade tentor vid universitetet. Med denna lögn kunde jag ge ett större sken av att jag var en student som studerade vid universitetet, samt att min resa gav mig en orubblig prestige i ortbornas ögon.

I själva verket reste jag till Ankara i andra ärenden. Jag stannade i ca 20 dagar. När jag återvände hem, besökte jag som alla andra arbetande folk kaféet. Alla bemötte mig med glädje och folk skakade hand med mig och frågade om det gick bra med tentorna.

På den nya orten hade vi verkligen haft mycket tur. Många tillfälligheter gjorde att saker föll på rätt plats. Det visade sig att landshövdingen också var kurd. Men denne var inte en bra person. I och med att landshövdingen också var kurd, kom ibland byborna till mig och bad om vissa tjänster som jag kunde fråga landshövdingen, som att asfaltera byns väg och liknande tjänster. Byborna trodde att jag kunde förmå honom att asfaltera vägen till byn. Ibland brukade byborna komma till mig och klaga hos mig över landshövdingen. Det som var en fördel för mig var att det hade spridits ett gott rykte om mig i orten. Ibland brukade man till och med säga så här: "Denna sjuksköterska som kom hit är en skänk från ovan. Vi måste vara rädda om henne. Tack vare hennes make kanske vi till och med får asfaltera vägen till vår by." Sådana rykten om att jag kan uträtta ett och annat ärende, spred sig bland ortsborna som en löpeld.

Varje dag var jag och min dotter Rojbin hemma till klockan tre på eftermiddagen. När det var lite sol ute, brukade jag sitta utanför huset och läsa en bok i den varma och sköna solvärmen. De som såg mig läsa där, trodde att jag läste och förberedde mig för mina studier.

En dag satt jag ute och läste och var djupt upptagen i tankarna över vår situation, och vägen ut ur denna. Ibland frigjorde jag tankarna genom att avbryta läsningen för att se mig om eller titta på min klocka. När jag var upptagen med dessa tankar, hörde jag någon plötsligt ropa mitt namn:

- Herr Sidar, Herr Sidar! Vår kommendant sade att jag skulle gå och hämta Sidar, sade en soldat som närmade sig gående.

När han slutade sina ord, kändes det som om någonting gick sönder i min mage. Jag blev mycket rädd. Jag tänkte genast mörka tankar om att bli arresterad och om den tortyr som väntade på mig igen.

- Vet du varför han skickade efter mig? frågade jag soldaten.

- Nej, jag vet inte det. Han sade bara att jag skulle säga till dig att han vill att du kommer till honom.

- OK, gå du. Jag kommer lite senare, svarade jag.

Det kändes inte lätt. Efter att soldaten gick sin väg, började hjärtat slå hårt. Jag lämnade ifrån mig boken. Tog in stolen. Jag satt en stund inne och tänkte. Min lilla Rojbin gick runt mig hela tiden. Hon ville att vi skulle leka tillsammans som vi alltid brukade göra. Men jag orkade knappt röra på mig pga. den utmattning som jag kände i hela kroppen. Jag tog på mig mina fin kläder igen men inombords kände jag djup kyla och rädsla. Jag gick hemifrån till sjukhuset och sade till min fru: "Kommendanten har skickat efter mig och vill att jag kommer till militärpolisstationen." Hava blev mycket rädd också. Innan hon sade något mer, gick jag min väg till stationen.

Klockan var runt tretiden på eftermiddagen. Den militära polisstationen låg på andra sidan av samhället. Jag gick med huvudet nedböjt och långsamma steg mot den militära polisstationen. Vägen kändes oändligt lång och med mycket rädsla och spänning i kroppen nådde jag dit.
Den militära polisstationen var högt belägen. Runt om den var det en gård och vägen dit var snygg och prydlig. Det var ett betonghus i skogen. Muren runt huset var byggd av svarta stenar. Halva muren var målad med vit färg. Tack vare arbetsinsatser från soldaterna var hela området välskött och välordnat. Gården var stor. Mitt i gården hade man byggt ett lusthus med ringlande fruktväxter runt om. I lusthuset stod ett bord med sex stolar. Det var första gången jag var där. Vid bordet satt några snyggt klädda personer med slips. När jag fick syn på dem, accelererade min rädsla och mina knän började darra.

Jag trodde att alla dessa personer var poliser och de var ditkallade för att förhöra mig och ta mig till Diyarbakir igen. På grund av min rädsla kunde jag knappast stå på mina ben. Två personer i kostym och slips drog till sig min uppmärksamhet särskild mycket. En av dessa personer hade ljus mustasch. Så fort jag fick syn på honom tänkte jag på de blonda poliser som torterade oss i Diyarbakirs polisstationer och militärfängelse. Det svartnade framför mina ögon när jag tänkte på detta. Om jag blivit knivstucken i denna stund, skulle det inte ha runnit en droppe blod från min kropp därför att jag var så stelfrusen och chockad över situationen.

Jag kallsvettades och ville inte närma mig bordet. Jag ville bara att marken skulle öppna sig och jag försvinna ner genom sprickan i marken. Jag var egentligen inte rädd för tortyren. Jag var mest rädd för att vår lögn skulle avslöjas och att Hava och Rojbin pga. detta inte skulle kunna leva ett normalt liv i samhället. De skulle drabbas av ännu en orättvisa. Om vi ändå var hemma i Diyarbakir. Familjen skulle hjälpa henne där. Men här skulle det vara mycket svårt för Hava och Rojbin att klara sig på egen hand. Jag var helt upptagen med dessa tankar som snurrade i huvudet, när jag hörde Kommendantens röst:

- Åååå mycket välkommen Herr Sidar! Så vände han sig mot det sittande sällskapet, och fortsatte : 'det här är Herr Sidar.'

Kommendanten reste sig från sin stol, kom emot mig och sträckte fram sin hand och välkomnade mig varmt. Tack vare detta varma välkomnande, blev jag lite lugnare och den starka rädslan som jag kände i magen lättade något. Jag svarade honom:

- Tack så mycket! Men jag undrar varför du skickade efter mig.

Jag ville framförallt veta någonting om min situation, om han misstänkte något eller ej. Innan han svarade mig, närmade kommendanten sig bordet tillsammans med mig eftersom vi fortfarande höll varandra i handen. De som satt runt bordet reste sig också. De sträckte sin hand mot mig en och en för att skaka hand med mig. Samtidigt började kommendanten att prata och presentera oss för varandra och sade:

- Herr Sidar, dessa två personer som sitter här är också från dina trakter. De är från staden Mush. Han vände sig mot dem och tillade att "Sidar är från Mardin."

Jag befriades från rädslan att åka fast. Jag blev fri från de mörka tankarna som plågade mig så intensivt inombords. Jag kunde genast uppträda normalt och frågade på ett trevligt sätt hur de mådde. Man svarade mig också på samma trevliga sätt. Dessa två personer artbetade i tefabriken. När vi så småningom lärde känna varandra blev min rädsla mindre och mitt humör gladare.

Kommendanten ropade efter en soldat som kom fram till oss och gjorde honnör och sade:
- Redo för er order, kommendant!

Kommendanten vände sig mot mig och frågade:

- Vad vill du dricka?

Jag sade att jag ville ha en coca-cola. Det borde vara bra att dricka någonting kallt efter den rädsla och stress som jag kände så starkt inom mig.

Jag deltog därefter i småpratandet utan någon som helst rädsla. Efter coca-colan kom de med ett utsökt te som soldaterna hade bryggt. När vi höll på dricka vårt te, dök två framstående familjeöverhuvuden i samhället upp. Kommendanten presenterade oss för varandra. Att jag bekantade mig med dessa två inflytelserika personer var bra för mig. Medan allt detta pågick kom ytterligare en person som bodde i samhället och sade sig ha ett ärende att prata med kommendanten om.

Kommendanten bad honom komma fram och sa

- Vad kan jag hjälpa dig med?

- Kommendant, vår veterinär från stan har kommit hit och undrar om ni har tid att träffa honom över en kopp te?

Kommendanten sade genast:

- Gå och säg till honom att han är välkommen. Han har några från sin hemstad här. Det vore trevligt för dem att träffa varandra.

Efter en kort stund kom veterinären också. Det var första gången jag träffade honom.
Kommendanten presenterade oss för varandra. Vi blev båda glada över att bli presenterade för varandra. Vi började genast prata med varandra på kurdiska. Han var från den kurdiska staden Ruha och talade bra kurdiska. Det var länge sedan jag pratat mitt modersmål med någon. Den kvällen släckte min längtan att prata kurdiska. Kommendanten blev mycket besvärad över att jag och veterinären använde kurdiska när vi talade med varandra. Kommendanten pratade med mig om detta några dagar senare.

Vi hade en riktigt trevlig stund med varandra men del personer drack för mycket sprit och blev fulla. Andra skötte sig ganska bra. Kommendanten hade döljt sitt missnöje och dämpat sin ångest över mitt och veterinärens samtal på kurdiska genom att dricka mycket whisky.

I och med att den militära polisstationen var högt belägen, kunde man se folk som kom och gick i samhället. Det blåste en sval och skön bris på höjden. Det var verkligen trevligt att sitta på denna sköna plats och samtala och dricka något tillsammans. Det började bli sent. Det var mycket trevligare här hos Kommendanten än vad jag hade trott, så jag hade faktiskt glömt att skicka en hälsning hem till Hava om att allting var i sin ordning. Vi pratade ända fram på småtimmarna och efter att vi tömt några flaskor whiskey, drog vi oss tillbaka till våra hem.

När jag kom hem, hade min fru inte somnat än. Den stora rädslan att jag skulle bli gripen igen hade hållit henne vaken. Hava älskade mig så mycket. Hon ville att vi alltid skulle vara tillsammans och leva det liv som vi inte kunnat leva tillsammans då jag satt inne. Så mycket som hon älskade mig,lika rädd var hon att förlora mig en gång till. Men Hava ville att jag fortsatte med mitt politiska engagemang till skillnad mot många andra partikamraters fruar. Hon gav mig stöd och hjälpte till så mycket hon kunde.

Dagen efter blev det känt i hela samhället att jag och veterinären var kurder från samma hemstad. Varje dag som gick, fortsatte min status att öka i ortbornas ögon. Å andra sidan försämrades vår ekonomiska situation. Som tur var uppfattades detta inte alls av våra grannar. Men vi hade alltid ont om kontanter. Ibland ville vi så gärna köpa ett halvt kilo kött, men kunde inte göra det. När jag på kvällarna vände hem från kaféet, brukade min dotter Rojbin komma fram till mig och säga:
- Pappa, vad har du köpt till mig idag? Varje gång jag hörde henne fråga den frågan, gick någonting sönder inombords hos mig. Jag kunde bara svara henne:

- Idag har jag glömt att köpa någonting till min lilla flicka, men imorgon ska du få något ska du se.
Rojbin var i treårsåldern och naturligtvis visste hon inte hur det är att vara helt pank. Om jag hade sagt till henne att jag inte har några pengar, var det möjligt att hon sade till någon att 'pappa inte har några pengar det är därför han inte köper godis till mig.' Jag lurade Rojbin med denna lögn varje dag. Varje kväll väntade hon på att jag skulle komma med lite godis eller en leksak till henne. Jag kunde köpa henne lite godis vissa dagar, men hon ville ha godis varje dag. När vi hade det så kämpigt var detta inte möjligt överhuvudtaget.

II

När det var vackra och soliga dagar då solen var som skönast, brukade jag lämna lilla Rojbin bland de jämnåriga barn för att leka tillsammans. Sedan var det att ta en bok och sätta sig ute någonstans och börja att läsa. Fram tills klockan 15 i eftermiddagen var det läsdags. Därefter brukade jag gå till kaféet. Detta var min dagliga rutin att följa. Alla trodde att jag fram tills klockan 15 gjorde mina hemuppgifter för mina studier för universitetet. Därför brukade man ta hänsyn till detta och ingen brukade komma hem till mig innan klockan tre.

Sjukhuset låg på en hög kulle på vägen mot stan. Hela det området intill Svarta havet är ett kuperat och gräsbevuxet område med mycket träd. Där sjukhuset låg var ett ganska lugnt område med många granträd runtomkring. Sjukhuset låg i utkanten av stan. I och med alla vägar till byarna runtomkring korsade varann strax utanför sjukhuset, besökte nästan ingen som hade sitt ärende i sjukhuset, vår stan. Efter man har varit i sjukhuset reste man vidare tillbaka till sina byar utan att behöva komma in till stan.

Det var en gång en märklig händelse som drog min uppmärksamhet. Det var en ung man vid 25-30 års åldern som brukade varje dag på morgnarna gå förbi sjukhuset och satte sig på en kulle mittemot sjukhuset fram tills det blev mörk satt han där. Han liknade inte att vara en av de byborna som hade ärenden i sjukhuset. Han såg mycket sorgsen ut. När folk gick förbi honom, brukade han till skillnad mot många andra att inte hälsa. Han passerade förbi huvudet böjt neråt. Från platsen där han satt, brukade han ibland titta mot vår bostad. Som om han ville säga att han vill komma till oss, men inte kunde göra. Detta var sedan den tiden då vi hade flyttat hit. Jag hade märkt hans beteende. Först trodde jag att han spanar på kvinnorna som jobbar på sjukhuset. Det var ju sjuksköterskan, dvs min fru och en barnmorska tänkte jag på först. Men det visade sig senare att denna man som brukade sitta på kullen, var gift med en kvinlig tjänsteman på sjukhset.

Det var en solig dag igen. Jag satt som vanligt i det sköna solskenet för att ta igen den tid jag satt bakom murar i fängelsets mörker. Jag läste min bok igen. Men av någon anledning kunde jag inte fortsätta att läsa. Jag bläddrade i sidorna och satt tänkandes en kort stund. Plötsligt såg jag att killen som brukade sitta på kullen, hade en cigarett i munnen och kom rakt mot mig där jag sitter.

- Har du eld?

När jag sträckte tändaren mot honom för att tända hans cigarett, böjde han huvudet mot mig och med en låg röst sade han:

- Jag har en mycket svår situation. Jag har hört att du läser journalistik. Snälla låt mig berätta om den svåra situationen som får mig att må mycket dåligt.

- Vad har du för problem? Berätta!

- Det är en oerhörd svår sak. Jag vill att alla ska ta del av det. Min största önskan är att du lyssnar på mig och skriver ner allting precis som jag säger.

- Visst. Som du vill. Vi kan börja redan nu.

- OK. När jag imorgon bitti paserar förbi här, följ efter mig. Glöm inte att ta med papper och penna!

- Ok. Det ska jag. Oroa dig inte.

Han vände klacken och gick sin väg igen. Jag började fundera över hans situation. Vad var det som plågade honom så mycket? Vad är det som han vill berätta för mig? Varför ville han berätta sin hemlighet för mig? osv

Dagen efter på morgonen när han gick förbi, tog jag in min stol. Lämnade ifrån mig boken jag läste och gick raka vägen till sjukhuset och träffade Hava:

- Den mannen som jag berättade om igår, gick förbi här igen. Jag följer efter honom. Ta väl hand om Rojbin nu.

- Visst. Oroa dig inte, men var försiktig.

Jag kom ut ur sjukhuset och gick raka vägen mot kullen där han brukade sitta. Jag såg honom sitta under trädet och vänta på mig. Vi hälsade varann och vi började småprata lite. Jag ville hjälpa honom att börja att prata om sin svåra situation genom att vara pratsam. Därför frågade jag först:

- Jag är här nu. Säg vad du har i hjärtat.

- Välkommen är du.

- Tack ska du ha.

- Jag är tyngd av dåligt samvete. Det som jag har begått är ett svårt brott.

Det var uppenbart att han ville erkänna något för mig. Jag började ställa frågor som en journalist brukar göra för att lätt komma in i ämnet. Lite försiktigt:

- Är dina föräldrar i livet?

- Ja, det är de.

- Hur många syskon har du?

- Vad har du med det att göra? Jag för dem och de för mig existerar inte längre. Mina föräldrar räknar inte med mig heller. Mina syskon har utestängt mig. Men de har rätt. Jag har burit mig dumt åt. Jag har orsakat mycket lidande för dem.

- Av vilken anledning har du åsamkat dem skada?

Efter denna fråga stannade han till och tände en cigarett. Han drog röken häftigare ner in i lungorna. Han blev sorgsen av det han tänkte på. Han började gryna. Efter några dråppars tårar lugnade han ner sig lite. Han tog tag i en pinne och började gräva med i marken framför sig.

- Det var precis det jag ville berätta om för dig. Jag kommer från en by som ligger vid Svarta Havet. Jag är född där. Jag önskar att jag aldrig blev född eftersom jag gjorde hemska saker mot människor. Mot de stackars unga och okyldiga människor i Diyarbekirs militära fängelse. Det hade varit mycket befriande att få erkänna sina brott inför dessa människor någon gång och be om förlåtelse. Men å andra sidan är jag full medveten om att enbart med en bedjan om förlåtelse kan man inte bli förlåten för de hemska brotten man begick mot oskyldigt folk. Det är inte pga rädslan jag erkänner mitt brott. Jag fruktar ingenting längre. Därför att jag har förlorat allt jag har. Jag ser inte fram emot att få en stöd någonstans. Jag är inte rädd för döden för fem öre heller.

Här ville han säga någonting i den stilen att, "lyssna jag ska berätta allting för dig. allt som har varit kvar i mörkret när det gäller tortyren och den omänskliga behandlingen av kurderna. Jag är inte rädd längre för någon eller några. Jag ska belysa allt om Diyarbekirs militära fängelse som hittills är kvar i mörkret." Han fortsatte:

- Det var en speciell utbildning som vi fångvakter i det ökända militära fängelset gick igenom för att i alla lägen följa en order: att få fångarna lyda med alla medel tillåtna. Det var ett omänskligt beteende och vi fångvakterna hade förvandlats till tyranner, till små djävular. En gång har du följt dessa tyranniska och djävulska rutiner och lärt dig bete dig på det viset, sedan var det svårt att befria sig från dessa vanor. Den som fortfarande hade lite mänsklighet kvar i sig, fick dåligt samvete. Om du har lust, så ska jag berätta allt för dig. En och en. Jag ska berätta orsaken bakom denna svåra tortyren också. Alla ska veta att alla fångvakter inte var med. Vi tvingades in i denna omänsklighet.

Som jag tidigare berättat är jag född här vid Svarta havsområdet. Min familj är inte en rik familj. Vi klarade oss nätt och jämt. Vi var tre bröder och fyra systrar i familjen. Jag är den äldsta. När jag växte till skolåldern, fanns ingen skola i vår by än. Barn som ändå skulle skickas till skolan, brukade åka till andra byar för att delta grundskoleundervisningen. Efter grundskolan om familjens ekonomi tillät, brukade man hyra rum i stan för att kunna fortsätta studierna i storstan.

Men för min familj var det omöjligt att låta mig studera alls eftersom familjens svaga ekonomi klarade inte av det. Jag var dessutom tvungen att arbeta och bidra familjens försörjning. Ingen skulle kunna hjälpa far om jag gick i skolan.

I och med jag bidrog med familjens försörjning hade jag rätt att delta beslutfattandet om familjeangelägenheterna. Min pappa hade ett bra öra för mina ord. Jag ville då passa på och utnyttja denna nya befogenhet för att förmå far att låta mina yngre syskon få gå i skolan och utbilda sig. Jag ville gärna mina syskon fick utbildning. När jag framförde min önskan för far, sade han:

- Sonen min, vi är ju inte någorlunda förmögna människor. Deras utbildningskostnader skulle bli en stor börda för oss att bära på våra axlar. Låt dem hjälpa till med hushållsförsörjningen. Då får vi det bättre.

Jag accepterade inte min fars motivation om fattigdom och svarade honom:

- Far, jag axlar all bördan själv. Jag ska jobba ännu hårdare. Jag tillåter inte att de förtynger oss ekonomiskt. Det räcker bara du tillåter att de går i skolan.

Far gav sig till slut. Han sade:

- Det är bra min son. Som du vill. Men om en dag vi hamnar i den svåra situationen, kommer jag att påminna dig om detta.

När utgifterna för skolgången för mina syskon var pålagda över mig, jobbade jag dag och natt för att det skulle fungera. Mot alla odds ville jag att de får den utbildningen jag inte fick. Det var verkligen hårt med allt extra arbete, men jag var glad för att de skulle få sin utbildning. Jag fyllde tjugo år i den här vävan. Varje dag det gick kändes mitt ansvar ännu tydligare. Men jag måste som alla tjugoåriga unga män gå till militären för militärtjänsgöring. Hur det här skulle gå ihop hade jag svårt att veta.

När jag tänkte tanken om militärtjänst ryste jag av rädsla. Jag kunde varken läsa eller skriva. Man kallade sådana som mig för analfabet. Vad skulle en sådan person som mig kunde göra i militären? Vad hade jag att säga bland kamraterna? Hur skulle jag fördriva dagarna vid militärtjänsgöringen? Var det bara detta? Nej, inte alls. Det största problemet skulle säkert vara fattigdomen. Vi hade ju inte några pengar. Vem skulle kunna skicka pengar till mig för mina behov vid militären? Vad skulle jag göra utan ett enda öre där? Frågorna var många.

Inkomsterna från mitt arbete räckte knappast för utbildningsutgifterna av mina syskon. Far började säga att jag inte 'lät syskonen också hjälpa till med hushållförsörjningen och skickade dem till skolan. Det är därför vi har det så knapert nu. Om de också var med och bidrog hushållets ekonomi hade vi det bättre då. OK åk till militärtjänsten du, men räkna inte med att jag kan bidra med någon ekonomisk insats för ditt liv där. Tyvärr. Försök klara dig med de få resurser vi i bästa fall kan bidra med.'

Då var det dags. Dagen jag skulle åka till militären hade kommit. Jag tog farväl av far, mor, syskonen, vännerna och åkte iväg. Jag var på väg till den stad som jag för första gången hade hört talas dess namn. När jag hade hört namnen för denna stad, ryste jag av en stor rädsla. Att åka dit, kändes det värre än döden. Men det fanns ingen återvändå. Jag var redan på väg dit.

Mors tårrar brukade forsla ner som ösregn när vi brukade prata om min militärtjänstgöring i Diyarbekir. Far brukade bli arg för att hon grät för det. Han brukade säga att 'det är varje mans resa. Utan miltärtjänstgöringen är man ingen riktig karl. Mor gråter för att hon är så öm som kvinnor annars är.'

Även om far försökte ge mig mod med dessa ord, var det förgäves. Jag var för länge sedan på väg till den staden som man brukade kalla deras invånare som "vildar, barbarer." När jag tänkte om dessa invånares vildhet och barbari, fick jag ett kallsvett över hela kroppen. Kroppen började skaka och inom mig kände jag ett riktigt obehag.

Med annonsen i högtalaren som sade att bussen är på väg att åka, vaknade jag ur mina djupa tankar om denna hemska stad. Det var en sista gång tog jag farväl av alla som hade kommit för att vinka av. Det kändes som om jag åker en resa utan återvändo. Jag tror att min far hade läst av mina tankar och därför sade han:

- När du är framme skicka ett brev snarast du kan min son. Då vet vi att du åtminstånde nått fram välbehållen. Gud är bekyddande. Var inte orolig. Du är i Guds händer nu. Var tålmodig nu. Tiden går fort. Snart är du tillbaka ska du få se.

Fars ord om "Tiden går fort. Snart är du tillbaka ska du få se." klingade i mitt öra. Jag ville verkligen att tiden bara rann ut. Jag ville tro på dessa ord som far hade sagt. Men jag hade svårt att göra det. Därför att i Diyarbekir är två dagar svårt att uthärda. Hur skulle två år gå fort? Hur skulle jag göra bland dessa vildar? Hur tiden skulle gå? Jag tog farväl av alla och satt mig i bussen utan något hopp om framtiden. Förtyngd av alla dessa tankar hörde jag då och då chaufören säga:

- Kära pasagerare, vi tar rast här i trettio minuter för att uträtta behoven att äta eller gå på toaletten. Busfirman bjuder på téet.

Jag vaknade efter att jag skvette lite vatten i ansiktet och ville äta lite och dricka té. Jag såg mig omkring och förstod att vi hade kommit till ett främmande landskap. Det var mörkt. Vi hade färdats långt. Alla passagerare antingen åt eller gjorde kvällsbönen. Jag ville äta lite mat för att lugna min oroliga mage. Jag var hungrig men hade ingen aptit. I stället för att äta gjorde jag som en del andra passagerare och gick till moskén för att göra en bön. Jag tog tag i en tillbringare med vatten för att tvaga, ritualtvätta mig innan bönen. Jag tvagade mig halvhjärtat. Jag visste egentligen inte riktigt bra tillvägagångsättet när man ritualtvättar sig. Tills den dagen hade jag inte gjort någon bön alls. Jag bara imiterade andra. Vid bönen böjde alla sig och reste sig igen. Sedan låg de ansiktet mot marken. Sedan mumlade man någonting jag inte uppfattade alls. Innan någon upptäckte min okunnighet i det hela, imiterade jag hårt de som stod mig närmast och sade mig själv:

- Store Gud! Hjälp mig ur detta snälla! Vad ska jag ta mig till bland alla dessa vilda och barbarer? Hur ska jag klara mig under så långt tid som två år? Djup försjunken i dessa tankar hörde jag en gång till i högtalaren en röst säga:

- Bussfirman Ulusoy som är på väg från Trapeson till Diyarbakir, ska snart ta av. Alla pasagerare ombedes därför att ta sina platser. Tack och en trevlig resa!

Jag lämnade bönen. Skyndade mig till bussen. Satt mig på min plats och tänkte en gång till samma tankar.

Det syntes att vår chauför var på rätt humör. Han hade fyllt sin mage med läckerheter från restaurangen och hade druckit sitt té efteråt. Därefter rökt en cigarett. Han satt in en musikkassett i bandspelaren och hela bussen fylldes med musik. Temat av låten var precis den relistiska beskrivningen av min situation. Som om låtskrivaren kände till mitt sorgliga öde.

III

Vi var framme i Diyarbekir vid kl 04:00. Så fort jag steg av bussen vände jag mitt huvud och först och främst ville jag se hur de grottorna som dem bodde i såg ut. Folk i våra hemtrakter brukade säga att folk från dessa trakter "hade inget hus för att bo i och de såg inte ut som människor." Men nu när jag nu såg mig omkring såg jag stora stotliga byggnader som inte ens finns hos oss i våra städer. Dessa byggnader var både högre och vackrare än de som finns hos oss. Människorna härifrån liknar ju på männsikor hos oss. Man kan till och med säga de klär sig vackrare än folk från våra trakter. Jag började se konstigt omkring mig som om jag var vilse. Det var därför en medpasagerare som såg på mig, frågade snällt:

- Hörrudu har du tappat din bagage eller vad har du blivit av med?

- Nej då, inget svarade jag, lite vilsen.

Jag började undra vaför dessa grova lögner om Diyarbakirborna hade fått fäste hos folk från våra hemtrakter. Varför tänkte människor från våra hemtrakter så illa om dessa människor? Jag hade ingen mer tid att tänka på det nu. När jag såg att det fanns moderna, vackra byggnader i dessa trakter och människorna var inte alls så vilda som det beskrevs, blev jag glad och fick genast ett leende på läpparna.

Men vad jag skulle gå igenom under min två år långa militärtjänst var fortfarande ovisst. Vem skulle kunna iförväg veta vad hade man att vänta när det gäller tiden på militärtjänsten. Men däremot detta var ju redan känt att folk alltid berättade vad de gick igenom under sin militärtjänstgöring och deras berättelser tog aldrig slut livet ut.

Som andra medpasagerare köade jag för att ta min väska från bussens lastutrymme, då såg jag några händer försökte plötsligt ta tag i min väska och en ung kille samtidigt säga:

- Storebror jag kan hjälpa dig med att frakta väskan ditt du vill, mycket billigt.

En annan sade:

- Jag kan göra det ännu billigare.

Jag förstod inte så mycket just då varför dem gjorde på det viset. Men senare förstod jag att det var lastbärare som ville göra en hacka genom att bära bagage dit man ville. Eftersom jag inte hade så mycket pengar på mig, kunde jag inte unna mig den lyxen och frågade springpojken:

- Hur tar jag mig till Kurtoglu enklast?

Orten Kurtoglu var platsen för unga rekryter. Efter jag fick en vägbeskrivning, satte jag mig genast i en minibuss och åkte direkt till Kurtoglu som var ingenting annat en plats för tortyr och död, platsen där man betraktade människorna som djur i."

När han nämnde ordet Kurtoglu, förändrades hans ansiktsutryckt plötsligt. Han blev tyst en stund. Tände en cigarett. Såg mig i ögonen och fortsatte att tala:

- Kurtoglu, ja Kurtoglu... grymheterna där saknar motstycke. Det var inte mindre grym än Diyarbakirs Fängelset där. Männsikor har bränts till döds där. Många dödades och skakdades allvarligt. Ack, ack, jag vet inte var jag ska börja.

Efter ett djupt andetag fortsatte han:

- Mina dagar i lumpen hade redan börjat. Som alla andra rekryter hade jag också militärkläder på mig. Håret var snaggat under 3 mm. I dessa kläder hade jag förvandlats till en annan person. Militärklädseln passade för många, det klädde dem. Men jag trivdes inte i mina. De passade mig inte alls tyckte jag. Efter tidig frukost började man militärträningen. Det var i sig en tortyr, men utöver det gick vi igenom en rad andra tortyrmetoder. Ingen undkom denna omänskliga behandlingen i turkisk militär. Många av dessa medmänniskor ville helst dö än att gå igenom denna omänskliga grymma behandlingen som kallas för ungrekrytträning. Jag kunde dessutom varken läsa eller skriva. Jag var ju uppvuxen på landsbyggd. Jag fick alltid gå igenom det mesta, det värsta behandlignen. De kallade mig föraktfullt analfabet.

Den turkiska militärtjänstgöringen klarades endast upp under regn av slag och oerhört stor personlig förnedring. Under 15 till 20 dagar var jag kvarhållen i Kurtoglus unga rekryt avdelningen. Det var en Kapten som var ansvarig för vår militär omskolningsprgram. Kaptenen var alltid på plats när vi tränades upp. Ibland brukade han komma bland oss unga rekryter och fråga hur vi mådde. Han frågade från vilken stad man kom ifrån. Han hade enskilda samtal med rekryterna. En dag kom han nära mig och frågade mig:

- Varifrån är du?

- Jag är från Trapeson min kommandant!

- Jasså, Trapeson?!

Han skakade huvudet menande. Jag blev lite rädd. Jag undrade varför han skakade sitt huvud på detta menande sätt. Han fortsatte lite tolerant numera:

- Jasså från Trapeson är du.

Jag instämde:

- Ja min kommandant!

- Trapeson är en vacker plats. Människorna därifrån är mycket bra människor. De är patrioter eller hur?

- Ja min kommandant! sade jag igen.

- OK. Jag ska ha det i minnet. Jag ska hjälpa dig. Han strykte sin hand på mitt huvud och fortsatte sitt tal med en förbarmande röst:

- Var inte rädd för någonting. Lyssna noga på vad jag har att säga till dig mycket. Du ska på ett mycket bra sätt klara av din militärtjänstgöring. Jag tycker bra om folk från Trapeson. Jag känner till folk från Trapeson. De värnar om sitt land i alla lägen. Eller hur?

- Ja min kommandant!

- Bravo min son! Om du lyssnar på vad jag har att säga till dig, kommer du att aldrig att ångra för någonting, sade han och log när han gick sin väg.

Hans siluet alla dessa tal som han höll ända tills nu finns levande framför mina ögon. Sedan den dagen han började prata med mig, brukade han därefter vid varje utbildningstillfälle komma till mig och prata med mig. Han sade att han var mycket glad över att lära känna mig. Jag blev också mycket glad över detta och tänkte att 'mina bön har blivit hörda hos Gud. Därför Gud hade skickat denna människa för att skydda mig på militären.'

Mina kamrater brukade undra och fråga mig alltid:

- Denna Kapten, är ni släkt med varann på något sätt? Hur känner du honom? Hur har du lyckats muta någon Kapten? Säg snälla till oss också?

- Jag svär att jag inte heller vet. Han bara sade till mig att han 'tycker bra om folk från Trapeson för att alla är patrioter där.' Det är allt.

IV

"Med Kaptens alla dessa besök hos mig, hade vår vänskap vuxit starkt. Detta betydde att vägen till befrielsen hade uppenbarat sig för mig. Innan jag kom till lumpen, sade män som hade gjort lumpen att 'om man hade en släkting eller en vän t o m bara en bekant bland arméofficerarna, då skulle allt på lumpen gå betydligt enklare.' Det var därför började jag gilla denne Kaptenns besök hos mig. Men hur skulle jag veta att denne man till Kapten var den värste sadisten man nånsin har hört talas om. Hur skulle jag veta att denne var den värsta suputen man någonsin träffat och att han var fiende till alla bra männsikor. Hur skulle jag kunna veta att han skulle orsaka stora problem för mig? Det hade gått en månad över min första tid på lumpen. Denna månad kändes för mig som flera år långt. Av all stryk man brukade få under den sk träningstiderna, man fördummades av all stryk helt enkelt. Varje dag var det slag och förnedring. För att komma bort härifrån var man beredd betala vilket pris som helst.

En dag när vi höll på att träna kom denne Kapten som mina kompisar på lumpen trodde att jag hade mutat honom för att underlätta min militärtjänstgöring. Alla vi meniga stod i en rad på givakt position. Han hade knutit sina händer bakom sig och närmade sig oss tittande på vårt håll. Han pekade på några oss som stog i raden. Jag var en av dem som han påpekat. Jag blev glad för att ha blivit vald. Vi trodde att vi skulle bli befriade från den initiala hårda och omänskliga soldatträningen. Så skedde också. Vi blev befriade från den. Men vi visste inte än vart vi skulle föras. När vi kom bort från de andra soldaterna som fortfarande stod på raden, sade Kaptenn:

- Följ efter mig!

Vi alla skrek:

- Visst kommandant!

Vi satt i en flak på en militärfordon. Vi stannade utanföri en matsal. Vi blev bjudna på en mycket utsökt måltid. Vi trodde att denna måltid var speciell lagad för oss. Vi blev förvånad för denna goda behandlingen som vi helt plöstsligt bemötte. Varför blev vi befriad från den initiala rekrytträningen? Varför blev vi bjuden på denna goda måltid? Frågorna var många. Efter maten frågade Kaptenn:

- Har ni ätit er mätta mina barn? Vill ni äta varje dag så här gott och slippa träningen?

Vi alla svarade samtidigt:

- Som ni önskar kommandant!

Jag trodde att att alla mina önskningar om att gå en bra tid till mötes på militären var uppfyllda. Jag tänkte att denne person var som en beskyddande far för mig. Det var inte lätt att redan då veta att denne person skulle rasa hela min värld.

Vi som blev valda av denne Kapten gjordes till några små djävlar som torterade starckars människor. De var polistiska fångar som inte hade någonting annat än sina bara händer att stå emot den omänskliga behandlingen de blev utsatta för. Vi var inte medvetna om vad vi höll på med. Men när jag nu efteråt tänker på detta, blir jag arg och upprörd. Men ack, jag kan inte göra någonting åt det nu. Jag kanknappast gå bland människor och umgås med folk. När jag ser folk i ögonen, switchar förbi hela den sorgliga historien som en filmsekvens framför mina ögon. Jag skäms."

Jag frågade honom:

- Varför lät du dig hamna i denna situation? och fortsatte att prata med honom:

- Jag förstår inte riktigt varför du inte kan gå bland folk igen. Varför kan du inte göra det? Varför vill du vara ensam i skogen? Om du inte kan umgås med folk, men varför kan du inte gå tillbaka till din familj, till dina föräldrar och syskon?

- "Ok jag ska berätta för dig. När militärtjänsten tog slut, var jag redan som ett kadaver. Jag var slut som människa. Jag kände mig som en vilde, som ett djur, som kreatur. Jag var som en rasande arg hund. Så fort fick jag syn på någon person, ville jag överfalla den. Den behandlingen som jag utsatte fångarna i fängelset för, var en del av mitt psyke numera. Jag gjorde allt för att bli kvitt detta hemska psyke, men lyckades tyvärr inte. Jag trodde att mitt hem var ett fängelse. När far gjorde något fel eller sade någonting som jag inte tyckte om, svarade jag honom arg:

- Nu djävlar har du förtjänat 20 batongslag för detta! Jag började till och med slå mina syskon för små saker som iriterade mig. Ingen vågade ens prata med mig. Folk som hade någonting att säga till mig, var tvungen att säga det på ett militärt korrekt sätt under hård disciplin. Om någon som stod framför mig och inte uppfyllde några disciplinkrav, fick genast stryk av mig. Hela familjen var jätte trött på mig. På grund av all detta problem som jag brukade ställa till bråkade vi jämt hemma i familjen. Hela familjen enades mot mig. De band mina händer och fötter och läte mig lugna ner mig, men det var förgäves. Jag blev ännu mera rasande efteråt.

När en granne från byn kom till besök, brukade jag säga till de att de skulle följa vissa regler när de talade till mig: prata högt och tydligt osv.

Vad jag var van att göra i militärfängelset ville jag fortsätta med i det sivila också. Detta fungerade inget vidare i familjen och i granskapet i byn. Det var jämt bråk med byborna. Jag brukade slå vilt alla och överallt. Byborna kallade mig dåre hädanefter:

-'Starckars sate! Efter lumpen blev han en riktig dåre.'

Det var därför jag hade inte några vänner kvar längre. Ingen ville prata med mig längre. De som försökte prata med mig, fick så gott som alltid stryk. Alla kallade mig dåre, dåre. Som en riktig dåre var jag helt ensam nu.

Efter en period började jag åter minnas saker och lugnet sakta kom tillbaka. Men då var det redan försent eftersom jag hade inga vänner kvar. Inte ens en familj längre. Hela byn kallar mig dåre. Till och med barnen driver med mig numera. Men som du förstår jag är inte någon dåre. Jag kan tänka klart. Bara de hemska minnen från militärfängelset försörde mitt lugna sinne och trängde sig in i mitt medvetande helt hejdlöst. Det var detta som fick mig att reagera på ett sådant oacceptabelt och dumt sätt mot min familj och mot mitt granskap. Tills dessa dagar nu när jag är medveten om att jag har blivit utsatt för hjärntvätt i detta hemska helvete till fängelse, kan jag tack och lov återigen tänka klart. Tidigare var det helt omöjligt för mig att frigöra sig från detta tvång. Den träningen och det hemska sk praktiseringen av träningsmetoderna över försvarslösa människor hade etsat sig fast med Kaptenns och fängelsedirektionens ständiga utbildning och metoder i våra hjärnor. Som att bli nikotinberoende. Det är ju inte lätt att bryta beroendet av nikotin på en gång. Många nätter kunde jag gå upp mitt i natten och ställa mig framför sovrumsdörren till min far och mor och mina syskon och stå vakt i väntan på att någon befäll skulle komma och ge mig nya order. När ingen kom, brukade jag skrika:

- Vakt! Cellen! Var är alla för helvete?!

Allas sömn var förstörda redan. Dessutom fick man stryk när man närmade sig mig."

Här avbröt jag med en fråga till för att hejda honom att gå djupare i sin familjesituation:

- Låt oss återgå till den dagen då ni fick en festmåltid. Vad gjorde Kaptenn med er efter denna dag?

- Det som är väsentlig är just detta som hända denna dag. Efter måltiden, ville Kaptenn att vi stod i led och började att prata:

- "Kära vänner, som ni inser, det svåraste i militären är de första rekrytdagarna. Ingen har klarat sig utan stryk under nymönstringstid. Ingen har klarat sig utan att stå som vaktpost. Under de senaste träningsdagarna, har jag hört en hel del om er, om från vilken stad ni kommer och om vilka ni är. Det är just därför har jag valt ut er bland alla andra soldater. Om ni har ett gott öra för mig, kommer ni att leva lyckligt hela livet. Det som jag vill från er, är ingenting för min personliga fördel. Det är för fortlevnad av vår stora religion islam och kära fosterland. För dessa två ideal borde man göra goda gärningar. Ingen kan ju leva utan religion och fosterland.

Som det är bekant, det finns en hel del kommunister, anarkister, religionlösa kurdister som vill komma åt vårt kära land och vår heliga religion. Ni alla vet väl vad kommunister är ute efter?

Vi alla skrek på en och samma gång:

- Nej, kommandant. Vi vet inte!

Han savarade raskt:

- Allright. Jag ska förklara för er. Lyssna noga nu. Kommunist är den person som kan utan några moraliska hinder ligga med sin syster, bror, mor och far till och med. Anarkister är sådana som vill döda alla som kommer i deras väg. De älskar mest att döda statens poliser och soldater. Ni ser ju på tv nyheterna att dagar utan någon soldat eller polis mördats finns inte. Men de som är allra mes farliga för staten är sådana som kallas för kurdister, kurdiska nationalister. De vill dela vårt land. När de delar vårt land, kommer de att halshugga alla turkar som blir kvar på deras sida av landsområde! Dessutom dessa kurder samarbetar med turkarnas gamla fiender, med de otrogna européer och amerikaner. Dessa är kommunister, anarkister och kurdister på en och samma gång. Dessa kurder är den största faran för vårt kära fosterland. Vi har lyckats gripa, fängsla några av de som finns i fängelset Diyarbakir. De bör fostras. Någon borde att tvätta bort dessa felaktiga tankar ur deras skallar. Vi borde tillsammans att ateranpassa dessa vilseledda individer i fosterlandets tjänst. De flesta av dem är belästa individer och kan lätt lura en. Som det är bekant ledarna av dessa stackare lever i lyx och flärdi de europeiska städerna.De har gott om pengar. Lever ett gott liv där. En del av deras ledare har vi gripit. De sitter inne hos oss nu. För att vi ska kunna återanpassa dem i samhället, behöver vi sådana rena, uppriktiga individer som ni. Jag tror starkt på att det är ni som man kan lita på för att utföra denna uppgift. Om ni inte ger efter för dessa kommunister, kurdister och religionlösa kättare, kommer vi med Guds hälp att rensa vårt land från dessa mikrober. Om vi lyckas tillsammans att uppfostra dessa vildar, kommer vi alla att få njuta olika priser för vår patriotiska insatser. Ni har på alla sätt och vis fria händer i detta fängelse. Kost och logi kommer ni få från staten helt gratis. Dessutom det ska vara den bästa, genuina sortens mat och dryck. Ingen kommer att vara över er. Ni kommer att vara befäll både över er och över fångarna. Ni kommer att vara ansvariga över er själva. Ni kommer till och med att ha större befogenheter än mig. Om jag begick något misstag, tveka inte att slå mig också för det. Ingen vaktpost tjänst utanför byggnad kommer ni att behöva stå ut med. När ni vill kan ni sova, sitta, äta och dricka. Varje soldat blir befäll över en fångcell. Ni ansvarar hela cellen. Ni kommer att själv ge order hedanefter. Ni kommer att själv besluta över vad ska ni göra med de individer i cellen som inte lyssnar på er eller bryter mot någon regel. Det enda jag vill från er är att ni försöker med alla medel att tyggla och fostra dessa otrogna kurdister, anarkister, gudlösa djävular. Den som lyckas med sin uppgift snabbt, kommer jag att belöna med större frihet. Men de som inte uppfyllar kraven, kommer att återgå till sin plats i rekryten. När ert befäll då frågar er 'varför återvände du' å har ni inget bra svar att ge. För att ha misslyckats inför den patriotiska uppgiften som ni har blivit ålagd, kommer ni att både få stryk av befäll och ni kommer att belastas med det svåraste skitjobb som finns att göra på mönstringen.

Kaptenen fortsatte med sitt tal som var fullspäckat med hot och sk rådgivningar. Vi hade ju ingenting att säga eller göra. En del hade kommit med egen vilja för att kunna få chansen att slå och tortera kurdiska politiska fångar. Fattiga och passiva personer som mig, hade kommit för att de inte var informerad och kunniga i sådana frågor. Var och en av oss fick falska, nya namn och efternamn så att ingen skulle kunna identifiera oss senare för de dåd vi skulle begå i fängelset. Kaptenen så nöjd ut. Enligt honom hade han klarat av det svåraste. Vi lastades i bilar och blev körda till det ökända militärfängelset Diyarbakir. Det var fängelset som endast hade byggts för att härbärga kurdiska nationalister."

V

"Detta ökända miltärfängelset som kallas Diyarbakir nr 5, är byggd på vägen mot Sewreg i orten Baglar. Det är byggt på ett mycket modernt sätt. Det är modern byggt inte för att fångarna i den skulle få det bekvämt, tvärtom det är för att fångarna skulle få lida och torteras med mycket raffinerade och grymma metoder. Det är snarare en nackdel för fångar att det är modernt. Dessa moderniteter gav ett klar övertag för oss fångvakter för att kunna vara mer effektiv i vårt rutinerade och välplanerade arbete om slag och tortyr.

Jag var nu placerad i detta fängelse. Alla mina dagar började gå där. I början var jag mycket glad över att jag slapp allt otrevligt vid nymönster kompaniet. Det var för att ingen kunde säga till mig att gå upp mitt i natten för vaktpost och inte heller ingen kunde slå mig längre. Tvärtom kunde jag själv ge order och till och med slå folk om och när jag hade lust. Jag var ju befäll över en hel del människor. Många av dessa fångar var äldre än mig. Trots detta kunde jag göra som jag vill mot dem.

På order av Kaptenn kom vi 40 soladeter till fängelset för att bli befäll över fångarna. När vi steg av fordonet bemöttes vi av Kapten och några soldater. Kaptenen var mycket glad. Han närmade sig oss med ett brett leende och tog oss i hand en för en:

- Mycket välkomna till denna skolan som omvandlar de otrogna till muslimer, som gör kommunister turkisk patriot och de som kallar sig för kurd till äkta turkar. Han vände sig till lötnanten bakom sig och gav denna ordern:

- Löjtnant!

- Ja, kapten!

- Ta dessa nya vänner med dig till deras platser! Sedan låt de ta ett bad i hamam. Ikväll kan de vila. På morgonen ta de med dig en sveng i fängelset.

- Ja, kapten!

Dagen efter vaknade vi tidigt som alla andra och deltod morgonsamlingen. Vi stog i rad och såg vi vår Kapten med sin hund efter sig komma i raskt takt mot oss. Han tittade på oss och sedan smekte sin hund i nacken. Han frågade hur vi mådde. Han vände sig fångvalterna före oss och började prata:

- Ta och visa dessa nya kamrater hela fängelset. Visa de allt ni kan i några dagar.

Innan vi började vårt heliga (!) arbete som fångvakter, tog de oss med sig som Kaptenn ville och visade hela fängelset. Först kom man in i en hall. Vi besökte varenda korridor, hall och celler. När vi kom in i cellerna där fångar torterades, rös hela min kropp av en djup rädsla. De fångar som torterades var så smala som av bara ben och skinn. Jag blev så illa berörd att jag inte orkade titta på de.

När vi fick gå runt i fängelse korridorerna, då hördes i ena hörnet av salarna militära marscher, från den andra hördes de grymma ljud av det stryk som fångarna var utsatt för och från det tredje stället hördes fångarnas skrik under tortyr. Ett riktikt inferno man bafann sig i. För att vi skulle inte känna några medlidanden alls med fångarna brukade löjtnanten skrika ut dessa ord mot oss:

- Fångvakt! Vår Kapten befaller att dessa ska man inte ha några medlidande alls med. Ni vet inte vilka djävlar dessa är. Om ni möter ensam en av de, kommer de ta livet av er utan att tveka en sekund. Dessa är inga civilicerade människor. De förnekar till och med Guds existens. De är fiender för den turkiska nationen. Det är dessa terorister som dödar polis och militär ute på gator och torg.

Löjtnantens tal, lamnade spår efter sig i våra minnen. Löjtnanten var som en talesman för Kaptenn, därför hade han blivit som han blivit. Han brukade använda sig av samma taktik som Kaptenn brukade göra; skrämma oss och via den fruktan få oss att börja tortera fångarna. Han kunde sin sak. Kaptenen hade utbildat honom väl i den frågan. Han hade blivit expert på sin sak. Om vi vägrade slå och tortera fångarna, då fick vi själva stryk och dessutom när vi återvände till de nyanländas avdelningar, blev hotade till livet av befälet där.

Slutligen blev var och en av oss placerade hos en erfaren fångvakt. Några dagar fortsatte vi med vår arbetsledare vandra i koridorerna och salarna. För att vi skulle få färdigheter, ropade fångvaktaren efter några fångar och vände sig till oss:

- Nu är det din tur. Varsågod och slå.

Enligt metoden, soldaten som klarar av att slå och tortera som bäst, skulle vara kvar, få detta jobb till fångvakt. Därför man skulle testas också så här. De som inte klarade av slå bra, skickades tillbaka. De som var elaka, sådana som mig, fick vara kvar och tortera fångarna. På grund av min allmänna missnöje med livet och pga rädslan att återvända bland de nyanlända, slog och torterade så gott jag kunde. Därför blev jag genast omtyckt av Kaptenn. Han brukade skicka efter mig:

- Min son! Enligt den information jag får, är du inte en dålig en du. Om du kan fortsätta så här, kommer du vara kvar här hos oss under hela din tid i lumpen. Du kommer att bli belönad dessutom. Du kan bli min högra hand här. Jag kommer att uppgradera din grad till furir eller löjtnant. När du blir lötnant, kommer du att uppbära bra lön också. Men till slutet av min tid i lumpen, varken jag blev hans högra hand eller fick högre lön än mina kamrater. Till slut var det inte svårt att fatta att alla dessa ord han sade till mig och alla dessa löften han gav, brukade han säga till den nästkommande fångvaktaren också.

Men när han pussade mig i pannan och sade "bravo!" till mig blev jag mycket glad. Jag hade fallit i ögonen på min Kapten. Jag hade börjat tro att jag kommer att vara fångvakt i fängelset under hela min lumpen. För att fortsätta kunna vara där, utökade jag doseringen av tortyren jag utövade på fångarna. Innan min prövotid gick ut, kallade Kaptenn efter mig:

- Min son! Du var den jag trodde. Jag kan med bestämdhet säga att du har en annan plats hos mig än dina kamrater. Jag kan med glädje säga att jag har beslutat att du blir befälet för fångcell. Då betyder att du äger cellen med dess innehåll. Du har fria händer, men inget ansvar. Det enda jag önskar av dig är att du inte tycker synd om de. Du ska inte ha medlidande. Alla i cellen är otrogna, gudlösa, fiender till vårt land, våra poliser och soldater.

Vi som var fångvakter här, hade vi i ordets fulla bemärkelse fria händer. Vi kunde göra allt vi ville. Maten vi fick var delikat. Vi fick supa så mycket vi ville. Det fanns till och med hasch tillgängligt åt oss. Kaptenen ordnade allt åt oss. Ibland sade han:

- När ni ska supa ströva gärna omkring bland dessa gudlösa djävlar. Det skulle vara mycket roligt. Ni kan ge dem ordentligt med stryk då. Tills ni lär er detta, ni är fria supa så mycket ni kan och vill.

Kaptenen samlade oss alla fångvakter varje morgon innan vi satte igång med arbetet. Han gav oss instruktioner hur vi skulle bete oss. Han fyllde oss med hat också under dessa samtal. I våra ögon var dessa ingen annan än fiender som ville åt oss. Med denna tro gav vi oss på dessa fiender av vårt land och försökte få de komma till den rätta vägen."

Mannen hade kommit in i det långa och djupa samtalet. Han var mycket ivrig med att berätta alla de händelserna han genomlevt från allra första början. Ibland blev hans psykiska tillstånd instabillt. Han Han började gråta. Han visada tydlig ångerfullhet. Men han var medveten om att det inte gav tröst. Han sökte tröst och förlåtelse. Han var uppriktig och ville berätta allt han hade genomlevt på ett korrekt sätt. Han var hatfull mot de som orsakade alla dessa lidanden för honom. Allt detta älende han gick igenom och alla dessa syd han begick var för att kunna klara av sin lumpen under normala omständigheter. Han brukade emellanåt säga: "Bara för att få göra lumpen lite drägligt. Bara för att klara av lumpen!" Jag fortsätter att lyssna på honom:

"Jag och alla andra kamrater från de nyanländas enhet som hade kommit hit, vi blev fångvakter allihopa. Våra synsätt, attityd till och med vår mänsklighet började ändras från grunden. När jag berättar nu en och en vad vi gjorde där, kommer du själv avgöra hur mycket vi hade avlägsnat oss från vår medmänsklighet.

De fångar som kom till fängelset, hade gått igenom alla de kända tortyrmetoder redan på polisstationerna. Under den tiden var de under så kallad"observation", blev de mycket slagna. Från de sår på deras kroppar att döma, var de redan mycket illa tilltygade. För att deras sår ska läka, lät man vara de ifred ett tag. De som blev dömda av domstolarna brukade också skickas till det fängelset jag var fångvakt på.

Alla som hamnade hos oss, blev kvar i ungefär en månad i en isoleringscell. Efteråt brukade vi placera dem i en cell. Vi brukade gå efter metoderna som vi hade skapat. Den som ville gå till en gemensam cell där fler fångar fanns, borde först och främst uppfylla några krav vi hade för dem. Vi ville att alla som satt i isolingscell, skulle vara införstådda med att det lönar sig inte att göra motstånd mot fängelsedirektionen och bestämmelserna i den gemensamma cellen. En del av fångarna accepterade våra villkor fort. De lärde sig t ex att läsa militärmarscherna utantill.

De som hade nyligen anlänt till fängelset, kunde inte reglerna där. De nya fångarna hade inte den blekaste aning om att de skulle bli bemötta av dessa helt absurda saker som vi kallade för regler och bestämmelser. De som klarade av den sk observations och tortyrtiden, brukade skickas till rättegångar. De som blev dömda av domstolar, brukade genast skickas till fängelser som var redan överfulla. När fångarna kom in genom korridoren, brukade vi fångvakter närma oss dem:

- Välkommen medborgare! Oj stackare! Titta vad dessa dumma poliser har gjort med dig! Det var säkert länge sedan du fick bada. Detta är inte sant. Hur kan en människa vara så grym?! Varsågod min vän och kliv genast in i badet! Ta ett bad för dig! Gör dig ren! Sedan kan du äta och gå vidare till din cell. Ta nu av dig alla kläderna!

Stackars fångar hade inte en aning om vad som väntade på dem i det sk badet. En del av dem trodde på vad vi sade till dem. De tyckte att det var ett jätte bra förslag efter alla dessa slag och tortyr de genomgått. I hopp om att äntligen få ett bad och få en bit mat, klädde de av sig sina kläder utan kalsongerna med en gång. När kläderna var av, sade de:

- Jag är klar nu!

Vi kunde knappt dölja vårt skratt. Vi var glada som vargen som fått sitt byte. Vi gick runt fångarna med falska leenden. Hur skulle de nyanlända veta att man ska även ta av sig kalsongerna? Därför brukade en av oss fångvakter skrika på dem för att även klä av sig kalsongerna:

- Vad glor ni på? Ta av kalsongerna!

Fångarna insåg att det inte fanns någon annan utväg än att ta av sig kalsongerna. När de var helt avklädda, då tog en av oss en fånge med sig och gick in i korridoren för att visa vägen till badet. Sedan tog vi de alla andra in till den fångcell som var fylld med människoavföring. Manlig eller kvinlig fånge behandlades på samma sätt. Vi tvingade dem stanna i kloaken i timmar:

- Okej! Nu är det dags! Dyk!

Fångarna tittade ovetande runtomkring sig. Med menande och frågande blickar tittade de på oss som om de ville säga "vart ska vi dyka någonstans?" En del av fångarna ville till varje pris inte kännas vid ordern från oss. Då började vi med de stora påkar och bredor slå på fångarna tills de ramlade i kloaken. När de hade ramlat i skiten, ökade vi tempot med slag så att de blev medvetslösa. De som försökte avvärja sig från våra slag, fick ännu fler slag tills de hade ramlat ner i smutsvattnet. Efter vi tyckte att de hade fått ordentligt med behandling i skiten, tog vi ut de därifrån. När de hade kommit in i korridoren, fick de ännu mera styryk med de bredor vi hade. Utmattat låg de på betongen. Denna metod var att de nya fångarna skulle från början få bemöta en hårdhänthet och ge sig hän allt skeendet i fängelset. Det var en taktig som vi använde gentemot fångarna. Alla metoder kom från Kaptenn. Men vi hade blivit grymmare än honom. Innan de fick en bruten organ eller huvud, lät vi inte de vara.

Denna method döpte vi till "välkomnande." Det var så här vi välkomnade nya fångar (!).

Det var en dag många nya som hade anlänt. Efter vår traditionella välkomnande, tog vi de till deras celler. Efteråt skickade en av oss efter fångvaktaren Gestapo:

- Vi har inte stoppat upp batong i någons ända idag! vad tycker du Gestapo?

Gestapo var känd för denna typ av tortyr. När vi tyckte att fångar skulle behandlas med denna typ av tortyr, borde vi fråga Gestapo först. Han var exper på detta. Han gick runt bland nyanlända fångarna och sade:

- Fort! Ta av era kläder från midjan neråt!

De nyanlända fångarna kunde inte om fängelsets situation bra och var rädda och skygga för att göra som Gestapos befall de att göra. Fångarna började gå undan Gestapo, men det fanns ingen väg att ta. Alla de nyanlända fångar var tvungna att en för en gå igenom denna tortyrmetoden också. När de vägrade att ta av sina byxor, blev Gestapo ännu mer arg:

- Fort som fan!

Men ingen reagerade än. Då blev Gestapo utom sig av vrede. Han ropade efter oss fångvakter:

- Fångvakt! Dessa fähundar lyssnar inte på mina order!

Vi sprang med all hast mot fångarna för att hjälpa Gestapo. Han var en mes i det civila. Han hade blivit både mobbad och slagen. Alla som kännde honom hade slagit honom. På grund av all sveda och verk från denna tid, hade han blivit ett vildt djur. Han var hemndlysten. Gestapo hade blivit fångarnas plågoande nummer 1. han vågade aldrig gå in i en fångcell ensamt. Inte heller kunde han slå och tortera ensamt. När han skulle tortera med batongen brukade han ropa efter oss. När han hade oss runt sig, blev hans självförtroende tillräckligt stort för att utföra sin tortyr på fångarna. Han såg att det var circa tio fångvakter hade samlats runt honom, därför sade han:

- Dessa nyanlända styggingar vägrar ta av sina kläder för att jag ska stoppa upp batong på de. Fort av med kläderna med de!

Vi några fångvakter tog tag i en fånge och tvingade honom av alla kläder. Vi tvingade homom i den stäälningen, huvudet när och baken upp. Det var det Gestapo ville. Vi hade gjort vårt jobb. Allt var klart nu för att Gestapo skulle göra sitt jobb. Han brukade komma och stoppa upp en batong i ändan av personen vi fångvaklter höll fången. Fången kunde inte röra sig en milimäter ens. Vi höll med hårda grepp. När Gestapo stoppade batongen i ändan på honom, hörde vi ett jällaskrik från fången. Det var skrik av förtryck och hopplöshet vi hörde. När Gestapo vred batongen i honom, brukade fången skrika ännu djupare och hans fötter lyftes och dallrade i luften. Det var helt uppenbart att det var en svår smärta han kände. När fången lyfte sina fötter, brukade gestapo säga:

- Rör dig inte!

Gestapo vände han sig till oss:

- Håll för fast för fan! Det finns fortfarande marginaler kvar. Batongen måste in ännu djupare!

När han tyckte att det var tillräckligt, drog han ut batongen. Han var helt sjuk i huvudet. han brukade titta på den batongen och skratta. Han tog med sig batongen och gick förbi cellerna. Han visade batongen för fångar:

- Ni era satans fångar! Vårt folks fiender! Om ni inte lär er snabbt vad fängelseregler är, ni kommer att gå samma öde tillmötes!

Med denna gärning hade den sadistiske Gestapo tillfredställt sina grymma, sjukliga begär att få tortera fångarna och dessutom han hade fått en pluspoäng av Kaptenn. Överten som den allsmäktige Guden fanns överallt. Varje morgon brukade Kaptenn hjärntvätta oss soldater med sina långa tal:

- Min son! Fångar som kommit hit, de är ena skojare allihopa. De är alla medvetna individer. Med en obegriplig attityd från dessa satans fångars sida, eller om det tillåts att det kommer några felaktiga ord ur deras mun, då kan det vara kört för oss. Det kan orsaka upplopp. Då kan de lätt ta livet av oss. I bästa fall kan ni bli handikappade livet ut. Ni får inte blunda för den minsta lilla signal förekomma dem sinsemmellan. Inte ens får de ge varandra en vink med ögonen. Ni bör misstänka den minsta lilla rörelse dem gör. Det är upp till er. Om ni vill tänka på ert bästa och vill gå hem hellskinnade då kan ni följa dessa goda råd ni har fått.

Efter sådana tal från Kaptenn, var vi misstänksam mot den minsta lilla rörelse som fångarna gjorde. När t ex de kliade sig, hostade eller tittade på varandra. Vi hade blivit mycket skrämd. Vi måste göra som Kaptenn ville. Vi mådde inte särskilld bra heller. Vi hade mardrömmar varje natt. Tack vare narkotikan som vi fick av Kaptenn, glömde vi en stund bort var vi var. Vi hade blivit beroende. Av soldaterna beroendeställning förstod jag bra de skulle fortsätta vara beroende även i det civila. Det var inte klokt. Vi söp och rökte hasch dag och natt. Det var helt tillåtet av fängelseledningen. Hur mycket än vi ville, var det inget problem. Kaptenen var jätte glad över vårt beroendeställning. Vi var kapabla att göra allt mot fångarna när vi var påverkade. Alla dessa stackars fångar hade ett helvete. Vi gjorde mycket elaka saker mot dem. Vi gjorde helt godtyckliga gärningar som vi behagade. Vi kom med med falska anklaganden och bestraffade vi dem utifrån det. Vi hade dessutom blivit övertygade av Kaptenn att det inte var utan anledning allt detta vi gjorde. Vi hade våra motiv. Vi var inte barmhärtiga mot fångarna. Kaptenen sade till oss jämt och ständigt: "Mina söner! Så mycket ni orkar slå! Ni ska inte tveka. Innan ni ska börja slå, hitta alltid en orsak, hitta en förevändning för att det som dessa satans fångar redan gjort och kommer att göra mot vårt land, är en oräknälig ondska och oförlåtlig förräderi. Det är alltid bra att först anklaga de med en påhittad brott och sedan slå. Då kan ni alltid säga varför ni slår dem. Det är inte utan någon anledning. Ni har era motiv."

VI

En morgon kom en fångvakt till oss för att hämta kvällens toma disk och sedan ge oss frukosten:

- Idag ska en av er gå sin väg. Vem är det som ska gå vet jag ej, men däremot det är helt säkert att denne fånge skall gå härifrån antingen svept i vit tyg eller direkt till lasarettet, sade han och gick sin väg.

Vi började genast fundera djupt över att vi ligger illa till. Vi sade till varandra att vi bör nog ordentligt när det är marsch och vi ska läsa och sjunga tydligt alla militära marscher vi blir beordrade att sjunga. Vi bör nog sjunga så högt att hela diyarbekirbor kan höra våra röster. Men innerst inne befarade vi att vad vi än gjorde, skulle vi inte slippa den kommande tortyren. Det var säkert en order från högre ort. En från vår cell skall gå! Vi hade ingenting att göra åt. Glädjen att äta frukost försvan som rök i luften. I stället kände vi en djup oro. Vi åt frukosten och förberedde oss att gå ut och göra det som vi skulle bli beordrad att göra. Strax efter hörde vi fångvaktarens röst:

- Cell! Förbered er komma ut från cell!

- Ja kapten!

Vi hade redan gjort oss klara. Hjärtat slog hårt i våra bröstkorgar. Vi började slå våra steg hårdare mot marken marscherande där vi stod. Vi var helt säkra på att en av oss skulle dö idag. Med all denna rädsla i kroppen kom vi ut. Först läste vi den turkiska nationalsången därefter Ataturks tal och ed till nationen. Sedan stod vi i en rakt linje. Det gavs order sedan att vi skulle marschera och sjunga. Vi sjöng alla de turkiska nationalistiska sångerna med en rungande stämma. Det gällde liv och död. Vi hade all anledning ta allvar fångvaktarens varning. Fångarna dödades utan minsta lilla anledning och här hade vi fått ett hot om att en av oss skulle dö idag. fångvaktaren var inte nöjd:

- Vad är det för kass röst? Högre! Mycket högre!

Vi ansträngde oss till den yttersta gränsen och skrek ut sångerna. Men:

- Jag hör inte ljud från era tramp på marken! Trampa hårdare!

Vi gjorde som vi blev beordrad. Vi gjorde inget misstag. fångvaktaren blev aldrig nöjd. Han beordrade nya tortyr order en efter den andra:

- Ligg på mark!

- Kråla!

- Res er upp!

Vi lydde alla order så mycket vi orkade. Vi tvingade våra fysiska krafter till den yttersta gränsen. När fångvaktaren kunde inte hitta något fel på oss, stoppade han alla. Som alltid stod vi fångar stod fyra i ett led. fångvaktaren beordrade varje gång en rad i taget att komma ut ett steg och läsa de nationalistiska turkiska sångerna tillsammans. Han hittade inget fel här heller. Till slut stoppade han oss alla. Vi stod stilla och väntade. fångvaktaren såg fundersam ut. Han gick till en grupp fångvakter och kom tillbaka till oss:

- Giv akt!

- Lediga!

- Framåt marsch!

När det första ledet började marschera, gav fångvaktaren "stoporder" när högerfoten hade kontakt med marken. Det var en felaktig order! Men vi var ändå tvungen att stanna still på högerfot sekunden ordern kom. Det rätta vore så att han gav order när vi redan tog ett vänster steg. Då hadet det varit normalt och enkelt för oss att stanna. Men fångvaktaren ville att vi skulle göra fel när han gav order att fångarna skall stanna genast vid ordern och vid högerfot. Vi hade förvisso inga nybörjare bland oss, men att stanna vi högerfot på sekunden är någonting ovan och onaturlig för den mänskliga kroppsliga mekanismen. De första fyra raderna klarade ändå av till punkt och pricka att lyda ordern och stanna vid högerfot vid sekundordern. Det var en ny grupp som skulle börja marschera. I denna grupp befann sig en äldre person vid 55 års ålder. På slutet gjorde farbror fel och klarade inte av att stanna vid högerfot. fångvaktaren skrattade:

- Stopp!

Vi frös till som istappar i luften. fångvaktaren var glad över att han nu äntligen hittat ett villebråd. fångvaktaren kom fram till den gamla farbroden och med sitt menande leende sade:

- Jasså! Du ska hem idag? Du har längtat hem och barnen eller hur? Okey, som du vill. Jag ska själv skicka dig hem idag. Jag ska svepa dig runt en två meter vit tyg och skicka dig hem. Detta är inget skämt.

Fångvaktaren hånade och hotade den gamla farbrodern på detta elaka sätt. Hans ord kändes tyngre än döden själv för oss. Men vi kunde inte göra någonting åt det. Fången var nu den sadistiska fångvaktarens händer. fångvaktaren gick runt honom och sedan stannade framför. Han lyfte sin hand i luften och samlade sina fingrar ihop och ryckte med hela sin kropp när han slog med sitt näve i den gamla farbroderns ansikte. Den gamla farbrodern föll genast mot marken. Från hans huvud började blod rinna ut på marken. Det var inte ett gott tecken. fångvaktaren tittade på blodet, blev lättad och sade mett sitt menande leende:

- Lediga! Försvinn nu ur min syn! Två av er bär in detta lik! Två till kom och tvätta bort allt detta blod här! Vi lydde hans order ögonblickligen. Vi gjorde allting på nästan noll tid. Vi ville att ta in vår kamrat till cellen och kanske han fortfarande levde och vi kanske kunde hindra fråan att han dog.

Inne i cellen låg den gamla farbrodern medvetslöst. Den cellkamraten som fungerade vår halv-doktor undersökte honom genast. Han gav oss det glädjande beskedet att han fortfarande levde. Med våra möjligheter och metoder skötte vi om den gamla farbrodern och efter den tredje veckan började han vakna ur koman.

Den gamla farbrodern var kurd men inte muslim. Han tillhörde de keldaniska kristna ifrån Midyat trakten. Att han inte var muslim, var huvudorsaken till alla dessa tortyrmetoder han gick igenom. Han hade blivit gripen för att han hade handlat med smuggelthé. På grund av denna anklgelse hade denna gamla farbrodern tagits till detta överfulla fängelse för politiska fångar. Det var en medveten placering från militärens sida. Därför att den gamla farbrodern var en kurdisk patriot. Han verkade för kurdernas frihet. Han brukade alltid säga:

- Vi är väl medvetna om fermana fillehan dvs utrotningsordern för de kristna kom från den turkiska statens överhuvud sultanen. Några omedvetna kurder också blev pioner i detta i hopp om att komma över några spottören eller köpa en plats för sig själv i paradiset. När kurder var inblandat i detta, blev den turkiska staten mer än nöjd. Därför att kurder och andra folkgrupper tog död på varandra. Detta gjorde att fiendskaps säd ströddes bland folkgrupperna och staten kunde söndra och härska lättare. Även om vi har olika religioner, men vi är kurder. Vårt gemensamma fosterland heter Kurdistan. Det är sedan århundraden har fiender gjort att vi kämpar mot varandra istället. De muslimska kurder också bör ha en ny attityd för att bryta isen. En del okunniga kretsar bland våra kristna kurder som felaktigt säger: "det var de muslimska kurder som massakrerade på oss. Därför skall vi hämnas och kan aldrig samsas med dem. De kommer att utrota oss igen om de får tillfälle igen" bör sluta med dessa trams.

Den gamla farbrodern var en sådan djup medveten och kunnig i kurdernas kamp och historiefrågor.

Med ordet 'marsch' kom jag att tänka på Eli som jag delade cell med. Eli var från en by i Lice trakten. Han var fårahärde. Han hade aldrig varit utanför sin by. Eli hade varken gått i skola eller kunde ett ord på turkiska. Under marschakten när fångvaktaren gav order och sade "höger!" han kunde ta vänstersteg istället och vice-versa. Vad än de gjorde fångvakterna, kunde de inte lära Eli att marschera och inte heller kunde han lära sig den turkiska nationalsången. Men fångvakterna trodde att Eli trotsade deras makt för att han var en hård motståndsman. Men stackars Eli kunde ju inte turkiskan bara.

När vi frågade Eli varför han blev anhållen och fängslad, svarade han "en dag när jag var och betade mina får på åkrarna utanför vår by, kom turkiska soldater och omringade mig och mina får. Jag blev beordrad att stå still och inte röra händerna annars så blir jag skjuten. Jag stod stilla av häpnad och rädslan. Soldaterna närmade sig mig. En av soldaterna mudrade mig och sa till sin överordnade: 'Kapten! Det var han som flydde från oss. jag kommer väl ihåg hans gestalt!'. De satte genast handbojor på mig och jag hämtades till en ort jag inte känner till. Jag hade ögonbindel. Några kom fram till mig och ställde några struntfrågor som jag inte begrepp ett dugg av. Jag sade ingenting. jag visste inte vad de pratar om. Jag kunde ju inte deras språk turkiskan. De slog mig gul och blå. Jag fick gå igenom alla tortyr ni kan tänka er. Men de begrepp inte något på mig. Till slut hade de sagt att 'han måste nog vara en ledare. Det är därför han pratar inte mycket. Han kan till och med vara en mycket högt uppsatt motståndsledare.' Efter alla dessa slag och tortyr är jag slutligen här hos er andra. Jag vet fortfarande inte vad jag anklagas för."

Den före detta fångvaktaren fortsätter att berätta ångerfullt:

"Varje dag det gick' ökade takten för läsning av militärmarsch sånger mer och mer. Detta var för att belasta fångarna massor med uppgifter som skulle få dem att inte tänka på motståndsvägar. Det var en metod för att bryta ned fångarna psykiskt. Inte bara de miltärmarsch sångerna, utan även fångarna ålagts uppgiften att klara av att läsa boken Ataturks Principer och Revolution helt utantill. Detta var en order från högre ort. Boken var hela 102 sidor tjock. Alla blev tvungen att klara av denna omöjliga uppgift. Ibland tog vi boken och gav till en medfånge och bad honom att öppna sidan 96 och titta på det 3:e stycket. Sedan förhörde han oss om huruvida bra eller dålig vi var med utantill läsningen.

Medan de för världen aldrig tidigare osedda tortyrmetoderna pågick, ville Kaptenn att på ett eller annat sätt lyckas ge fångarna men för livet. Om man överlevde all denna grymhet, så skulle man få ett fysiskt handikapp från fängelsevistelsen hem med sig. Det var därför fortsatte vi oavbrutet att öva nya tortyrmetoder på fångarna. Främsta anledningen att Kaptenn tillämpade allt detta var att skrämma de resterande överlevarna att aldrig mer ha något patriotiskt förehavanden.

En gång sade Kaptenn till och med de fångvakter som hittar på nya raffinerade tortyrmetoder, kommer de att belönas av ledningen. Hans belöningar var det som gärna ville ha. Den som hade hittat på en ny tortyrmetod, skulle han få en veckas permission och pengar. Eller om man ville kunde man välja att bli befordrad till högre militära grader. När vi på kvällarna lade oss i våra sängar, tänkte vi tills sena natten intensivt på hur vi skulle lyckas hitta på en ny metod och få en belöning. All vår agression gick ut på fångarna.

Varje morgon innan samlingen, presenterade fångvakterna sina nya grymma tortyrmetoder för Kaptenn. Om Kaptenn godkände detta, så började man genast öva den på fångarna. För belöningen hade vi fångvakter startad en tävling i att hitta de fiffigaste och bästa tortyrmetoderna. En del av fångvakter hade en större sadistisk läggning och en annan del hade en vild humor och natur. Nästan alla av dem tillhörde den nedersta klassen i samhället. Att bli delaktig i en sådan omänsklig och syndig handling, var huvudsakligen för att vi fångar skulle få några små personliga vinningar. Det var egoistiskt, vidrigt.

En av våra fångvakt kollegor presenterade sin nya tortyruppfynning:

- Det som jag kommit på som en bra tortyrmetod är att vi ska låta fångarna i cellen vara själva nattvakter. Detta har godkänts av vår Kapten. Vi borde ha tillämpat denna metod för länge sen.

Efter en stund kom Kaptenn in:

- Se här nu! Vilken bra metod har ni hittat på. Jag gratulerar! Börja från och med i natt! Om det visar sig att det är en bra metod, kommer den som hittat på definitivt bli belönad, sade han.

Vi alla svarade:

- Tack kapten!

Den morgonen började vi med att ge frukost till fångarna. Samtidigt de höll på äta sina sin frukost, skrek vi förbannad på de att de skulle skynda sig.

Vi brukade emellanåt ropa på cellen på den sedvänliga militärdisciplinära sättet:

- Cell!

Fångarna brukade svara:

- Ja Kapten!

När fångarna svarade på detta lydiga sättet, ärligt talat tyckte vi om det. En del av fångarna var välutbildade, läkare, advokater och ingenjörer. När de svarade oss analfebeta bönder till fångvakter på detta sättet, kände vi oss stolta.

- Ni ska hädenefter ha en nattvakt i varje cell! I varannan timme skall vaktpostten bytas ut.

Efter cellens storlek, ändrades tidsintervallen för nattposten. Under den tiden man hade nattvakt, för allt som skedde i cellen hölls man ansvarig för. Under nattvakten, var dessa gärningar och attidyder förbjuden: att prata, att luta sig mot väggen, att gå på toaletten. Det enda vakten får göra är att vara vaken och marschera i militärordning in i cellen, fram och tillbaka. Efter att ha hört dessa villkor, ropade jag efter fången som skulle hålla vakt i den cellen jag hade ansvar för:

- Den ansvarige! Kom hit genast! Har du satt upp en lista för nattposten? Vem ska vara vakt, när ska vara vakt måste redan bestämmas och rapporteras. Vaktposten börjar kl 19:00 tills 06:00. När en fängvakt skall öppna det lilla kikfönstrett på dörren, då bör vakten stå i givaktställning en meter från dörren och på disciplinära sätt avlägga sin rapport. Annars straffet är en massa stryk inklusive hela cellen får smaka på påken.

Det som vi gjorde fanns inte skrivet i någon lag någonstans. Det var verkligen synd om de fångar som inte uppfyllde våra krav. De fick en grymm behandling av oss med stryk och tortyr. Vi ville se resultaten av det som vi hade sagt till fångarna och av det som vi tillämpade fångarna. Vi hade regeldbundna utvärderingsmöten. Vid de 6 tillfällen då nattposten byttes ut, var nattvakternatvungna att rapportera och lämna över till fångvaktaren verbalt och symboliskt.

När fångvaktaren öppnade det lilla dörfönstret, borde nattvakten säga detta beroende på vilken cell de var i. Till exempel: 'Ja Kapten! Fångcellen Mardin [kurdisk stad], Block D, cell 36, vaktpost 23:00 - 01:00! Under min vaktpost saknas att rapportera en ovanlig händelse!'

Det hela vaktsystemet var ett fiffigt påhitt för att störa fångarna också under deras nattvila. Efter nattvakten avlade sin rapport, brukade vi fångakter säga saker som fortsatte att störa fångarnas sömn:

- Sover alla?

- Ja kapten!

- Finns någon på toaletten?

Eftersom efter kl 19:00 var förbjudet att stå på två ben och gå på toa eller röka, brukade nattvakten säga:

- Nej kapten!

- Var på din vakt!

Det var livsviktigt för fångarna att vara på sin vakt och lyckas med sina uppgifter under nattposten. Den som inte lyckades med det, gick igenom vår tortyr på morgonen. Vakterna var mycket mån om att det inte skedde något otillåtett under deras post.

- Ja kapten!

Vi fångvakter lekte katt och råtta med fångarna. Vi hade fria händer göra som vi ville.

I fängelset hade vi blivit lat. Det var en svår uppgift att vara ha nattposten som fångvakt. All vår aggresion och besvikelse gick ut på fångarna. Dörrarna till celler stängdes efter antalet fångar i cellen rapporterades. Nyckeln överlämnades till fångvaktaren. Ingen förutom Kaptenn hade tillåtelse att låsa upp cellen nattetid. Om en nattvakt bröt mot någon av reglerna, togs han ut från cellen innan frukosten och straffades med den graden av stryk och tortyr efter brottets art och karaktär.

Under nattvakten när det var tyst i cellerna, det var tråkigt. Man började tänka på massor olika saker under denna stund. När vi blev utråkat på det minsta lilla sättet, då betalade fångarna för det. De fick stryk utan anledning. Vi hittade alltid på en förevändning för att ge stryk och tortera. När dörrfönstret öppnades borde de stå spikrakt en meter bakom dörren. Vid minsta fel, gav vi order om att de skulle slå huvudet hårt fem gånger mot väggen. Efteråt borde fångarna själva rapportera som en robott om att fångvaktarens order har blivit lydd:

- Ja kapten! Din order genomfördes!

Det var så vi genomförde vaktsystemet. Vår praktisering fick godkänt av Kaptenn. Han berömde oss. Det var helt uppenbart att fångarna hade belastats med den svåraste livsitiationen man någonsin kan tänka sig. När fångvakterna kontrollerade fångarnas nattpost både vakthavande fångar och andra fångar blev besvärade av den konversationen som pågick mellan vakthavande fången och kontrollanten. Deras sömn förstördes. De kunde inte ens vila på nattetid.

Under vaktposten fick vaktposten inte prata med sina medfångar. Han hade förbjudits att ge eller ta någonting från någon medfånge. Nattposten skulle antingen stå rakt eller patrullera fram och tillbaka i cellen. Ingen som helst kontakt med fångarna var tillåten. Ibland bytte Kaptenn till fångvakternas kläder och gick bland cellerna och kontrollerade huruvida bra eller dålig detta vaktsystemet fungerade.

Det var en natt jag och en kollega vi patrullerade bland cellerna efter kl 01:00. Det var en tråkig natt. Vi var van att sova på natten eller ströva fritt omkring i fängelset. Men nu måste vi patrullera enligt ett schema. Vi var utråkade därför måste vi hitta på något bus för att fördriva tiden. När vi kom cellen (...) vid Block D [fångvaktaren ville inte uppge nummret på cellen som han gång på gång bruka bara säga 'en cell' eller 'en kompis'] ville vi se efter vad fångposten hade för sig. Om han inte skötte sig, så kan vi lattja lite med han. Kollegan frågade:

- Vad tänker du på för bus?

- Vi ska luras!

- Hur?

- Så här: vi fyra ska titta in i cellen genom de fyra håll i väggfönstret. Två av oss ska vi stanna vid dörren. Om vi hittar något fel på cellvaktens betteende, då spelar det ingen roll. Men om han sköter sig och inte gjort något fel, ska jag vilja att han hämtar vatten. Om han vägrar att göra det på grund av farhågan att göra tjänstefel, då ska jag be och böna inför honom. Om han åker på det, då kan gripa in. Förstår ni det?

I väggfönstren hade man ett stängsell av järn som gick att öppna och stänga utifrån. På järnstängslett fanns det håll. När fångvakterna tittade in genom dessa håll, kunde man inte se de från cellen.

Vi alla tyckte att det var en rolig lek och ville leka med fångarna lite. De hade ändå inga rättigheter och var våra fångar som Kaptenn hade påpekat hundratals gånger:

- Vilken rolig idé. Låt oss genomföra genast!

I den cellen fanns fyra st fönter. Vi tog plats bakom de och tittade in i cellen. Två av oss gick fram till dörren och såg att cellvakten inte hade gjort några fel alls. När det lilla fönstret vid dörren öppnades, kom cellvakten genast fram och stod en meter från dörren och sade:

- Ja kapten! Jag, S.A. Håller vakt 01:00-03:00 posten. Vår cell består av 52 personer. Just nu ingen finns på toaletten. Alla sover. Ingen ovanlig händelse att rapportera!

Alla fångar hade blivit jätte bra på disciplin när det gäller nattvakten i cellen. Vår kollega insåg detta och började planenligt be fången att hämta lite vatten:

- Jag har också nattvakt samtidigt som du 01:00-03:00 posten. Det är bara vi två som är vaken på denna korridor. Jag är mycket törstig och kranarna på de andra korridorerna rinner inte. Kan du kolla om ni har vatten och ge mig ett glas drycksvatten är du snäll? Jag skulle bli jätte glad.

- Kapten! Jag önskar personligen att jag kunde uppfylla er önskan, men jag kan tyvärr inte göra det nu!

Men vår kollega gav sig inte. Han var dessutom en mycket listig person.

- Ingen ska få höra om detta. Snälla ge mig ett glas vatten. Jag behöver det verkligen.

- Kapten! Det är tyvärr omöjligt! Jag kan tyvärr inte det.

Vår kollega gav sig inte. Han hade ett bestämt mål; att lura cellvakten med alla medel till buds.

- Jag lovar på heder och samvete att detta kommer bara mellan oss två. Ingen ska få veta.

Cellvakten såg fångvaktaren ber och bönar på sina bara knän för bara ett glas vatten. Fången trodde på honom och tyckte verkligen synd honom. Så gott som alla fångar i detta fängelse var politiska fångar som var välutbildade, belevade och snälla människor. Cellvakten frågade fångvaktaren:

- Är det säkert att detta blir kvar bara mellan oss två?

- Ja, jag lovar på mitt heder och samvete!

- Okej. Jag ska ge dig ett glas vatten. Sade han och gick sin väg för att hämta vatten. Han Fången kom strax tillbaka med ett glass vatten i handen. Han gav det till fångvaktaren. Så fort fångvaktaren hade glaset i handen kastade genast vattnet på fångens ansikte:

- Nu har du gett mig en anledning att jag ska k...a dig! Du ska få se imorgon bitti din djävul! Din djävla åsna! Vet du inte att allt är förbjudet när du har nattvakt?

Vi stängde igen alla fönstren mycket snabbt och gick därifrån. Nu hade vi en ny lek. Att spela på fångarnas kännslor. Att lura fångarna. Med förevändningar och motiv som vi skapade genom dessa elaka lekar, torterade vi de fångar som föll offer.

Vid fångvakternas morgon möte bärettade vi om denna händelse. Innan frukosten gick 10-15 fångvakter till den cellen med cellvakten som hämtade vatten till fångvaktaren:

- Var är cellvakten 01:00-03:00 posten?

Han kan komma fram nu. Genast kom den humana, snälla fången fram. Den fången som till och med tyckte synd om sina plågoande och gav vatten till honom för att han sade att han var törstig:

- Ja Kapten! Jag S.A. från Mardin redo för att ta er order!

Vi alla fångvakter omringade honom som vilda djur.

- Jasså medborgare! Du går från din post och hämta vatten!?

Innan han sade sitt sista ord, slog han på fångens ansikte med ett knytnäve. S.A. föll genast på marken. Vi alla började skratta. fångvaktaren som började slå honom, fortsatte med sitt tal:

- Upp med dig! Detta är bara början.

Innan fången hann resa upp, vi alla andra började slå vilt mot hans huvud. Det var som om en mus hade hamnat i händerna på tio katter. Han bollades fram och tillbaka mellan var och en av oss. Som en fotboll. Han kunde inte ens skrika i och med han hade blivit halv död. Ingen av fångarna vågade säga något. Vi fortsatte med våra slag tills han låg helt still på cellgolvet. Att han skulle dö på grund av dessa slag som vi tilldelade bekymrade inte oss ett dugg. Vi var i ordets fulla bemärkelse helt fria att göra vad vi vill. Deras liv vilade i våra händer. Ingen skulle fråga oss varför vi gjorde detta. Att fångarna dör eller blir handikappade var inte ett bekymmer för oss alls.

Vi hade statuerat ett bra exempel för de andra fångarna när denne fånge låg livlöst på golvet.

Innan vi gick, sade vår överordnad:

- Cell!

Alla fångar med en röst:

- Ja, vår kapten!

- Om han överlever detta, se till att ni inte ger denne förbrytaren mat i hela tre dagar! Kom ihåg att han bröt den viktigaste regeln i er cell! Uppfattat?

- Ja, vår kapten! Det är uppfattat.

Den ordern som vi tilldelade, följdes till punkt och pricka. Vi genom våra spioner kunde lätt ta reda på om ordern inte uppfylldes. De var ständigt under vår uppsikt. Jag ska berätta mer om dessa spioner mer. Om och när vår Kapten som var var fängelsets högste chef inte ville att vatten rinner i cellerna. Fick fångarna inte ens en droppe vatten i flera dagar. Kaptenen motiverade denna tortyr med följande ord:

- Det är jätte viktigt att få med alla upptänkliga medel tillbuds få dessa vildar att förstå att det inte lönar sig göra motstånd. De måste komma till den rätta vägen till slut.

Vi fångvakter var ibland ännu elakare än vår Kapten. Under Diyarbekirs outhärdiga sommarvärme vid augustimånad då värmen i skuggan är 45 grader, tvingade vi fångarna att marschera i flera timmar under denna omänskliga värme. Där fängarna tvingades marschera var betong överallt. Väggarna runt fängelset var också gjorda av betong. Under sommardagens sol, hettades betongen upp och fångarna var tvungen att marschera på denne betong under heta solen. Vi fångvakter brukade förstås stå i skuggan. Fångarna som marshcerade i flera timmar i solen ville mycket gärna få dricka lite vatten. Men de nekades till det. Bara om Kaptenn ville, så skulle det rinna färskt vatten i alla kranar i cellerna. Men han tillät det inte. Det var en effektiv tortyrmetod i sig. Denna metod hade en uppföljare. Vi gav generöst mycket mer mat till dessa törstiga fångar. Salthalten i maten hade avsiktligt höjts av fängelsets köksavdelning. Att äta tallrikarna rent var obligatoriskt. Ingen mat skulle kastas. När fångarna ville gärna ha lite vatten, vi gav dem mycket salt mat istället. Vissa dagar som vi lämnade fångarna hungriga, gav vi dem vatten då, istället för mat.

Vårt främsta mål var att fångarna stördes i alla lägen. Hur skulle vi tillåta att våra fiender ska vara nöjd med mat och dryck? De ville ju att dela vårt kära fosterland Turkiet.

Vi var starkt påverkad av de alkholhaltyda drycker och hasch som vi dagligen tog in och rökte. Vi hölls på något smart sätt ovaken för att inte kunna känna medlidande. Kaptenen såg till att det blev mat och dryck samt hasch orgier för fångvakterna. Oftast var Kaptenn bland oss och åt och skålade med oss i fängelset. När vi skålade brukade han säga:

- Skål för att få dessa satans fångar omdirigera till den rätta vägen!

Sakta men säkert började vi likna vår Kapten. Vi blev sedan en exakt kopia av honom och ibland var vi grymmare än honom mot fångarna. I en sådan miljö som allting från a till ö var proffessionellt programerad och skickligt genomfört, hamnade vi fångar också i händerna på detta stora maskineriet. Dessutom hade denna fängelseledning outtömliga resurser och en stor yrkeskår som bestod av professionella och experter. Att få fångvakterna på sin sida, var också fängelsets ett av viktigaste mål."

***

Jag återtar ordet. När fångvaten berättade allt detta för mig, han fällde många ögontårrar. Han var blek i ansiktet. Tidvis växlade färgen i hans ansikte och han fick en lila färg över hela sitt ansikte. Han blev våldsamt provocerat så att jag trodde ibland att han kunde attackera mig som är i hans omedelbara närhet. Han hamnade i kristillstånd. Han tände en cigarett igen. Han var trött på att berätta och jag trött av att lyssna.

Dessa tillstånd väckte mina egna minnen under fängelsevistelsen. Allt han berättade stämde till varenda ord. fångvaktarens berättelser fortsatte mig ögonblickligen i ett psykiskt tillstånd. Jag började umgås med dåliga tankar. Jag kännde ett hat mot honom. På grund av vreden sade en röst till mig, nu har du chansen att hämnas. Ta en sten från marken och krossa hans huvud med den. Nu har du chansen att hämnas. Men jag kunde tack och lov samla mig snabbt. Jag insåg att det var inte så jag skulle hämnas. Dessutom jag skulle inte kunna hämnas på en soldat som var en pion i det stora hela. Han hade ångrat sig nu och ville be om förlåtelse för dessa synd han gick igenom.

Den före detta fångvaktarens röst väckte mig ur mina djupa tankar:

- "Nu ska jag berätta huruvida fick fångarna röka eller inte röka. Sedan vill jag att vi gick hem. Jag börjar känna mig trött och det verkara vara så att du ser tröttare än mig."

- Ok, fortsätt att tag till då, sade jag till den fd fångvaktaren.

"Med en ny uppfinningsrikedom hade vi förbjudit fångarna att röka. Bakom denna uppfinning låg en fånge från härifrån från Svartahavstrakten. Det var så här. Var och en av oss fångvakter gick till de celler vi ansvarade för. Så fort vi öppnade fönsteröppningen på dörren, stod alla fångar i givakt ställning och väntade. Efter den cellansvarige fången har närmat sig och sagt det han brukar göra, sade vi till honom:

- Den ansvarige! Hör här! Samla alla cigaretter i cellen! Om vi hittar en enda cigarett i cellen kommer ni alla i cellen att lida mycket för det!

- Ja kapten! Precis som ni beordrar kommer vi att göra!

Vi var hundra på att vår order skulle följas till punkt och pricka.

Efter en kort stund när vi återkom till cellen hade cellens ansvarige fånge samlat alla cigaretter i cellen och lagt i en hög framför cellens dörr i cellen. Detta var ett bra tillfälle för oss fångvakter som rökte. Vi behövde inte betala för cigaretterna längre. Det var en cigarettfest för oss. Med hjälp av denna metod kartlade vi de celler som hade flest rökare. Samt vi hade lyckats genomföra en framgångsrik disciplinär åtgärd i och med detta.

Att röka var ju ett starkt behov. Vi ville komma åt de rökare som möjligen tack vare denna svaghet kunde ge upp och samarbeta med fängelseledningen. Till slut kom några av fångarna att ge upp för bara sina rökbehov. Med denna metod lyckades vi värva några svaga människor bland fångarna och få information inifrån cellerna.

Varje cell var ålagd med uppgiften att lämna en lista på på sitt behov av cigarettköp varje måndagar. En måndag samlades vi alla fångvakter. Det hade inträffat en ovanlig händelse. En av cellerna hade inte lämnat in sin lista för cigarettköp. Detta var ju en upprorisk handling enligt de fängelsebestämmelserna. Vår verordnad rusade genast i väg till den cellen som vägrade köpa cigaretter:

- Cellansvarig! Ut med med dig på en gång! Varför har ni inte lämnat er lista till fångvaktaren? Skrek han mycket arg.

Fångrepresentanten svarade:

- Min kapten! Ingen ville köpa cigaretter. Därför. Alla sade att de slutar röka hädanefter.

Vår överordnat skrek hotfullt mot en kollega och sade:

- Öppna genast dörrfanskapet och ut med allihopa! Jag ska visa er nu hur det att vägra köpa cigaretter!

Alla fångar kom fort ut en och en. Vi stod ansikte mot ansikte mot cirka 20 fångvakter mot 50-tal fångar. När fångarna var samlad utanför cellen, vågade vi fångvakter inte ge oss på dem så lätt. Därför måste vi handla snabbt med våra batong och speciella pågar och slå hårt och vilt omkring oss. Vi alla tänkte snabbt och slog fångarna så mycket vi orkade och det snabbt. Deras huvud, revben, knän, händer sprack eller bröts. brydde oss inte ett dugg om. Ingen i denna 50 man stora cellen gick tillbaka cellen utan att ha fått ett allvarligt benbrott eller andra kroppskada.

Vår Kapten som såg oss slå fångarna så hårt var mycket nöjd och glad tittande från sin plats.

I det hemska tillståndet proppade man in alla fångar och sedan stängde och låste dörren över dem. fångvaktaren ropade in från den lilla öppningen på dörren:

- Cellansvarige!

Då sprang den cellansvarige fången fram till bakom dörren. Han sade sitt namn och berättade i vilken cell han tillhör och hur många fångar cellen rymmer i givakt tillstånd som det var brukligt.

Fångvaktaren befallde igen:

- Tills om en timme vill jag att du tar fram en lista för cigarettinköp! Uppfattad?

- Ja min kapten! Uppfattad!

- Dessutom får ni ingen mat idag. Ni vet hur och varför ni har gjort er skylldig till detta straff!

- Ja min kapten! Uppfattad!

Vi hade avreagerat på fångarna igen och kände oss lite lättade idag. Innan vi gick tillbaka till våra poster, då närmade sig Kaptenn till oss fångvakter och sade:

- Bravo mina barn! Jag kan alltid vara stollt över. Jag bjuder på lunch idag. Åk till stan och välj vilken restaurang ni vill. Ät och dryck som ni behagar. Han räckte pengar till vår överordnat, chef fångvaktaren och sade:

- Varsågod! Här har du. Åk och njut nu.

- Visst kapten!

Det var så här vi hade blivit utbildade. Det var så här vi fick belöningar. Därför hade vi blivit som robottar och inte brydde vi oss om några fångar. För våra privilegier skull kunde vi göra många saker. Vi fick nästan vad som helst av Kaptenn för våra gärningar.

Vi åkte bill in till stan och till den lyxiga restaurangen som heter Asim Kebab Salonu under Diyarbakir Skyskrapan i centrums mitt. Vi ått och drack oss mätt tack vare den stryk vi gav till fångarna. Nöjd och belåten, magarna fulla med förfriskningar återvände vi fängelset. Ingen av oss reagerade mot denna orättvisa. Ingen. För ett restaurangbesök, för en dags permission, eller för ett glas arraki, det som vi gjorde mot dessa människor var bortom all förnuftigt tänkande."

***

När fångvaktaren berättade tortyren om cigaretter, kom jag att tänka på det som vi genomlevde om dessa cigarettförbud i vår egen cell. Bara för att få röka en cigarett, gick vi igenom otänkbara tortyr och lidanden.

Det var en sådan hemsk och mörk dag som hade kommit till vår cell också. Vi fångar (...) som var i den cellen, hade vi dömts till förflyttning till en isoleringscell. Varför, det visste vi ingenting om. Om fångvakterna inte tyckte om en sak, förvandlade fångvakter cellen till ett ännu värre helvete för oss och hade olika straffbestämmlser för olika typer brott. Streffet mättes och tillämpades i cellen.

Under tre långa dagar fick vi varken mat, te eller vatten. Våra cigaretter vi hade, var slut redan i den första dagen. Suget efter cigaretter var värst.

Vi fanns i den isoleringscellen på den tredje våningen. I själva verket var dessa celler byggda för bara en person. Men 10, 12 fångar stoppades i cellerna. I varje våning fanns 5 isoleringscell bredvid varandra. Med den närmaste cellen kunde fångarna i hemlighet skicka och ta emot information sincemellan. Om det fanns fångar i två nära varandra isolerinsceller, var en stor moraliskt stöd för fångarna i cellen på många sätt. Det var så praktiskt och bra att ha två celler bredvid varandra med fångar i. När det var slut med våra cigaretter, kunde vi ge ge, skicka cigaretter mellan cellerna. Det var livsviktigt att fångvakter inte fick ta reda på denna informationtrafik mellan oss.

Vi frågade till nästa cell om de hade några cigaretter eller prata om några andra viktiga ärenden.

Mot lunchtiden, kom några fångvakter till oss och sade:

- Åsneungar! Kom med ner några av er snabbt! Ni ska få lunch idag.

Efter tre dagars fastande och tom mage, var det ett jätte glädjande förslag. Fem av oss fångar skyndade till dörren.

Mat tilldelades oss. Sedan fick vi syn på några lådor med apelsiner. varje cell fick en låda med apelsiner. Då blev vi ännu mer glad. Vi redan började drömma om smaken av de goda apelsinerna.

Efter vi läste matbönen, sade fångvaktaren:

- Åsneungar! Dessa apelsinser ni fick av mig, måste ätas till den sista! Och glöm inte att jag inte vill se en liten apelsinskal någonstans! Det är jätte viktigt att ni äter även apelsinskalen!

Efter dessa ord från fångvaktaren, blev vår glädje helt förstörd. Vi tänkte djupt hur vi skulle kunna äta apelsinskal och samtidigt njuta av fruktköttet.

Efter maten lade vi apelsinlådan i mitten och vi alla fångar samlades runt den. Var skulle vi göra av med skalen? I cellen fanns en madrass också. En av oss skrek med glädje:

- Kamrater! Jag hittade en våg!

Vi alla med en enda röst:

- Vad har du hittat? Säg fort innan det du hittat innan fångvaktaren dyker upp.

- Vi kan stoppa upp skalen i madrassen. Innan de ser det, kommer att gå lång tid och ingen skulle kunna påstå att det var vi som gjorde.

Männsikor i utsatta situationer är duktiga på att hitta ut vägar. Någon av oss hade hittat en bra lösning på vår fråga i den stunden.

Detta förslag var för oss en så stor uptäckt som upptäckten av Kristofer Columbus upptäckt av Amerika.

Vi ått upp alla apelsinerna med en stor aptit och glädje. Vi sprättade upp ett hörn av madressen underifrån så att den inte syntes.

När den förste av oss stoppade sin hand i madrassen, stannade han till och log på ett medvetet sätt. Vi alla undrade varför han gjorde detta. Han brast ut av glädje och sade:

- Grattis på er! Jag tror att mina händer nuddade cigaretter om jag inte har fel!

Vi trodde att han skojar som han ibland brukade göra.

- Skoja inte nu igen! Fort innan fångvakterna dyker upp och ser oss göra detta!

Han behövde inte en svara. Han drog sin hand ur madrassen och han hade mycket riktigt cigaretter i sin hand.

Vi stoppade i alla apelsinskal i madrassen och lade madrassen tillbaka. Varje cell fick en cigarett.

Vår situation när vi rökte var mycket besinnerligt. Vi liknade folk som var missbrukare av droger. Vi hade samlats runt cigaretten och den gick runt från munn till munn. Tills den siste i raden fick ett bloss, var cigaretten nästan slut. Han lyckades men kunde inte undgå att bränna en bit av sina läppar.

Alla var utomordentlig tacksam och glad för denna dag med mat, frukt och cigaretter. Efter så många dagars hunger, törst och cigarettbegär, få kalasa nu, gjorde att alla vi blev jätta glad för stunden.

Vilken bra tur var detta? Vi hade blivit av med apelsinskal problemet och dessutom hittat cigaretter. Men vad framtiden skulle visa mer var ovisst. Det kunde mycket väl vara så att dessa skal i madressen skulle åter bli ett problem. Men denna gång ännu större problem för andra stackars fångar.

VII

"Varje dag det gick, blev tortyren och tortyrmetoderna värre och värre. Takten med tortyren ökade avsevärt. Vi fångvakter kände oss nästan tvungen att hitta nyare metoder för tortyr. En av dessa var när fångarna fick besök av sina anhöriga. Vi gjorde besöket ett rent helvete för fångarna. Vi ville gärna att ingen besökte fångarna. Men vi lyckades inte med denna metod. Vi sade till fångarna som fick besök:

- Säg att 'sluta kom till besök!'

Anhöriga brukade svara:

- Aldrig! Varför? Vi klarar inte av att inte få se dig.

Fångarna kunde inte öppet antyda att detta är så för att fångvakterna inte vill. Vid besöket, stod en fångvakt vid besökaren och en vid fången. Fångarna brukade om de fick tillfälle berätta om de grymma tortyren i fängelset. Sedan berättade fångarnas anhöriga i sin tur om detta ute i samhället. På så sätt det spred sig brett och vitt om fångarnas grymma behandling i Diyabakir fängelset. På grund av detta, kom till och med delegation från de människorättsorganisationer ifrån Europa. Därför bavakade vi besöket hårt.

Vid de fall fångarna sade någonting till besökare, fick stryk och torterades hårt efteråt. Många gånger har vi förbjudit besöketjust pga fångarna har berättat om fängelseförhållandena för sina besökare. Kaptenen ville att antalet besökstillfället sjönk genom denna typ av tortyr.

Bara en bråkdel av fångarna som gav vika efter fängelseledningens påtryckningar om besökare. Dessa var i huvudsak icke politiska fångar. De uppmanade sina anhöriga att inte komma på besök. De brukade säga till sina besökare att 'om de kom nästa gång, så skulle de inte vilja komma och träffa dem.'

Kaptenen var särskilld besvärad över denna situation. Han ville hitta en metod för att besöket skulle upphöra helt. Ibland gjorde Kaptenn razzior bland besökarna och brukade anhålla några med helt absurda anledningar. Dessa besökare fick slag och gick igenom tortyr. De som paratade "mer än nödvändigt" blev torterad. Den enda konversation som var tillåtet under besöket var några enkla fraser som 'hur mår du?', 'tack, jag mår bra!'

besöket varade mycket kort. Trots det, kom besökare. Vi fångvakter blev ofta förvånad över hur fångarna och deras anhöriga kunde uthärda denna orättvisa. Vi började bli bekant med många nya ansikten av anhöriga som var på plats vid varenda besöktillfällen. Besökdagarna var både roligt och svårt för oss fångvakter. Det var roligt för att hade vi många tillfällen att slå och tortera. Speciellt var det roligt att ge stryk på de fångar som var belesta och välutbildade. Det var svårt för att vi måste under sådana dagar springa mycket efter fångarna.

Inför besöket hade vi en lista med namn som skulle få besök under dagen. Vi begav oss med listan till fångarnas celler och förbereda dem. Vi brukade säga till fångarna att "sköta sig under besöket och inte försöka att ge några ledtrådar för alla dessa tortyr och slag som de genomlevde här. Annars kommer ni inte levande tillbaka till era celler igen!" Vi tog ut fångarna från sina celler och vaktade runt dem. En del männsikor kunde uthärda alla slag vi tilldelade, men inte när vi svor och spottade på dem. Denna metod var mera psykiskt och en del av fångarna klarade inte stå emot och uthärda.

Vi brukade rida på fångarnas axlar genom långa korridorer fram tills de kom nära besöksplatsen. Vi fångvakter som var välnärda vägde var och en av oss inte under 70-80 kilo, men fångarna som var undernärda var bara av skinn och ben. När de inte kunde lyfta oss, brukade vi driva med dem och håna dem:

- Min häst är starkara än din! Hahahaha!

- Nej min är en springhäst. Även om jag slår hårt, ramlar han inte.

Vi måste prata bara turkiska. Inte kurdiska. Fången som bröt mot detta förbud, fick tas hand om efteråt. Han slogs medvetslös och torterades grymt efter besöket. Inte bara fångar, besökare också var tvungen att prata endast på turkiska. Besökare som inte kunde turkiska eller som visste ingenting om förbud mot kurdiskan, pratade på kurdiska men fick varningar och till och med slag av oss fångvakter. Därför innebar dessa besöksdagar en särskilld svår tortyr för oss fångar. Vad vi än gjorde tjänade inte till något. Besökarna blev inte färre. Tvärtom ökade antalet besökare varje dag det gick. Detta var en speciell iritationsmoment för vår sadistiske Kapten."

***

När fångvaktaren talade om brott, tänkte jag på vår kamrat Noris situation på besök. En dag när han fick besök, blev vi alla andra medfångar mycket glad för Noris räkning. Hans närmaste släktingar bodde i en annan stad, i Mardin och han fick inte besök så ofta. När fångvaktaren läste Noris namn såg man genast leendet i hans ansikte. Hela den gruppen som skulle ha besök den dagen med Nori i gruppen, kom ut ur cellen. Nori var mest glad av alla. Alla fångar kom tillbaka från besöket och räknades. Efter alla kom tillbaka en och en från besöket, bara Nori saknades. Han var kvar bland fångvakterna.

Fånvakten ropade:

- Nori!

- Ja, min kapten!

- Åsneungen! Hur många gånger ska jag behöva tala om för dig att prata kurdiska är inte tillåtet? Varför pratade du med din pappa på kurdiska? Varför du sade 'bavo lûfik'? Vad betyder lûfik?

- Min kapten! Jag har inte pratat kurdiska. Jag svär.

- Jasså!? Du kallar mig för lögnare också eller hur?

fångvaktaren slog Nori blodigt med en batongen. Nori hade nu förståt att anledningen av denna tortyr var ordet lûfik.

Nori skrek under tiden:

- Nej min kapten, nej! Jag sade till far att hämta en lûfik!

Men fångvaktaren trodde inte på Nori. Efter han tilldelat tillräckligt många batongslag mot den stackars Nori som låg blodigt på golvet, ropade fångvaktaren efter vår cellansvarige:

- Cellansvarige!

- Ja min kapten!

- Kom genast ut!

Cellansvarige fången kom ut genast. Nu ska jag fråga dig en fråga och du svarar rätt. Förstått?!

- Ja min kapten!

- Vad betyder ordet lûfik?

- Kapten! Lûfik är på kurdiska och på turkiska betyder det tvättsvamp! Det betyder ingenting annat än detta.

Det var en besökdag igen. fångvaktaren lässte upp mitt namn. Jag fick för den delen besök garanterat i varje vecka. Därför att min fru var vid fängelsedörren i varenda veckoslut.

Ibland brukade mina närmaste cellkamrater skoja om det:

- Vad kommer du tänka på om syster Hava inte dyker upp något mer en vacker dag?

En annan fånge försökte uppmuntra mig:

- Nej, jag instämmer inte. Syster Hava kommer att besöka i varenda vecka tills hon har minsta lilla ork. Hennes besök är bra för kamrat Sidar och även för oss andra fångar. Det gör inget att Sidar får stryk för hennes ankomst. Det är värt det.

Jag gick bland den gruppen av fångar vars namn hade ropats ut. fångvaktaren beordrade oss att följa efter honom.

Vi alla sade:

- Ja kapten!

När jag kom till besöksplatsen såg jag bara min mor stå där. Jag blev orolig när jag såg henne ensamt. Varför skulle hon komma ensamt på besök? Hon brukade ju komma med Hava därför att hon inte kunde turkiska. Hur skulle vi kunna prata med varandra nu? När jag gick in i besöksbåset, frågade mor på turkiska.:

- Hur mår du min son?

Jag trodde att mor hade lärt sig turkiska. Därför ville hon komma hit ensamt för att visa mig att hon kan turkiska nu. Jag besvarade hennes fråga på turkiska bara för att prata:

- Tack jag mår bra. Hur mår du själv?

Efter mittsvar, fylldes mors ögon med tårar. Hon sade inget mer. Hon tänkte lite och sade sedan följande ord på kurdiska:

- Jag mår bra sonen min. Hoppas du och dina kamrater gör också det.

Innan mor hade knappt sagt detta, tog fångvaktaren mig i armen och drog med sig och förde bort. I hallen bakom båsarna fick jag ordentligt stryk för att mor började prata på kurdiska.

Efter jag hade blivit frisläpt när en dag satt mor bredvid mig och frågade vad de gjorde med mig efter de slet iväg mig från besöket. Jag sade skrattande till mor att jag fick ett ordentligt stryk för det. Mor sade att hon hade lovat sig innan hon kom till besöket att inte säga någonting. Hon skulle nöje sig med endast att se mig. Men kunde inte hålla sig att prata med mig.

***

"Dessa besöksdagar var en mycket svårt för oss fångvakter. Att leda fångarna fram och tillbaka i fängelsets långa korridorer var ett slitsamt jobb. Att inte få sitta från morgon till kväll var det som värst för oss. Vi kunde inte ens äta vår lunch i lugn och ro. Vi blev lätt iriterad av all dagens arbete. Då gick allt ut på fångarna. De fick sota för vårt missnöje. Med slag och tortyr av fångarna ville vi att besöket skulle upphöra helt. Vi brukade säga till fångarna att säga till sin anhöriga att inte komma på besök. Men det hjlälpte som sagt inte. Vi brukade fråga fångarna:

- Varför kommer era förbannade besökare? Vad vill dem av er?

Vi slog och torterade även de som inte fick besök. Vi frågade ironiskt de att 'varför de inte fick besök'. De som fick besök blev slagen av den anledningen att de fick besök. Fångarna visste inte vad de skulle göra. Vår missnöje blev anledning till att de torterades obönhörligt."

***

Vid ett nytt besökstillfälle visste vi att vi skulle få slag och tortyr igen. Vi var van för det. Fångvakterna var trötta på besökare men vi ville att dem fortsatte att komma. Fångvakterna var trötta på att komma och gå med oss och även trötta på att slå och tortera oss vid besökstillfällen.

Fångvakterna fick först plocka från varorna som våra besökare hade lämnat till oss, sedan fick vi nöja oss med resterna. Om det var en skjurta då kunde de förstöra kragen, om det var en jacka, öppnade fångvakterna fodret och förstörde jackan.

Gruppen före oss hade gått iväg till besöket. När de återvände, beordrade fångvaktaren:

- In med er!

Alla med en och samma röst:

- Ja vår kapten!

Efter en stund gav fångvaktaren order en gång till:

- De som gick på besök och inte fått sina saker som dennes besökare lämnat, får göra anmärkning.

Då stack vår med fånge Aziz iväg med tre steg och gjorde honor hälsning med först foten och sedan med huvudet och sade:

- Kapten! Jag, Aziz från Mardin!

- Ja, fortsätt!

- Kapten! Min far sade att han hade tagit med sig en tändare till mig. Men den fanns inte bland mina saker!

När en av oss påstod en sådan sak, då kunde vi vänta oss det värsta ödet. Vi påstod rent ut att fångvakterna tjuvade. Detta var någonting som under inga omständigheter fick säga. Men nu hade någon sagt detta! Aziz kunde nu vänta sig det värsta ödet av alla öden. Därför sade fångvaktaren:

- Ok, kom ut då!

Fången Aziz trodde att fångvaktaren skulle ge honom tillbaka hans tändare. Så fort Aziz stack ut sitt huvud från cellens dörr, hördes ljus av häftiga slag med samma. Aziz skrek högt av slagen. Inifrån kunde vi inte se vad han blev slagen med, men vi kunde lätt inbilla oss hur smärtsamt det var. Efter en stund hörde vi fångvaktaren fråga Aziz:

- Fånge! Vad har du tappat bort?

- Kapten! Aziz! Från Mardin! Min far hade tagit med sig en tändare till mig. Men jag har fortfarande inte fått den!

Så fort Aziz slutade prata, då hördes nya ljud av häftiga slag. Av de ljud från de grymma och häftiga slagen att döma, så förstod vi att det var flera fångvakter som tilldelade slag mot fången Aziz.

fångvaktarens röst hördes igen:

- Åsneunge! Hur kan du påstå att vi fångvakter är tjuvar? Hur kan du kalla mehmetcik (den turkiska soldaten) som försvarar er heder för tjuv? Du måste vara en förrädare. Därför påstår du att alla mehmetcik är är tjuvar. Det är nog du som hjärntvättar de omedvetna personerna i samhället!

fångvaktaren hade skapat och förtyngt Aziz skuld i det hela. Aziz hade nu ångrat sig att han överhuvudtaget nämnde om tändaren. Men ingenting kunde inte hejda fångvaktaren längre.

Dessa allmänna demonstrationer var för att andra fångar inte skulle protestera, inte ens nämna om deras saker som kom hemifrån först och fråmst gick till fångvakterna. Efter denna dag, ingen vågade kräva den saken som dennes anhöriga hade lämnat in fängelsekansliet vid besöktillfällena.

- Är vi alla fångvakter tjuvar tycker du?

- Nej min kapten! Gud förbjude! Jag ville inte besvära Kapten med min fråga. De som försvarar vår heder, hur kan de vara tjuvar? Jag menar inte alls det. Det kan vara så att den har ramlat någonstans eller far sade av misstag att han hade lämnat in en sådan.

Efter denna tortyr gjorde Aziz sin far lögnare. Han fick förstås inte tillbaka någon tändare till slut.

***

"Efter besökdagen, delade vi fångvakter fängelset i två zoner. Den första gruppen vaktade på morgonen och den andra började i eftermiddag. På morgnarna tömde vi alla celler. Fångarna fick stanna i korridorer och salar. Vi gav order att alla ta av sina kläder. Vi inspekterade deras kläder en och en. Ibland inspekterade vi fångarnas bakar med våra batonger. Tills våra kollegor gick igenom cellen och kontyrollerade allt, stannade fångarna nakna i salongerna.

Med förevändningen kontroll vände vi upp allting i cellerna upp och ner. Vi slet till och med sönder fångarnas extra kläder. Vi tog deras pengar och armbandsur från dem. Vi brukade sprätta upp madrasserna med förevändningen att det var fångarnas gömställe för olovlig föremål och spred madrassens uppstoppninsbomull överallt på golven. Inte ens en madrass klarade sig helt. Sedan släppte vi in fångarna och beordrade de att skaffa samma ordning innan razzian gjordes, senast innan kvällens räkenskap. De borde hinna att stoppa upp madrasserna och plocka upp sina kläder och städa rent in i cellen. Allt för att göra vå omättliga Kapten nöjd.

Vi brukade använda fångarna i alla göromål i fängelset. I början tvingade vi fångarna att ta hand om vår smuttstvätt och andra privata städbehov lät vi fångar utföra åt oss. Förutom att tvätta, var fångarna ålagda med uppgiften att laga mat, diska och städa i fängelseköket. Alla celler var uppsatta på en turlista. Fångarna utförde allt detta med en militär disciplin."

Turen att laga mat kommit till den cellen som jag satt i. Vi skulle börja med att förbereda ingredienserna för matlagningen. fångvaktaren skrek:

- Cell nummer ..!

Vi alla fångar svarade skrikande:

- Ja, Kapten! Vi är redo för ordern!

- Fyrton personer ska komma ut!

- Ja, Kapten!

När vi svarade på fångvaktarens order varenda gång han skrek åt oss, påmminde mig kalkonerna. När man faktiskt visslar för kalkonerna, de alla besvarar visslandet på en och samma gång: goggeli, goggeli goggel..

När fångvaktaren kom fram till vår celldörr, då hade vi alla 14 stod spik rakt en meter bakom dörren. Vid dörröppnandet, började vi en och en räkna oss själva. Den första fången sade nummerett och räknandet fortsatte från ena sidan till andra.

- Fyrton och den sista kapten!

Sedan fick vi lov att komma ut. fångvaktaren stängde dörren och vi stod i led två och två. Sedan sjungade miltära marschsånger och med militära steg marscherade vi mot köksdörren. Vid kökets dörr fanns det fyrton fulla säckar. fångvaktaren beordrade 'stop!'

Vi alla stannade på momangen. Han fortsatte:

- Var och en gå fram till en säck och stanna vid den!

Vi spred oss raskt och stannade vid våra säckar. Vi skyndade för att inte halka efter. I så fall var straffet oundvikligt. För att slippa stryk, hade vi lärt oss vara kvick. fångvaktaren skrek igen:

- Alla ska stå beredda att lyfta en säck!

Vi rullade ihop säckens mynning och rullade runt vår handled och stod redo en aning böjd över säckarna. fångvaktaren röt:

- Lyft!

Med denna order, var det nödvändigt att vi alla tillsammans och med en gång lyfte våra säckar över våra axlar. Vi lyckades med denna uppfift också. fångvaktaren kom med nästa order:

- Fånge! Framåt marsch!

Då hördes våra regelbundna steg med militärprecision. Under den tunga lasten var vi tvungna att hålla den militärdisciplinära marschtakten. Fångvakterna tyckte mycket om denna tortyr. Det syntes på dem tydligt och klart. Ibbland sade fångvaktaren "ett, ett, ett!' vid högerfot och vi var tvungen att svara med vänster fot:

- Två, två, två!

Dessa tunga säckar var fulla med gröna bönor eller bröd som skulle bli fångarnas mat. När vi återvände till cellen, då brukade vi säga våra nummer och gå in en och en:

- Fyrton och den sista kapten!

Efter fångräkningen innan kvällen, var vi tvungen att städa undan dagens stök i cellen. Tills på de små timmarna på morgonen kunde städjobbet pågå. Efter den tiden var det svårt att koppla av och sova. Det var en effektiv tortyrmetod som fångvakterna tillämpade för att inte få fångarna sova nattsömn.

För att fångvakterna ska kunna ha tid för att roa sig, äta och sova, höll man oss fångar i nästan 24-timmar, dygnet runt sysselsatta. Kaptenen var mycket nöjd av denna behandling av fångar.

Klicka här för att fortsätta till nästa sida:

.

* (den okorrigerade versionen)

fortsättn.