FÅNGVAKTAREN av Bube Eser | svensk översättning från kurdiska: Goran Candan |

Förord

Språket är en rikedom som vi bör vårda och bevara. Det sker genom att man talar, läser och skriver på sitt eget modersmål. Allt detta bör ske parallellt, så att vi kan utveckla och skydda det levande språket från att upphöra och dö ut. Min största önskan är att kurdiska författare och intellektuella skriver på sitt eget modersmål. De kurdiska författare som gärna skriver på turkiska bör vakna upp. Ju längre bort som dessa författare avlägsnar sig från turkiskan, desto närmare kommer de kurdiskan och kurdisk kultur.

Jag har lovat mig själv att aldrig skriva på turkiska. Men om någon vill översätta mina alster till turkiska, kommer jag inte att motsätta mig detta. Det finns säkert kretsar bland de turkiska skarorna som gärna vill läsa litterära verk skrivna av kurdiska författare. Men som sagt bör kurdiska författare som regel skriva på sitt eget modersmål. Oavsett vilket språk alstret sedan översätts till, är detta enbart till glädje för författaren.

Denna bok gavs ut i Sverige bland det kurdiska bokförlaget Roja Nus publikationer år 1994. Sedan översattes den till grekiska och publicerades år 2003 i Grekland. Jag hade en stark önskan om att boken även skulle komma ut i Turkiet och i norra Kurdistan. Enbart viljan räcker oftast inte. På grund av ekonomiska svårigheter, har min önskan inte kunnat gå i uppfyllelse fram tills nu.

Kurdiska författare arbetar ofta under förödmjukande ekonomiska svårigheter. Dessa författare både skriver och betalar alla utgivnings- och distributionskostnaderna själva. Detta är en stor börda för författaren. Förutom enstaka undantag är nästan alla kurdiska författares situation densamma. Jag är en av dem. Det var därför denna bok inte kunde komma ut i norra Kurdistan fram tills nu. Till min stora glädje kan jag nu konstatera att jag har fått möjlighet att presentera denna bok för den nya generationen i Kurdistan. Genom läsning av boken kommer de att kunna förstå vad vi genomled och hur mycket tortyr och förnedring vi utsattes för. Jag är mycket övertygad om att detta kommer att belysa vår situation och skapa förståelse mellan de två generationer som tvingats separera från varandra.

När min berättelse publiceras och sprids ut i mitt älskade fosterland, kommer generationen efter oss att kunna läsa den och därmed förstå vår svåra situation under den hårda, svåra tiden. Man kommer att förstå hur vi levde och hur vi kämpade mot turkiska makthavare för vårt folks frihet. Men vårt motstånd och strävanden för frihet kvästes av militärjuntan den 12 september 1980.

Många kurdiska patrioter och revolutionärer hamnade i militärjuntans fängelser. En del var tvungna att gå i exil i Europa. En del av dem blev handikappade av den tortyr de utsattes för och en del stupade i dessa fängelser och blev martyrer. Det blev en separation och ett stort tomrum mellan två generationer. Generationen efter oss har ingen information om vårt liv och engagemang för Kurdistans frihet. Genom utgivning och distribution av ett sådant verk, kommer denna nya generation att kunna ta del av informationen om vårt arbete och händelserna mellan åren 1980 och 1982 i Diyarbakirs fängelse.

Jag tackar min bror Bawer Eser för hans värdefulla hjälp och uppoffringar. Han hjälper mig ständigt och därför kan jag fortsätta idag med mitt arbete med skrivandet. Han brukar hjälpa mig att bära den tunga last, som ibland brukar tynga ner mina axlar. Detta möjliggör sedan att jag kan fortsätta med mitt skrivande.

Bilderna i min bok är delvis hämtade ur Lales Qasos bok som heter Zindana Diyarbekrê û Soresgeriya Me.Andra bilder är gjorda av Siyamend och Arif Sevinc. Jag tackar dem för deras värdefulla insatser.

Jag tackar särskild mycket konstnären Madhat Kakei som ritade en omslagsbild till den kurdiska upplagan. Madhat Kakei är en duktig och berömd kurdisk konstnär. Han är en bland de 150 främsta konstnärerna i världen. Han är mycket känd i Europa men i synnerhet i Japan.

15 februari 2006

Bube Eser

***

ÖVERSÄTTARENS FÖRORD

Bube Eser är född 1955 i det kurdiska samhället Derika Ciyaye Mazi, i staden Mêrdîn i den turkiska delen av Kurdistan.

Bube Eser började efter gymnasieutbildningen i 1973 sina studier vid ekonomifakulteten vid Ankara Univetsitet.

Vid sista året i universitetet blev Bube Eser anhållen av den turkiska polisen med anledning av hans politiska engagemang i den kurdiska frågan. Året var 1980 och den politiska situationen i både Kurdistan och Turkiet var mycket instabil. Bube Eser blev torterad under 72 dagar.

Under tortyren stannade hans hjärta. Han förklarades död av de turkiska poliserna som hade torterat honom. För att arrangera hans död som ett självmord, kastades Bube Esers livlösa kropp från förhörsbyggnadens fönster på fjärde våningen ner mot gatan. Turligt nog hamnade Bube Esers kropp på taket av en parkerad bil utanför byggnaden och hjärtat började slå igen. Han sattes åter i fängelse men efter detta blev Bube Eser en legend bland de kurdiska politiska skarorna. "Han som återkom från den andra sidan" brukade man skämtsamt prata om honom.

Bube Eser skrev ner sina upplevelser i det ökända turkiska militärfängelset i Diyarbekir i romanform; Gardiyan vilket betyder fångvaktaren.

Boken gavs ut av det kurdiska bokförlaget Jina Nu i Stockholm i 1994. Den andra upplagan av boken gavs ut 2005 i Istanbul. Sedan översattes och publicerades boken på turkiska i 2007 i Istanbul. Boken har även översatts och publicerats på grekiska (2001).

Bube Esers berättarstill bygger mycket på den kurdiska muntliga traditionen där man ständigt har åhöraren med sig. Hans berättelser är dramatiska, spännande och innehåller mycket humor.

Bube Esers andra verk på kurdiska heter: Jiyanek (ett liv) Stockholm, 2005. Sino bu efendi (Sino blev gentleman) Istanbul, 2007. Zewaca Sas (Det felaktiga giftermålet) Istanbul, 2007. Rastiya Me (Vår verklighet) Istanbul, 2008. Dîroka Rûres (Den hemska historien, Stockholm, 2008).

***

FÅNGVAKTAREN

Till min dotter Rojbin

I

Sidar var student och läste på journalistlinjen vid universitetet i Ankara. Från hans by, var bara Sidar och en kusin till honom belästa nog att nå så långt som att läsa vid universitetet. I och med att Sidars familj var enkla arbetande bönder kunde Sidar inte få det ekonomiska stöd han behövde, så Sidar var tvungen att arbeta deltid på en statlig arbetsplats för att finansiera sin utbildning. Sidars familj var stolta över att Sidar läste på universitetet och tacksamma för att han även hjälpte familjen ekonomiskt.

Sidar blev anhållen av polisen under en kall vinterdag i den 2 februari 1980 i Diyarbakir. Sidar var gift med en kvinna som hette Hava. Hon var inte kurd. Hon tillhörde Ellasfolket vid svartahavskusten. Turkarna hade assimilerat nästan hela Ellasfolket och Hava var språkligt och kulturellt integrerad till turk. De som hade sitt ursprung från Ellasfolket framställdes av de turkiska medierna som turkar och många från Ellas kände sig som turkar.

När Sidar och Hava gifte sig, var den kurdiska revolutionära kampen mycket intensiv i både Kurdistan och i Turkiet. I och med att både Sidar och Hava tillhörde den nya revolutionära generationen, tog de själva beslut om sitt äktenskap, till skillnad mot det traditionella sättet med arrangerade äktenskap, då föräldrarna och familjen bestämmer vilka man gifter sig med. Efter att de lärt känna varandra, berättade de om sitt beslut att gifta sig för sina respektive familjer. Efter en kort tid arrangerade de sin bröllopsfest.

Som alla nygifta par ville Sidar och Hava leva lyckliga i alla sina dagar tillsammans, men deras lycka varade inte längre än cirka två månader. När Sidar blev anhållen blev Hava ensam. I en sådan äktenskapskonstellation där en eller båda av de äkta makarna tillhörde den revolutionära rörelsen, hade man ingen garanti alls att få leva i en varaktig tvåsamhet. I och med att Sidars fru var väl medveten om detta, blev hon inte bitter över Sidars försvinnande. De hade förvisso inte heller kunnat lova varandra att de aldrig skulle skiljas åt. Väl medveten om detta, bestämde Sidars vän och fru Hava att försöka leva som om Sidar inte var anhållen, som om Sidar var hemma som vanligt. Hon accepterade hans försvinnande och respekterade sin mans ideal och hans engagemang för kurdernas frihet. Hava tillhörde också samma revolutionära ungdomsskara som Sidar.
Sidar tillbringade sin tid som nygift i fängelset. Han hade varit gift i två månader när han blev bortförd av polisen. Vem kunde ana att han efter två månaders giftermål skulle bli anhållen, men för honom verkade det vara oundvikligt att genomleva detta missöde. Å andra sidan var de flesta revolutionärer och kurdiska patrioter beredda på ett möjligt polisgripande, så visste Sidar att han också kunde bli gripen någon dag.

Sidar blev släppt från fängelset den 19 maj 1982. Efter frisläppandet ville han åter få uppleva lyckan med sin fru. Han ville fortsätta sitt lyckliga äktenskap där det blev avbrutet. Men det blev tyvärr inte så. Polisen fortsatte att jaga efter Sidar. Ibland skickade polisen efter honom för förhör. Ibland stoppade polisen honom mitt i stan och visiterade honom eller så tog man honom godtyckligt och förde med sig till polisstationen. De brukade säga ”passa dig, du är under vår uppsikt.” Sidars alla dagar gick vidare på det här sättet, fyllda med poliskontroller. Efter en tid förstod Sidar att han inte kunde leva så här i staden Diyarbakir, för att de när som helst kunde arrestera honom igen.

Medan Sidar satt i fängelse hade han fått en dotter. Modern gav henne namnet Rojbin. Lilla Rojbin var inte medveten om att hennes pappa satt i fängelse när hon föddes. Som alla andra barn ville Rojbin gärna ha pappa i sin närhet. Men Rojbin fick bara se sin far genom taggtrådar och bakom murarna i fängelset.

När Sidar efter så mycket tortyr och förnedring kom ut ur turkiskt fängelse, ville han leva tillsammans med sin dotter och sin fru i den vackra staden Diyarbakir. Men förföljelsen fortsatte utan förbehåll. Nu förstod Sidar att han inte under några omständigheter skulle kunna vara kvar och leva ett någorlunda fritt liv i den vackra staden Diyarbakir som han älskade så mycket.

Sidar hittade en lösning. Med hjälp av sin morbror ordnade han så att Havas statliga anställning förflyttades till svartahavsområdet, som Hava ursprungligen kom ifrån. De bosatte sig i en mindre ort nära staden Trabzon vid svartahavskusten. Här började Sidars främlingskap.

***

I denna lilla stad som Sidar och Hava bosatte sig i, fanns en tefabrik, en polisstation, ett sjukhus och en gymnasieskola. Där i den lilla staden bodde ganska många tjänstemän, som lärare och läkare. De flesta av männen var anställda arbetare eller tjänstemän. De som inte var tjänstemän, arbetade på teodlingsfälten. Bland dem alla var det bara Sidar som inte hade ett arbete. Det var livsnödvändigt att Sidar också hittade ett arbete och började jobba som alla andra i den nya hemmiljön.

Det visade sig bli alltför svårt för Sidar att anpassa sig i det nya samhället. Han var nyligen utsläppt från fängelset och ägde inte ett öre. I och med att han hade hamnat i fängelse, blev han utkastad från sin utbildning på universitetet. I det nya hemmet var de tvungna att klara sig med endast Havas lön. Hava jobbade som sjuksköterska på sjukhuset i den lilla staden. Detta var en ny typ av kamp som de var tvungna att utkämpa. Att tvingas leva med en liten lön och dessutom på en främmande ort och i främlingskap. Sidar tyckte att det som var svårast, var att mannen i huset inte hade något arbete och var tvungen att bli försörjd av hustrun. En arbetslös man var något som inte godtogs bland befolkningen i den nya miljön vid svartahavskusten. Detta var ett stort hinder för ett lite friare liv som de gärna ville leva. Det var helt enkelt skamligt i dessa trakter om mannen i huset inte hade något arbete medan kvinnan arbetade och försörjde honom.

Sidar och Hava hade nu hamnat i en stor knipa. De ville inte att ortsbefolkningen på något sätt skulle få reda på deras förflutna. De var tvungen att hitta en lösning på dessa problem men visste inte hur. De grubblade mycket över möjligheterna att hitta ett jobb till Sidar. Det skulle lösa många problem.

Efter långa överväganden hittade de lösningen i en nödlögn. De skulle ljuga om Sidars utbildning. Om ortsborna trodde på deras lögn, så skulle de kunna komma ut ur detta trångmål och andas ut lite. Deras framtid i denna främmande ort hängde på denna lögn. Om de kunde övertyga folk, skulle de kunna leva där ett tag tills de hittade en bättre lösning. Men om man inte trodde på dem, skulle de få det mycket svårare. De beslöt sig för att ljuga inför sin närmaste omgivning och på denna lögn hängde deras hopp och möjligheten till ett fortsatt relativt bekymmersfritt boende i den nya orten. Som tur var trodde ortsborna på deras historia. Så de kunde leva ett någorlunda normalt liv så länge som de bodde kvar där och så länge lögnen höll.

Innan Sidar blev gripen av polisen var han student vid universitetet i Turkiets huvudstad Ankara. Men pga. polisgripandet blev han utkastad. Han hade då hunnit läsa i tre år. Han var på det sista året av utbildningen, hade nästan läst klart och sedan kunnat få anställning hos någon myndighet. Hans familj och vänner såg fram emot att han skulle bli klar med utbildningen. Han skulle kunna hjälpa sin familj och även många av sina vänner, hjälpa alla inom sin närmaste omgivning. Sidar var en hjälpsam person. Om han bara hade läst klart och fått en anställning någonstans skulle han kunnat hjälpa så många. Men det blev inte så.

Även om han inte gått klart sin utbildning, kunde hans nya familj i den nya orten klara sig i ungefär sju månader utan att han blev hämtad av polisen en enda gång. Men detta var inte så lätt. De hade det mycket svårt med ekonomin under denna tid. Men lögnen som de var tvungen att ljuga, blev en väg till frihet och befrielse ändå. Den hjälpte Sidar att leva tillsammans med sin fru och dotter i någorlunda normala familjeförhållanden, som han så länge sett fram emot att göra, åtminstone för en kort period.

Det var en höstkväll då deras dotter Rojbin hunnit somna ovetande om vad som hände runtomkring henne. Ovetande om vilka svårigheter som den stackars lilla flickans föräldrar måste handskas med. Ovetande om att hennes föräldrar måste komma ur denna knipa. Ovetande sov det stackars flickebarnet sin söta sömn. Sidar och Hava tänkte varje kväll intensivt på hur de skulle ta sig ur sin svåra situation. Deras svåra problem gjorde att de gick sömnlösa nätterna igenom. Två dagar var kvar till att Hava skulle börja ett arbete och därefter skulle ortborna i deras närmaste grannskap komma på besök för att välkomna den nya sjuksköterskan på orten och hennes familj. Det var då grannarna skulle fråga vad Havas man sysslade med!? Hava skulle inte kunna säga att ”han är arbetslös” eller ”han har precis muckat från fängelset.” Dessa avslöjanden skulle klart försämra deras relation till ortsborna. Ingen skulle hälsa när de gick förbi på gatan. Livet i denna ort skulle bli ännu svårare att uthärda. De gjorde noggranna överväganden över vilka svar som de skulle komma med på ortsbornas frågor om mannen i huset.

Sidar började plötsligt le när han tänkte på att han faktiskt gjorde något innan han blev gripen. Han var ju student. När Hava såg Sidar le, frågade hon:

- Har du kommit på en utväg nu min kära?

- Ja, jag tror faktiskt att jag har gjort det. Även om jag inte längre har några kontakter med universiteten, kan vi ändå ljuga om att jag är student och att jag kommer från en välbärgad familj och att min familj inte tillåter att jag tar värvning någonstans innan min utbildning är klar. Min journalistutbildning blir klar om ett år. Det är min familj som stödjer mig ekonomiskt än så länge.

Hava tyckte om förslaget för denna lögn. När och om ortsborna frågade om hennes makes arbete, hade hon ett bra svar åtminstone. På frågan om: 'Varför är din make arbetslös?' kunde hon ju komma med ett svar som höll. Om de råkade fråga Sidar om varför han var arbetslös, då skulle Sidar gärna kommentera med extra lögner om att han är student och om huruvida hans familj är rik, osv., osv.

Tack vare denna lögn kunde de äntligen bli accepterade i den nya orten. Det verkade vara så att alla hade trott på deras lögner om Sidars universitetsutbildning och om hans rika familj. När Sidar reste till Ankara för ett privat ärende, började man tro ännu mera på Sidars och Havas lögner om att Sidar kom från en så kallad rik familj och att han läste sista året på journalistlinjen vid universitetet. Ortborna började hälsa på ett trevligare sätt och Sidar och Havas värde ökade mer i deras ögon. Som bekant är värdet av läkare, sjuksköterskor och journalister högre än något annat yrkesfolk på sådana platser eftersom sådana samhällen behövde hjälp i många avseenden. Det var ett på många sätt eftersatt, efterblivet samhälle.

När Sidar och Hava hade blivit ordentligt betrodda av ortsborna, hade Sidar lärt sig att uppträda som en rikemansson i grannskapet. Han började klä sig ännu snyggare. Hans fickor var tomma men han använde ett vokabulär som rika brukar använda när han talade med folk. Det fungerade ju här. Tack vare lögnen blev de accepterade i den lilla orten. Ortsborna förväntade sig till och med att Sidar hjälpte dem med ett och annat ärende. Hava var ju sjuksköterska. Det gjorde att den nya familjen verkligen fick en bra kontakt med omgivningen. Sjuksköterskeyrket stod högt i kurs på denna ort som inte hade utvecklats och där religionen hade ett hårt grepp över människorna.

Sjukhusbyggnaden och tre bostadsbyggnader tillhörande sjukhuset hade byggts lite utanför samhället, en bit in i skogen. Sjukhusbyggnaden låg före bostadsbyggnaderna. I ett av husen bodde sjuksköterskorna. Det sista huset tillhörde barnmorskan. Sidar och hans familj bodde också där. De hade lite möbler och hushållsprylar med sig från hemmet i Diyarbakir. När Sidar hade gripits, samlade Hava ihop alla sina saker i hemmet och förvarade dem hos Sidars äldre bror. Därför hade de kvar sina saker och de var nästan oanvända tack vare att de låg packade fram tills de flyttade hit. Allting de hade i huset var nytt och fint och tack vare det, såg det mycket trevligt ut hemma hos Sidar och Hava. När ortborna såg in i deras hus med de nya möblerna trodde de ännu mer på deras lögn om Sidars utbildning och om hans rika familj. Sidars nya rena kläder talade också för sig själv.

Hava brukade gå till jobbet varje morgon. Sidar stannade hemma med den lilla dottern. Sidar var hjälpsam i hushållsarbetet och lekte med barnet och läste böcker. När ortborna frågade om hans ständiga läsvanor, svarade Sidar att det var för utbildningens skull att han måste läsa så mycket för att klara av tentorna vid universitet.

Efter jobbet brukade alla män i samhället gå till kaféet. Sidar gick ibland dit med doktorn eller andra sjukhusanställda. Tack vare denna vana, var kontakten mellan Sidar och de sjukhusanställda ganska tät.

I de statsanställdas och övriga ortbornas ögon var Sidar en beläst, välbärgad och framstående person. För varje dag som gick började man tycka om honom mer och mer. Ibland brukade de säga till honom: "Herr Sidar, när du blir klar med din utbildning och blir journalist, hoppas vi att du kan skriva om våra svårigheter här så att staten bryr sig om våra problem och hjälper oss."

Man brukade till och med prata om att "sjuksköterskans man är en mycket välbärgad person och hans familj brukar skicka pengar till honom, det är därför han inte behöver jobba hos andra för att finansiera sina fortgående studier."

Således, med hjälp av dessa lögner lyckades de leva sitt liv i sex, sju månader i detta första främlingskap. Livet fortskred så lätt efter de lögnerna om utbildningen i Ankara och rika familjen i hemstaden osv. Det var nära att Sidar framstod som en av de allra framstående personligheterna i hela orten.

Det militära gendarmeriets kommendant i orten var också kurd och kom från en kurdisk stad. Men han brukade aldrig säga att han var kurd och inte heller hade han minsta lilla engagemang för kurdernas sak. Men eftersom han var från en kurdisk stad, sade ortborna menande "till och med vår militära gendarmerikommandant är kurd" och refererade till den klichén om att kurder inte förtrycks i Turkiet. Det bodde ytterligare två kurder i orten som jobbade som tekniker i tefabriken. Sidar, Kommendanten och de här två personerna kunde inte undgå att känna till varandra. Tack vare den goda relationen mellan Hava och kommendantens fru, blev relationen mellan Sidar och kommendanten dessutom ganska tät. Ingen kunde misstänka någonting om Sidar längre. Man hade gått på lögnen om honom ordentligt. Ingen frågade ens längre "varför sjuksköterskans man inte arbetar." Andra brukade självmant berätta till de nyinflyttade familjerna i orten att: "Sidar, dvs. vår sjuksköterskas man kommer från en mycket välbärgad familj och han studerar sista året på journalistlinjen vid universitetet."

Sidar hade onekligen rönt stor framgång och till och med karriär bland ortborna. Men verkligheten var annorlunda. De hade inte ens råd att handla mat hela månaden ut och gick ibland hungriga i hemmet. De fick hjälp från Havas föräldrar och tack vare den hjälpen kunde de klara sig någorlunda. Havas lön var alldeles för liten att klara sig på. Sidars svärföräldrar ägde trädgårdar i Trabzon. Mycket av mat och grönsaker till hemmet kom från Havas föräldrar. Trots de svåra ekonomiska omständigheterna verkade Sidar vara nöjd med sitt nya liv. Det var klart bättre än att vara i fängelse. Det var varken frågan om tortyr eller hot om att bli dödad här.
För att bli omtyckt av sina arbetskamrater och ortborna jobbade Hava ofta mer övertid än hon egentligen klarade av. Hon brydde sig för mycket om folket. Hennes namn blev känt inte bara i orten utan även i alla de kringliggande byarna kände man till om den nya, snälla, hjälpsamma och duktiga sjuksköterskan. Detta höjde Sidars status och han blev ännu mera omtyckt av omgivningen. Dagar då Sidar inte besökte kaféet av någon anledning, brukade man fråga: "man undrar var vår Herr Sidar är idag? Hoppas allt är i sin ordning med honom."

***

Här vill jag nu lämna ordet till Sidar själv. Hur bra berättare jag än är, kan jag ändå inte leva mig in det som Sidar själv känt. Därför får Sidar nu ordet för att berätta vad som egentligen hänt honom.

Om Sidars resa till Ankara säger Sidar:

- Jag glömmer aldrig när jag skulle resa till Ankara. En månad innan min resa sade jag till alla vänner och bekanta på orten att jag skulle resa till Ankara för att jag hade tentor vid universitetet. Med denna lögn kunde jag ge ett större sken av att jag var en student som studerade vid universitetet, samt att min resa gav mig en orubblig prestige i ortbornas ögon.

I själva verket reste jag till Ankara i andra ärenden. Jag stannade i ca 20 dagar. När jag återvände hem, besökte jag som alla andra arbetande folk kaféet. Alla bemötte mig med glädje och folk skakade hand med mig och frågade om det gick bra med tentorna.

På den nya orten hade vi verkligen haft mycket tur. Många tillfälligheter gjorde att saker föll på rätt plats. Det visade sig att landshövdingen också var kurd. Men denne var inte en bra person. I och med att landshövdingen också var kurd, kom ibland byborna till mig och bad om vissa tjänster som jag kunde fråga landshövdingen, som att asfaltera byns väg och liknande tjänster. Byborna trodde att jag kunde förmå honom att asfaltera vägen till byn. Ibland brukade byborna komma till mig och klaga hos mig över landshövdingen. Det som var en fördel för mig var att det hade spridits ett gott rykte om mig i orten. Ibland brukade man till och med säga så här: "Denna sjuksköterska som kom hit är en skänk från ovan. Vi måste vara rädda om henne. Tack vare hennes make kanske vi till och med får asfaltera vägen till vår by." Sådana rykten om att jag kan uträtta ett och annat ärende, spred sig bland ortsborna som en löpeld.

Varje dag var jag och min dotter Rojbin hemma till klockan tre på eftermiddagen. När det var lite sol ute, brukade jag sitta utanför huset och läsa en bok i den varma och sköna solvärmen. De som såg mig läsa där, trodde att jag läste och förberedde mig för mina studier.

En dag satt jag ute och läste och var djupt upptagen i tankarna över vår situation, och vägen ut ur denna. Ibland frigjorde jag tankarna genom att avbryta läsningen för att se mig om eller titta på min klocka. När jag var upptagen med dessa tankar, hörde jag någon plötsligt ropa mitt namn:

- Herr Sidar, Herr Sidar! Vår kommendant sade att jag skulle gå och hämta Sidar, sade en soldat som närmade sig gående.

När han slutade sina ord, kändes det som om någonting gick sönder i min mage. Jag blev mycket rädd. Jag tänkte genast mörka tankar om att bli arresterad och om den tortyr som väntade på mig igen.

- Vet du varför han skickade efter mig? frågade jag soldaten.

- Nej, jag vet inte det. Han sade bara att jag skulle säga till dig att han vill att du kommer till honom.

- OK, gå du. Jag kommer lite senare, svarade jag.

Det kändes inte lätt. Efter att soldaten gick sin väg, började hjärtat slå hårt. Jag lämnade ifrån mig boken. Tog in stolen. Jag satt en stund inne och tänkte. Min lilla Rojbin gick runt mig hela tiden. Hon ville att vi skulle leka tillsammans som vi alltid brukade göra. Men jag orkade knappt röra på mig pga. den utmattning som jag kände i hela kroppen. Jag tog på mig mina fin kläder igen men inombords kände jag djup kyla och rädsla. Jag gick hemifrån till sjukhuset och sade till min fru: "Kommendanten har skickat efter mig och vill att jag kommer till militärpolisstationen." Hava blev mycket rädd också. Innan hon sade något mer, gick jag min väg till stationen.

Klockan var runt tretiden på eftermiddagen. Den militära polisstationen låg på andra sidan av samhället. Jag gick med huvudet nedböjt och långsamma steg mot den militära polisstationen. Vägen kändes oändligt lång och med mycket rädsla och spänning i kroppen nådde jag dit.
Den militära polisstationen var högt belägen. Runt om den var det en gård och vägen dit var snygg och prydlig. Det var ett betonghus i skogen. Muren runt huset var byggd av svarta stenar. Halva muren var målad med vit färg. Tack vare arbetsinsatser från soldaterna var hela området välskött och välordnat. Gården var stor. Mitt i gården hade man byggt ett lusthus med ringlande fruktväxter runt om. I lusthuset stod ett bord med sex stolar. Det var första gången jag var där. Vid bordet satt några snyggt klädda personer med slips. När jag fick syn på dem, accelererade min rädsla och mina knän började darra.

Jag trodde att alla dessa personer var poliser och de var ditkallade för att förhöra mig och ta mig till Diyarbakir igen. På grund av min rädsla kunde jag knappast stå på mina ben. Två personer i kostym och slips drog till sig min uppmärksamhet särskild mycket. En av dessa personer hade ljus mustasch. Så fort jag fick syn på honom tänkte jag på de blonda poliser som torterade oss i Diyarbakirs polisstationer och militärfängelse. Det svartnade framför mina ögon när jag tänkte på detta. Om jag blivit knivstucken i denna stund, skulle det inte ha runnit en droppe blod från min kropp därför att jag var så stelfrusen och chockad över situationen.

Jag kallsvettades och ville inte närma mig bordet. Jag ville bara att marken skulle öppna sig och jag försvinna ner genom sprickan i marken. Jag var egentligen inte rädd för tortyren. Jag var mest rädd för att vår lögn skulle avslöjas och att Hava och Rojbin pga. detta inte skulle kunna leva ett normalt liv i samhället. De skulle drabbas av ännu en orättvisa. Om vi ändå var hemma i Diyarbakir. Familjen skulle hjälpa henne där. Men här skulle det vara mycket svårt för Hava och Rojbin att klara sig på egen hand. Jag var helt upptagen med dessa tankar som snurrade i huvudet, när jag hörde Kommendantens röst:

- Åååå mycket välkommen Herr Sidar! Så vände han sig mot det sittande sällskapet, och fortsatte : 'det här är Herr Sidar.'

Kommendanten reste sig från sin stol, kom emot mig och sträckte fram sin hand och välkomnade mig varmt. Tack vare detta varma välkomnande, blev jag lite lugnare och den starka rädslan som jag kände i magen lättade något. Jag svarade honom:

- Tack så mycket! Men jag undrar varför du skickade efter mig.

Jag ville framförallt veta någonting om min situation, om han misstänkte något eller ej. Innan han svarade mig, närmade kommendanten sig bordet tillsammans med mig eftersom vi fortfarande höll varandra i handen. De som satt runt bordet reste sig också. De sträckte sin hand mot mig en och en för att skaka hand med mig. Samtidigt började kommendanten att prata och presentera oss för varandra och sade:

- Herr Sidar, dessa två personer som sitter här är också från dina trakter. De är från staden Mush. Han vände sig mot dem och tillade att "Sidar är från Mardin."

Jag befriades från rädslan att åka fast. Jag blev fri från de mörka tankarna som plågade mig så intensivt inombords. Jag kunde genast uppträda normalt och frågade på ett trevligt sätt hur de mådde. Man svarade mig också på samma trevliga sätt. Dessa två personer artbetade i tefabriken. När vi så småningom lärde känna varandra blev min rädsla mindre och mitt humör gladare.

Kommendanten ropade efter en soldat som kom fram till oss och gjorde honnör och sade:
- Redo för er order, kommendant!

Kommendanten vände sig mot mig och frågade:

- Vad vill du dricka?

Jag sade att jag ville ha en coca-cola. Det borde vara bra att dricka någonting kallt efter den rädsla och stress som jag kände så starkt inom mig.

Jag deltog därefter i småpratandet utan någon som helst rädsla. Efter coca-colan kom de med ett utsökt te som soldaterna hade bryggt. När vi höll på dricka vårt te, dök två framstående familjeöverhuvuden i samhället upp. Kommendanten presenterade oss för varandra. Att jag bekantade mig med dessa två inflytelserika personer var bra för mig. Medan allt detta pågick kom ytterligare en person som bodde i samhället och sade sig ha ett ärende att prata med kommendanten om.

Kommendanten bad honom komma fram och sa

- Vad kan jag hjälpa dig med?

- Kommendant, vår veterinär från stan har kommit hit och undrar om ni har tid att träffa honom över en kopp te?

Kommendanten sade genast:

- Gå och säg till honom att han är välkommen. Han har några från sin hemstad här. Det vore trevligt för dem att träffa varandra.

Efter en kort stund kom veterinären också. Det var första gången jag träffade honom.
Kommendanten presenterade oss för varandra. Vi blev båda glada över att bli presenterade för varandra. Vi började genast prata med varandra på kurdiska. Han var från den kurdiska staden Ruha och talade bra kurdiska. Det var länge sedan jag pratat mitt modersmål med någon. Den kvällen släckte min längtan att prata kurdiska. Kommendanten blev mycket besvärad över att jag och veterinären använde kurdiska när vi talade med varandra. Kommendanten pratade med mig om detta några dagar senare.

Vi hade en riktigt trevlig stund med varandra men del personer drack för mycket sprit och blev fulla. Andra skötte sig ganska bra. Kommendanten hade döljt sitt missnöje och dämpat sin ångest över mitt och veterinärens samtal på kurdiska genom att dricka mycket whisky.

I och med att den militära polisstationen var högt belägen, kunde man se folk som kom och gick i samhället. Det blåste en sval och skön bris på höjden. Det var verkligen trevligt att sitta på denna sköna plats och samtala och dricka något tillsammans. Det började bli sent. Det var mycket trevligare här hos Kommendanten än vad jag hade trott, så jag hade faktiskt glömt att skicka en hälsning hem till Hava om att allting var i sin ordning. Vi pratade ända fram på småtimmarna och efter att vi tömt några flaskor whiskey, drog vi oss tillbaka till våra hem.

När jag kom hem, hade min fru inte somnat än. Den stora rädslan att jag skulle bli gripen igen hade hållit henne vaken. Hava älskade mig så mycket. Hon ville att vi alltid skulle vara tillsammans och leva det liv som vi inte kunnat leva tillsammans då jag satt inne. Så mycket som hon älskade mig,lika rädd var hon att förlora mig en gång till. Men Hava ville att jag fortsatte med mitt politiska engagemang till skillnad mot många andra partikamraters fruar. Hon gav mig stöd och hjälpte till så mycket hon kunde.

Dagen efter blev det känt i hela samhället att jag och veterinären var kurder från samma hemstad. Varje dag som gick, fortsatte min status att öka i ortbornas ögon. Å andra sidan försämrades vår ekonomiska situation. Som tur var uppfattades detta inte alls av våra grannar. Men vi hade alltid ont om kontanter. Ibland ville vi så gärna köpa ett halvt kilo kött, men kunde inte göra det. När jag på kvällarna vände hem från kaféet, brukade min dotter Rojbin komma fram till mig och säga:
- Pappa, vad har du köpt till mig idag? Varje gång jag hörde henne fråga den frågan, gick någonting sönder inombords hos mig. Jag kunde bara svara henne:

- Idag har jag glömt att köpa någonting till min lilla flicka, men imorgon ska du få något ska du se.
Rojbin var i treårsåldern och naturligtvis visste hon inte hur det är att vara helt pank. Om jag hade sagt till henne att jag inte har några pengar, var det möjligt att hon sade till någon att 'pappa inte har några pengar det är därför han inte köper godis till mig.' Jag lurade Rojbin med denna lögn varje dag. Varje kväll väntade hon på att jag skulle komma med lite godis eller en leksak till henne. Jag kunde köpa henne lite godis vissa dagar, men hon ville ha godis varje dag. När vi hade det så kämpigt var detta inte möjligt överhuvudtaget.

II

När det var vackra och soliga dagar då solen var som skönast, brukade jag lämna lilla Rojbin bland de jämnåriga barn för att leka tillsammans. Sedan var det att ta en bok och sätta sig ute någonstans och börja att läsa. Fram tills klockan 15 i eftermiddagen var det läsdags. Därefter brukade jag gå till kaféet. Detta var min dagliga rutin att följa. Alla trodde att jag fram tills klockan 15 gjorde mina hemuppgifter för mina studier för universitetet. Därför brukade man ta hänsyn till detta och ingen brukade komma hem till mig innan klockan tre.

Sjukhuset låg på en hög kulle på vägen mot stan. Hela det området intill Svarta havet är ett kuperat och gräsbevuxet område med mycket träd. Där sjukhuset låg var ett ganska lugnt område med många granträd runtomkring. Sjukhuset låg i utkanten av stan. I och med alla vägar till byarna runtomkring korsade varann strax utanför sjukhuset, besökte nästan ingen som hade sitt ärende i sjukhuset, vår stan. Efter man har varit i sjukhuset reste man vidare tillbaka till sina byar utan att behöva komma in till stan.

Det var en gång en märklig händelse som drog min uppmärksamhet. Det var en ung man vid 25-30 års åldern som brukade varje dag på morgnarna gå förbi sjukhuset och satte sig på en kulle mittemot sjukhuset fram tills det blev mörk satt han där. Han liknade inte att vara en av de byborna som hade ärenden i sjukhuset. Han såg mycket sorgsen ut. När folk gick förbi honom, brukade han till skillnad mot många andra att inte hälsa. Han passerade förbi huvudet böjt neråt. Från platsen där han satt, brukade han ibland titta mot vår bostad. Som om han ville säga att han vill komma till oss, men inte kunde göra. Detta var sedan den tiden då vi hade flyttat hit. Jag hade märkt hans beteende. Först trodde jag att han spanar på kvinnorna som jobbar på sjukhuset. Det var ju sjuksköterskan, dvs min fru och en barnmorska tänkte jag på först. Men det visade sig senare att denna man som brukade sitta på kullen, var gift med en kvinlig tjänsteman på sjukhset.

Det var en solig dag igen. Jag satt som vanligt i det sköna solskenet för att ta igen den tid jag satt bakom murar i fängelsets mörker. Jag läste min bok igen. Men av någon anledning kunde jag inte fortsätta att läsa. Jag bläddrade i sidorna och satt tänkandes en kort stund. Plötsligt såg jag att killen som brukade sitta på kullen, hade en cigarett i munnen och kom rakt mot mig där jag sitter.

- Har du eld?

När jag sträckte tändaren mot honom för att tända hans cigarett, böjde han huvudet mot mig och med en låg röst sade han:

- Jag har en mycket svår situation. Jag har hört att du läser journalistik. Snälla låt mig berätta om den svåra situationen som får mig att må mycket dåligt.

- Vad har du för problem? Berätta!

- Det är en oerhörd svår sak. Jag vill att alla ska ta del av det. Min största önskan är att du lyssnar på mig och skriver ner allting precis som jag säger.

- Visst. Som du vill. Vi kan börja redan nu.

- OK. När jag imorgon bitti paserar förbi här, följ efter mig. Glöm inte att ta med papper och penna!

- Ok. Det ska jag. Oroa dig inte.

Han vände klacken och gick sin väg igen. Jag började fundera över hans situation. Vad var det som plågade honom så mycket? Vad är det som han vill berätta för mig? Varför ville han berätta sin hemlighet för mig? osv

Dagen efter på morgonen när han gick förbi, tog jag in min stol. Lämnade ifrån mig boken jag läste och gick raka vägen till sjukhuset och träffade Hava:

- Den mannen som jag berättade om igår, gick förbi här igen. Jag följer efter honom. Ta väl hand om Rojbin nu.

- Visst. Oroa dig inte, men var försiktig.

Jag kom ut ur sjukhuset och gick raka vägen mot kullen där han brukade sitta. Jag såg honom sitta under trädet och vänta på mig. Vi hälsade varann och vi började småprata lite. Jag ville hjälpa honom att börja att prata om sin svåra situation genom att vara pratsam. Därför frågade jag först:

- Jag är här nu. Säg vad du har i hjärtat.

- Välkommen är du.

- Tack ska du ha.

- Jag är tyngd av dåligt samvete. Det som jag har begått är ett svårt brott.

Det var uppenbart att han ville erkänna något för mig. Jag började ställa frågor som en journalist brukar göra för att lätt komma in i ämnet. Lite försiktigt:

- Är dina föräldrar i livet?

- Ja, det är de.

- Hur många syskon har du?

- Vad har du med det att göra? Jag för dem och de för mig existerar inte längre. Mina föräldrar räknar inte med mig heller. Mina syskon har utestängt mig. Men de har rätt. Jag har burit mig dumt åt. Jag har orsakat mycket lidande för dem.

- Av vilken anledning har du åsamkat dem skada?

Efter denna fråga stannade han till och tände en cigarett. Han drog röken häftigare ner in i lungorna. Han blev sorgsen av det han tänkte på. Han började gryna. Efter några dråppars tårar lugnade han ner sig lite. Han tog tag i en pinne och började gräva med i marken framför sig.

- Det var precis det jag ville berätta om för dig. Jag kommer från en by som ligger vid Svarta Havet. Jag är född där. Jag önskar att jag aldrig blev född eftersom jag gjorde hemska saker mot människor. Mot de stackars unga och okyldiga människor i Diyarbekirs militära fängelse. Det hade varit mycket befriande att få erkänna sina brott inför dessa människor någon gång och be om förlåtelse. Men å andra sidan är jag full medveten om att enbart med en bedjan om förlåtelse kan man inte bli förlåten för de hemska brotten man begick mot oskyldigt folk. Det är inte pga rädslan jag erkänner mitt brott. Jag fruktar ingenting längre. Därför att jag har förlorat allt jag har. Jag ser inte fram emot att få en stöd någonstans. Jag är inte rädd för döden för fem öre heller.

Här ville han säga någonting i den stilen att, "lyssna jag ska berätta allting för dig. allt som har varit kvar i mörkret när det gäller tortyren och den omänskliga behandlingen av kurderna. Jag är inte rädd längre för någon eller några. Jag ska belysa allt om Diyarbekirs militära fängelse som hittills är kvar i mörkret." Han fortsatte:

- Det var en speciell utbildning som vi fångvakter i det ökända militära fängelset gick igenom för att i alla lägen följa en order: att få fångarna lyda med alla medel tillåtna. Det var ett omänskligt beteende och vi fångvakterna hade förvandlats till tyranner, till små djävular. En gång har du följt dessa tyranniska och djävulska rutiner och lärt dig bete dig på det viset, sedan var det svårt att befria sig från dessa vanor. Den som fortfarande hade lite mänsklighet kvar i sig, fick dåligt samvete. Om du har lust, så ska jag berätta allt för dig. En och en. Jag ska berätta orsaken bakom denna svåra tortyren också. Alla ska veta att alla fångvakter inte var med. Vi tvingades in i denna omänsklighet.

Som jag tidigare berättat är jag född här vid Svarta havsområdet. Min familj är inte en rik familj. Vi klarade oss nätt och jämt. Vi var tre bröder och fyra systrar i familjen. Jag är den äldsta. När jag växte till skolåldern, fanns ingen skola i vår by än. Barn som ändå skulle skickas till skolan, brukade åka till andra byar för att delta grundskoleundervisningen. Efter grundskolan om familjens ekonomi tillät, brukade man hyra rum i stan för att kunna fortsätta studierna i storstan.

Men för min familj var det omöjligt att låta mig studera alls eftersom familjens svaga ekonomi klarade inte av det. Jag var dessutom tvungen att arbeta och bidra familjens försörjning. Ingen skulle kunna hjälpa far om jag gick i skolan.

I och med jag bidrog med familjens försörjning hade jag rätt att delta beslutfattandet om familjeangelägenheterna. Min pappa hade ett bra öra för mina ord. Jag ville då passa på och utnyttja denna nya befogenhet för att förmå far att låta mina yngre syskon få gå i skolan och utbilda sig. Jag ville gärna mina syskon fick utbildning. När jag framförde min önskan för far, sade han:

- Sonen min, vi är ju inte någorlunda förmögna människor. Deras utbildningskostnader skulle bli en stor börda för oss att bära på våra axlar. Låt dem hjälpa till med hushållsförsörjningen. Då får vi det bättre.

Jag accepterade inte min fars motivation om fattigdom och svarade honom:

- Far, jag axlar all bördan själv. Jag ska jobba ännu hårdare. Jag tillåter inte att de förtynger oss ekonomiskt. Det räcker bara du tillåter att de går i skolan.

Far gav sig till slut. Han sade:

- Det är bra min son. Som du vill. Men om en dag vi hamnar i den svåra situationen, kommer jag att påminna dig om detta.

När utgifterna för skolgången för mina syskon var pålagda över mig, jobbade jag dag och natt för att det skulle fungera. Mot alla odds ville jag att de får den utbildningen jag inte fick. Det var verkligen hårt med allt extra arbete, men jag var glad för att de skulle få sin utbildning. Jag fyllde tjugo år i den här vävan. Varje dag det gick kändes mitt ansvar ännu tydligare. Men jag måste som alla tjugoåriga unga män gå till militären för militärtjänsgöring. Hur det här skulle gå ihop hade jag svårt att veta.

När jag tänkte tanken om militärtjänst ryste jag av rädsla. Jag kunde varken läsa eller skriva. Man kallade sådana som mig för analfabet. Vad skulle en sådan person som mig kunde göra i militären? Vad hade jag att säga bland kamraterna? Hur skulle jag fördriva dagarna vid militärtjänsgöringen? Var det bara detta? Nej, inte alls. Det största problemet skulle säkert vara fattigdomen. Vi hade ju inte några pengar. Vem skulle kunna skicka pengar till mig för mina behov vid militären? Vad skulle jag göra utan ett enda öre där? Frågorna var många.

Inkomsterna från mitt arbete räckte knappast för utbildningsutgifterna av mina syskon. Far började säga att jag inte 'lät syskonen också hjälpa till med hushållförsörjningen och skickade dem till skolan. Det är därför vi har det så knapert nu. Om de också var med och bidrog hushållets ekonomi hade vi det bättre då. OK åk till militärtjänsten du, men räkna inte med att jag kan bidra med någon ekonomisk insats för ditt liv där. Tyvärr. Försök klara dig med de få resurser vi i bästa fall kan bidra med.'

Då var det dags. Dagen jag skulle åka till militären hade kommit. Jag tog farväl av far, mor, syskonen, vännerna och åkte iväg. Jag var på väg till den stad som jag för första gången hade hört talas dess namn. När jag hade hört namnen för denna stad, ryste jag av en stor rädsla. Att åka dit, kändes det värre än döden. Men det fanns ingen återvändå. Jag var redan på väg dit.

Mors tårrar brukade forsla ner som ösregn när vi brukade prata om min militärtjänstgöring i Diyarbekir. Far brukade bli arg för att hon grät för det. Han brukade säga att 'det är varje mans resa. Utan miltärtjänstgöringen är man ingen riktig karl. Mor gråter för att hon är så öm som kvinnor annars är.'

Även om far försökte ge mig mod med dessa ord, var det förgäves. Jag var för länge sedan på väg till den staden som man brukade kalla deras invånare som "vildar, barbarer." När jag tänkte om dessa invånares vildhet och barbari, fick jag ett kallsvett över hela kroppen. Kroppen började skaka och inom mig kände jag ett riktigt obehag.

Med annonsen i högtalaren som sade att bussen är på väg att åka, vaknade jag ur mina djupa tankar om denna hemska stad. Det var en sista gång tog jag farväl av alla som hade kommit för att vinka av. Det kändes som om jag åker en resa utan återvändo. Jag tror att min far hade läst av mina tankar och därför sade han:

- När du är framme skicka ett brev snarast du kan min son. Då vet vi att du åtminstånde nått fram välbehållen. Gud är bekyddande. Var inte orolig. Du är i Guds händer nu. Var tålmodig nu. Tiden går fort. Snart är du tillbaka ska du få se.

Fars ord om "Tiden går fort. Snart är du tillbaka ska du få se." klingade i mitt öra. Jag ville verkligen att tiden bara rann ut. Jag ville tro på dessa ord som far hade sagt. Men jag hade svårt att göra det. Därför att i Diyarbekir är två dagar svårt att uthärda. Hur skulle två år gå fort? Hur skulle jag göra bland dessa vildar? Hur tiden skulle gå? Jag tog farväl av alla och satt mig i bussen utan något hopp om framtiden. Förtyngd av alla dessa tankar hörde jag då och då chaufören säga:

- Kära pasagerare, vi tar rast här i trettio minuter för att uträtta behoven att äta eller gå på toaletten. Busfirman bjuder på téet.

Jag vaknade efter att jag skvette lite vatten i ansiktet och ville äta lite och dricka té. Jag såg mig omkring och förstod att vi hade kommit till ett främmande landskap. Det var mörkt. Vi hade färdats långt. Alla passagerare antingen åt eller gjorde kvällsbönen. Jag ville äta lite mat för att lugna min oroliga mage. Jag var hungrig men hade ingen aptit. I stället för att äta gjorde jag som en del andra passagerare och gick till moskén för att göra en bön. Jag tog tag i en tillbringare med vatten för att tvaga, ritualtvätta mig innan bönen. Jag tvagade mig halvhjärtat. Jag visste egentligen inte riktigt bra tillvägagångsättet när man ritualtvättar sig. Tills den dagen hade jag inte gjort någon bön alls. Jag bara imiterade andra. Vid bönen böjde alla sig och reste sig igen. Sedan låg de ansiktet mot marken. Sedan mumlade man någonting jag inte uppfattade alls. Innan någon upptäckte min okunnighet i det hela, imiterade jag hårt de som stod mig närmast och sade mig själv:

- Store Gud! Hjälp mig ur detta snälla! Vad ska jag ta mig till bland alla dessa vilda och barbarer? Hur ska jag klara mig under så långt tid som två år? Djup försjunken i dessa tankar hörde jag en gång till i högtalaren en röst säga:

- Bussfirman Ulusoy som är på väg från Trapeson till Diyarbakir, ska snart ta av. Alla pasagerare ombedes därför att ta sina platser. Tack och en trevlig resa!

Jag lämnade bönen. Skyndade mig till bussen. Satt mig på min plats och tänkte en gång till samma tankar.

Det syntes att vår chauför var på rätt humör. Han hade fyllt sin mage med läckerheter från restaurangen och hade druckit sitt té efteråt. Därefter rökt en cigarett. Han satt in en musikkassett i bandspelaren och hela bussen fylldes med musik. Temat av låten var precis den relistiska beskrivningen av min situation. Som om låtskrivaren kände till mitt sorgliga öde.

III

Vi var framme i Diyarbekir vid kl 04:00. Så fort jag steg av bussen vände jag mitt huvud och först och främst ville jag se hur de grottorna som dem bodde i såg ut. Folk i våra hemtrakter brukade säga att folk från dessa trakter "hade inget hus för att bo i och de såg inte ut som människor." Men nu när jag nu såg mig omkring såg jag stora stotliga byggnader som inte ens finns hos oss i våra städer. Dessa byggnader var både högre och vackrare än de som finns hos oss. Människorna härifrån liknar ju på männsikor hos oss. Man kan till och med säga de klär sig vackrare än folk från våra trakter. Jag började se konstigt omkring mig som om jag var vilse. Det var därför en medpasagerare som såg på mig, frågade snällt:

- Hörrudu har du tappat din bagage eller vad har du blivit av med?

- Nej då, inget svarade jag, lite vilsen.

Jag började undra vaför dessa grova lögner om Diyarbakirborna hade fått fäste hos folk från våra hemtrakter. Varför tänkte människor från våra hemtrakter så illa om dessa människor? Jag hade ingen mer tid att tänka på det nu. När jag såg att det fanns moderna, vackra byggnader i dessa trakter och människorna var inte alls så vilda som det beskrevs, blev jag glad och fick genast ett leende på läpparna.

Men vad jag skulle gå igenom under min två år långa militärtjänst var fortfarande ovisst. Vem skulle kunna iförväg veta vad hade man att vänta när det gäller tiden på militärtjänsten. Men däremot detta var ju redan känt att folk alltid berättade vad de gick igenom under sin militärtjänstgöring och deras berättelser tog aldrig slut livet ut.

Som andra medpasagerare köade jag för att ta min väska från bussens lastutrymme, då såg jag några händer försökte plötsligt ta tag i min väska och en ung kille samtidigt säga:

- Storebror jag kan hjälpa dig med att frakta väskan ditt du vill, mycket billigt.

En annan sade:

- Jag kan göra det ännu billigare.

Jag förstod inte så mycket just då varför dem gjorde på det viset. Men senare förstod jag att det var lastbärare som ville göra en hacka genom att bära bagage dit man ville. Eftersom jag inte hade så mycket pengar på mig, kunde jag inte unna mig den lyxen och frågade springpojken:

- Hur tar jag mig till Kurtoglu enklast?

Orten Kurtoglu var platsen för unga rekryter. Efter jag fick en vägbeskrivning, satte jag mig genast i en minibuss och åkte direkt till Kurtoglu som var ingenting annat en plats för tortyr och död, platsen där man betraktade människorna som djur i."

När han nämnde ordet Kurtoglu, förändrades hans ansiktsutryckt plötsligt. Han blev tyst en stund. Tände en cigarett. Såg mig i ögonen och fortsatte att tala:

- Kurtoglu, ja Kurtoglu... grymheterna där saknar motstycke. Det var inte mindre grym än Diyarbakirs Fängelset där. Männsikor har bränts till döds där. Många dödades och skakdades allvarligt. Ack, ack, jag vet inte var jag ska börja.

Efter ett djupt andetag fortsatte han:

- Mina dagar i lumpen hade redan börjat. Som alla andra rekryter hade jag också militärkläder på mig. Håret var snaggat under 3 mm. I dessa kläder hade jag förvandlats till en annan person. Militärklädseln passade för många, det klädde dem. Men jag trivdes inte i mina. De passade mig inte alls tyckte jag. Efter tidig frukost började man militärträningen. Det var i sig en tortyr, men utöver det gick vi igenom en rad andra tortyrmetoder. Ingen undkom denna omänskliga behandlingen i turkisk militär. Många av dessa medmänniskor ville helst dö än att gå igenom denna omänskliga grymma behandlingen som kallas för ungrekrytträning. Jag kunde dessutom varken läsa eller skriva. Jag var ju uppvuxen på landsbyggd. Jag fick alltid gå igenom det mesta, det värsta behandlignen. De kallade mig föraktfullt analfabet.

Den turkiska militärtjänstgöringen klarades endast upp under regn av slag och oerhört stor personlig förnedring. Under 15 till 20 dagar var jag kvarhållen i Kurtoglus unga rekryt avdelningen. Det var en Kapten som var ansvarig för vår militär omskolningsprgram. Kaptenen var alltid på plats när vi tränades upp. Ibland brukade han komma bland oss unga rekryter och fråga hur vi mådde. Han frågade från vilken stad man kom ifrån. Han hade enskilda samtal med rekryterna. En dag kom han nära mig och frågade mig:

- Varifrån är du?

- Jag är från Trapeson min kommandant!

- Jasså, Trapeson?!

Han skakade huvudet menande. Jag blev lite rädd. Jag undrade varför han skakade sitt huvud på detta menande sätt. Han fortsatte lite tolerant numera:

- Jasså från Trapeson är du.

Jag instämde:

- Ja min kommandant!

- Trapeson är en vacker plats. Människorna därifrån är mycket bra människor. De är patrioter eller hur?

- Ja min kommandant! sade jag igen.

- OK. Jag ska ha det i minnet. Jag ska hjälpa dig. Han strykte sin hand på mitt huvud och fortsatte sitt tal med en förbarmande röst:

- Var inte rädd för någonting. Lyssna noga på vad jag har att säga till dig mycket. Du ska på ett mycket bra sätt klara av din militärtjänstgöring. Jag tycker bra om folk från Trapeson. Jag känner till folk från Trapeson. De värnar om sitt land i alla lägen. Eller hur?

- Ja min kommandant!

- Bravo min son! Om du lyssnar på vad jag har att säga till dig, kommer du att aldrig att ångra för någonting, sade han och log när han gick sin väg.

Hans siluet alla dessa tal som han höll ända tills nu finns levande framför mina ögon. Sedan den dagen han började prata med mig, brukade han därefter vid varje utbildningstillfälle komma till mig och prata med mig. Han sade att han var mycket glad över att lära känna mig. Jag blev också mycket glad över detta och tänkte att 'mina bön har blivit hörda hos Gud. Därför Gud hade skickat denna människa för att skydda mig på militären.'

Mina kamrater brukade undra och fråga mig alltid:

- Denna Kapten, är ni släkt med varann på något sätt? Hur känner du honom? Hur har du lyckats muta någon Kapten? Säg snälla till oss också?

- Jag svär att jag inte heller vet. Han bara sade till mig att han 'tycker bra om folk från Trapeson för att alla är patrioter där.' Det är allt.

IV

"Med Kaptens alla dessa besök hos mig, hade vår vänskap vuxit starkt. Detta betydde att vägen till befrielsen hade uppenbarat sig för mig. Innan jag kom till lumpen, sade män som hade gjort lumpen att 'om man hade en släkting eller en vän t o m bara en bekant bland arméofficerarna, då skulle allt på lumpen gå betydligt enklare.' Det var därför började jag gilla denne Kaptenns besök hos mig. Men hur skulle jag veta att denne man till Kapten var den värste sadisten man nånsin har hört talas om. Hur skulle jag veta att denne var den värsta suputen man någonsin träffat och att han var fiende till alla bra männsikor. Hur skulle jag kunna veta att han skulle orsaka stora problem för mig? Det hade gått en månad över min första tid på lumpen. Denna månad kändes för mig som flera år långt. Av all stryk man brukade få under den sk träningstiderna, man fördummades av all stryk helt enkelt. Varje dag var det slag och förnedring. För att komma bort härifrån var man beredd betala vilket pris som helst.

En dag när vi höll på att träna kom denne Kapten som mina kompisar på lumpen trodde att jag hade mutat honom för att underlätta min militärtjänstgöring. Alla vi meniga stod i en rad på givakt position. Han hade knutit sina händer bakom sig och närmade sig oss tittande på vårt håll. Han pekade på några oss som stog i raden. Jag var en av dem som han påpekat. Jag blev glad för att ha blivit vald. Vi trodde att vi skulle bli befriade från den initiala hårda och omänskliga soldatträningen. Så skedde också. Vi blev befriade från den. Men vi visste inte än vart vi skulle föras. När vi kom bort från de andra soldaterna som fortfarande stod på raden, sade Kaptenn:

- Följ efter mig!

Vi alla skrek:

- Visst kommandant!

Vi satt i en flak på en militärfordon. Vi stannade utanföri en matsal. Vi blev bjudna på en mycket utsökt måltid. Vi trodde att denna måltid var speciell lagad för oss. Vi blev förvånad för denna goda behandlingen som vi helt plöstsligt bemötte. Varför blev vi befriad från den initiala rekrytträningen? Varför blev vi bjuden på denna goda måltid? Frågorna var många. Efter maten frågade Kaptenn:

- Har ni ätit er mätta mina barn? Vill ni äta varje dag så här gott och slippa träningen?

Vi alla svarade samtidigt:

- Som ni önskar kommandant!

Jag trodde att att alla mina önskningar om att gå en bra tid till mötes på militären var uppfyllda. Jag tänkte att denne person var som en beskyddande far för mig. Det var inte lätt att redan då veta att denne person skulle rasa hela min värld.

Vi som blev valda av denne Kapten gjordes till några små djävlar som torterade starckars människor. De var polistiska fångar som inte hade någonting annat än sina bara händer att stå emot den omänskliga behandlingen de blev utsatta för. Vi var inte medvetna om vad vi höll på med. Men när jag nu efteråt tänker på detta, blir jag arg och upprörd. Men ack, jag kan inte göra någonting åt det nu. Jag kanknappast gå bland människor och umgås med folk. När jag ser folk i ögonen, switchar förbi hela den sorgliga historien som en filmsekvens framför mina ögon. Jag skäms."

Jag frågade honom:

- Varför lät du dig hamna i denna situation? och fortsatte att prata med honom:

- Jag förstår inte riktigt varför du inte kan gå bland folk igen. Varför kan du inte göra det? Varför vill du vara ensam i skogen? Om du inte kan umgås med folk, men varför kan du inte gå tillbaka till din familj, till dina föräldrar och syskon?

- "Ok jag ska berätta för dig. När militärtjänsten tog slut, var jag redan som ett kadaver. Jag var slut som människa. Jag kände mig som en vilde, som ett djur, som kreatur. Jag var som en rasande arg hund. Så fort fick jag syn på någon person, ville jag överfalla den. Den behandlingen som jag utsatte fångarna i fängelset för, var en del av mitt psyke numera. Jag gjorde allt för att bli kvitt detta hemska psyke, men lyckades tyvärr inte. Jag trodde att mitt hem var ett fängelse. När far gjorde något fel eller sade någonting som jag inte tyckte om, svarade jag honom arg:

- Nu djävlar har du förtjänat 20 batongslag för detta! Jag började till och med slå mina syskon för små saker som iriterade mig. Ingen vågade ens prata med mig. Folk som hade någonting att säga till mig, var tvungen att säga det på ett militärt korrekt sätt under hård disciplin. Om någon som stod framför mig och inte uppfyllde några disciplinkrav, fick genast stryk av mig. Hela familjen var jätte trött på mig. På grund av all detta problem som jag brukade ställa till bråkade vi jämt hemma i familjen. Hela familjen enades mot mig. De band mina händer och fötter och läte mig lugna ner mig, men det var förgäves. Jag blev ännu mera rasande efteråt.

När en granne från byn kom till besök, brukade jag säga till de att de skulle följa vissa regler när de talade till mig: prata högt och tydligt osv.

Vad jag var van att göra i militärfängelset ville jag fortsätta med i det sivila också. Detta fungerade inget vidare i familjen och i granskapet i byn. Det var jämt bråk med byborna. Jag brukade slå vilt alla och överallt. Byborna kallade mig dåre hädanefter:

-'Starckars sate! Efter lumpen blev han en riktig dåre.'

Det var därför jag hade inte några vänner kvar längre. Ingen ville prata med mig längre. De som försökte prata med mig, fick så gott som alltid stryk. Alla kallade mig dåre, dåre. Som en riktig dåre var jag helt ensam nu.

Efter en period började jag åter minnas saker och lugnet sakta kom tillbaka. Men då var det redan försent eftersom jag hade inga vänner kvar. Inte ens en familj längre. Hela byn kallar mig dåre. Till och med barnen driver med mig numera. Men som du förstår jag är inte någon dåre. Jag kan tänka klart. Bara de hemska minnen från militärfängelset försörde mitt lugna sinne och trängde sig in i mitt medvetande helt hejdlöst. Det var detta som fick mig att reagera på ett sådant oacceptabelt och dumt sätt mot min familj och mot mitt granskap. Tills dessa dagar nu när jag är medveten om att jag har blivit utsatt för hjärntvätt i detta hemska helvete till fängelse, kan jag tack och lov återigen tänka klart. Tidigare var det helt omöjligt för mig att frigöra sig från detta tvång. Den träningen och det hemska sk praktiseringen av träningsmetoderna över försvarslösa människor hade etsat sig fast med Kaptenns och fängelsedirektionens ständiga utbildning och metoder i våra hjärnor. Som att bli nikotinberoende. Det är ju inte lätt att bryta beroendet av nikotin på en gång. Många nätter kunde jag gå upp mitt i natten och ställa mig framför sovrumsdörren till min far och mor och mina syskon och stå vakt i väntan på att någon befäll skulle komma och ge mig nya order. När ingen kom, brukade jag skrika:

- Vakt! Cellen! Var är alla för helvete?!

Allas sömn var förstörda redan. Dessutom fick man stryk när man närmade sig mig."

Här avbröt jag med en fråga till för att hejda honom att gå djupare i sin familjesituation:

- Låt oss återgå till den dagen då ni fick en festmåltid. Vad gjorde Kaptenn med er efter denna dag?

- Det som är väsentlig är just detta som hända denna dag. Efter måltiden, ville Kaptenn att vi stod i led och började att prata:

- "Kära vänner, som ni inser, det svåraste i militären är de första rekrytdagarna. Ingen har klarat sig utan stryk under nymönstringstid. Ingen har klarat sig utan att stå som vaktpost. Under de senaste träningsdagarna, har jag hört en hel del om er, om från vilken stad ni kommer och om vilka ni är. Det är just därför har jag valt ut er bland alla andra soldater. Om ni har ett gott öra för mig, kommer ni att leva lyckligt hela livet. Det som jag vill från er, är ingenting för min personliga fördel. Det är för fortlevnad av vår stora religion islam och kära fosterland. För dessa två ideal borde man göra goda gärningar. Ingen kan ju leva utan religion och fosterland.

Som det är bekant, det finns en hel del kommunister, anarkister, religionlösa kurdister som vill komma åt vårt kära land och vår heliga religion. Ni alla vet väl vad kommunister är ute efter?

Vi alla skrek på en och samma gång:

- Nej, kommandant. Vi vet inte!

Han savarade raskt:

- Allright. Jag ska förklara för er. Lyssna noga nu. Kommunist är den person som kan utan några moraliska hinder ligga med sin syster, bror, mor och far till och med. Anarkister är sådana som vill döda alla som kommer i deras väg. De älskar mest att döda statens poliser och soldater. Ni ser ju på tv nyheterna att dagar utan någon soldat eller polis mördats finns inte. Men de som är allra mes farliga för staten är sådana som kallas för kurdister, kurdiska nationalister. De vill dela vårt land. När de delar vårt land, kommer de att halshugga alla turkar som blir kvar på deras sida av landsområde! Dessutom dessa kurder samarbetar med turkarnas gamla fiender, med de otrogna européer och amerikaner. Dessa är kommunister, anarkister och kurdister på en och samma gång. Dessa kurder är den största faran för vårt kära fosterland. Vi har lyckats gripa, fängsla några av de som finns i fängelset Diyarbakir. De bör fostras. Någon borde att tvätta bort dessa felaktiga tankar ur deras skallar. Vi borde tillsammans att ateranpassa dessa vilseledda individer i fosterlandets tjänst. De flesta av dem är belästa individer och kan lätt lura en. Som det är bekant ledarna av dessa stackare lever i lyx och flärdi de europeiska städerna.De har gott om pengar. Lever ett gott liv där. En del av deras ledare har vi gripit. De sitter inne hos oss nu. För att vi ska kunna återanpassa dem i samhället, behöver vi sådana rena, uppriktiga individer som ni. Jag tror starkt på att det är ni som man kan lita på för att utföra denna uppgift. Om ni inte ger efter för dessa kommunister, kurdister och religionlösa kättare, kommer vi med Guds hälp att rensa vårt land från dessa mikrober. Om vi lyckas tillsammans att uppfostra dessa vildar, kommer vi alla att få njuta olika priser för vår patriotiska insatser. Ni har på alla sätt och vis fria händer i detta fängelse. Kost och logi kommer ni få från staten helt gratis. Dessutom det ska vara den bästa, genuina sortens mat och dryck. Ingen kommer att vara över er. Ni kommer att vara befäll både över er och över fångarna. Ni kommer att vara ansvariga över er själva. Ni kommer till och med att ha större befogenheter än mig. Om jag begick något misstag, tveka inte att slå mig också för det. Ingen vaktpost tjänst utanför byggnad kommer ni att behöva stå ut med. När ni vill kan ni sova, sitta, äta och dricka. Varje soldat blir befäll över en fångcell. Ni ansvarar hela cellen. Ni kommer att själv ge order hedanefter. Ni kommer att själv besluta över vad ska ni göra med de individer i cellen som inte lyssnar på er eller bryter mot någon regel. Det enda jag vill från er är att ni försöker med alla medel att tyggla och fostra dessa otrogna kurdister, anarkister, gudlösa djävular. Den som lyckas med sin uppgift snabbt, kommer jag att belöna med större frihet. Men de som inte uppfyllar kraven, kommer att återgå till sin plats i rekryten. När ert befäll då frågar er 'varför återvände du' å har ni inget bra svar att ge. För att ha misslyckats inför den patriotiska uppgiften som ni har blivit ålagd, kommer ni att både få stryk av befäll och ni kommer att belastas med det svåraste skitjobb som finns att göra på mönstringen.

Kaptenen fortsatte med sitt tal som var fullspäckat med hot och sk rådgivningar. Vi hade ju ingenting att säga eller göra. En del hade kommit med egen vilja för att kunna få chansen att slå och tortera kurdiska politiska fångar. Fattiga och passiva personer som mig, hade kommit för att de inte var informerad och kunniga i sådana frågor. Var och en av oss fick falska, nya namn och efternamn så att ingen skulle kunna identifiera oss senare för de dåd vi skulle begå i fängelset. Kaptenen så nöjd ut. Enligt honom hade han klarat av det svåraste. Vi lastades i bilar och blev körda till det ökända militärfängelset Diyarbakir. Det var fängelset som endast hade byggts för att härbärga kurdiska nationalister."

V

"Detta ökända miltärfängelset som kallas Diyarbakir nr 5, är byggd på vägen mot Sewreg i orten Baglar. Det är byggt på ett mycket modernt sätt. Det är modern byggt inte för att fångarna i den skulle få det bekvämt, tvärtom det är för att fångarna skulle få lida och torteras med mycket raffinerade och grymma metoder. Det är snarare en nackdel för fångar att det är modernt. Dessa moderniteter gav ett klar övertag för oss fångvakter för att kunna vara mer effektiv i vårt rutinerade och välplanerade arbete om slag och tortyr.

Jag var nu placerad i detta fängelse. Alla mina dagar började gå där. I början var jag mycket glad över att jag slapp allt otrevligt vid nymönster kompaniet. Det var för att ingen kunde säga till mig att gå upp mitt i natten för vaktpost och inte heller ingen kunde slå mig längre. Tvärtom kunde jag själv ge order och till och med slå folk om och när jag hade lust. Jag var ju befäll över en hel del människor. Många av dessa fångar var äldre än mig. Trots detta kunde jag göra som jag vill mot dem.

På order av Kaptenn kom vi 40 soladeter till fängelset för att bli befäll över fångarna. När vi steg av fordonet bemöttes vi av Kapten och några soldater. Kaptenen var mycket glad. Han närmade sig oss med ett brett leende och tog oss i hand en för en:

- Mycket välkomna till denna skolan som omvandlar de otrogna till muslimer, som gör kommunister turkisk patriot och de som kallar sig för kurd till äkta turkar. Han vände sig till lötnanten bakom sig och gav denna ordern:

- Löjtnant!

- Ja, kapten!

- Ta dessa nya vänner med dig till deras platser! Sedan låt de ta ett bad i hamam. Ikväll kan de vila. På morgonen ta de med dig en sveng i fängelset.

- Ja, kapten!

Dagen efter vaknade vi tidigt som alla andra och deltod morgonsamlingen. Vi stog i rad och såg vi vår Kapten med sin hund efter sig komma i raskt takt mot oss. Han tittade på oss och sedan smekte sin hund i nacken. Han frågade hur vi mådde. Han vände sig fångvalterna före oss och började prata:

- Ta och visa dessa nya kamrater hela fängelset. Visa de allt ni kan i några dagar.

Innan vi började vårt heliga (!) arbete som fångvakter, tog de oss med sig som Kaptenn ville och visade hela fängelset. Först kom man in i en hall. Vi besökte varenda korridor, hall och celler. När vi kom in i cellerna där fångar torterades, rös hela min kropp av en djup rädsla. De fångar som torterades var så smala som av bara ben och skinn. Jag blev så illa berörd att jag inte orkade titta på de.

När vi fick gå runt i fängelse korridorerna, då hördes i ena hörnet av salarna militära marscher, från den andra hördes de grymma ljud av det stryk som fångarna var utsatt för och från det tredje stället hördes fångarnas skrik under tortyr. Ett riktikt inferno man bafann sig i. För att vi skulle inte känna några medlidanden alls med fångarna brukade löjtnanten skrika ut dessa ord mot oss:

- Fångvakt! Vår Kapten befaller att dessa ska man inte ha några medlidande alls med. Ni vet inte vilka djävlar dessa är. Om ni möter ensam en av de, kommer de ta livet av er utan att tveka en sekund. Dessa är inga civilicerade människor. De förnekar till och med Guds existens. De är fiender för den turkiska nationen. Det är dessa terorister som dödar polis och militär ute på gator och torg.

Löjtnantens tal, lamnade spår efter sig i våra minnen. Löjtnanten var som en talesman för Kaptenn, därför hade han blivit som han blivit. Han brukade använda sig av samma taktik som Kaptenn brukade göra; skrämma oss och via den fruktan få oss att börja tortera fångarna. Han kunde sin sak. Kaptenen hade utbildat honom väl i den frågan. Han hade blivit expert på sin sak. Om vi vägrade slå och tortera fångarna, då fick vi själva stryk och dessutom när vi återvände till de nyanländas avdelningar, blev hotade till livet av befälet där.

Slutligen blev var och en av oss placerade hos en erfaren fångvakt. Några dagar fortsatte vi med vår arbetsledare vandra i koridorerna och salarna. För att vi skulle få färdigheter, ropade fångvaktaren efter några fångar och vände sig till oss:

- Nu är det din tur. Varsågod och slå.

Enligt metoden, soldaten som klarar av att slå och tortera som bäst, skulle vara kvar, få detta jobb till fångvakt. Därför man skulle testas också så här. De som inte klarade av slå bra, skickades tillbaka. De som var elaka, sådana som mig, fick vara kvar och tortera fångarna. På grund av min allmänna missnöje med livet och pga rädslan att återvända bland de nyanlända, slog och torterade så gott jag kunde. Därför blev jag genast omtyckt av Kaptenn. Han brukade skicka efter mig:

- Min son! Enligt den information jag får, är du inte en dålig en du. Om du kan fortsätta så här, kommer du vara kvar här hos oss under hela din tid i lumpen. Du kommer att bli belönad dessutom. Du kan bli min högra hand här. Jag kommer att uppgradera din grad till furir eller löjtnant. När du blir lötnant, kommer du att uppbära bra lön också. Men till slutet av min tid i lumpen, varken jag blev hans högra hand eller fick högre lön än mina kamrater. Till slut var det inte svårt att fatta att alla dessa ord han sade till mig och alla dessa löften han gav, brukade han säga till den nästkommande fångvaktaren också.

Men när han pussade mig i pannan och sade "bravo!" till mig blev jag mycket glad. Jag hade fallit i ögonen på min Kapten. Jag hade börjat tro att jag kommer att vara fångvakt i fängelset under hela min lumpen. För att fortsätta kunna vara där, utökade jag doseringen av tortyren jag utövade på fångarna. Innan min prövotid gick ut, kallade Kaptenn efter mig:

- Min son! Du var den jag trodde. Jag kan med bestämdhet säga att du har en annan plats hos mig än dina kamrater. Jag kan med glädje säga att jag har beslutat att du blir befälet för fångcell. Då betyder att du äger cellen med dess innehåll. Du har fria händer, men inget ansvar. Det enda jag önskar av dig är att du inte tycker synd om de. Du ska inte ha medlidande. Alla i cellen är otrogna, gudlösa, fiender till vårt land, våra poliser och soldater.

Vi som var fångvakter här, hade vi i ordets fulla bemärkelse fria händer. Vi kunde göra allt vi ville. Maten vi fick var delikat. Vi fick supa så mycket vi ville. Det fanns till och med hasch tillgängligt åt oss. Kaptenen ordnade allt åt oss. Ibland sade han:

- När ni ska supa ströva gärna omkring bland dessa gudlösa djävlar. Det skulle vara mycket roligt. Ni kan ge dem ordentligt med stryk då. Tills ni lär er detta, ni är fria supa så mycket ni kan och vill.

Kaptenen samlade oss alla fångvakter varje morgon innan vi satte igång med arbetet. Han gav oss instruktioner hur vi skulle bete oss. Han fyllde oss med hat också under dessa samtal. I våra ögon var dessa ingen annan än fiender som ville åt oss. Med denna tro gav vi oss på dessa fiender av vårt land och försökte få de komma till den rätta vägen."

Mannen hade kommit in i det långa och djupa samtalet. Han var mycket ivrig med att berätta alla de händelserna han genomlevt från allra första början. Ibland blev hans psykiska tillstånd instabillt. Han Han började gråta. Han visada tydlig ångerfullhet. Men han var medveten om att det inte gav tröst. Han sökte tröst och förlåtelse. Han var uppriktig och ville berätta allt han hade genomlevt på ett korrekt sätt. Han var hatfull mot de som orsakade alla dessa lidanden för honom. Allt detta älende han gick igenom och alla dessa syd han begick var för att kunna klara av sin lumpen under normala omständigheter. Han brukade emellanåt säga: "Bara för att få göra lumpen lite drägligt. Bara för att klara av lumpen!" Jag fortsätter att lyssna på honom:

"Jag och alla andra kamrater från de nyanländas enhet som hade kommit hit, vi blev fångvakter allihopa. Våra synsätt, attityd till och med vår mänsklighet började ändras från grunden. När jag berättar nu en och en vad vi gjorde där, kommer du själv avgöra hur mycket vi hade avlägsnat oss från vår medmänsklighet.

De fångar som kom till fängelset, hade gått igenom alla de kända tortyrmetoder redan på polisstationerna. Under den tiden var de under så kallad"observation", blev de mycket slagna. Från de sår på deras kroppar att döma, var de redan mycket illa tilltygade. För att deras sår ska läka, lät man vara de ifred ett tag. De som blev dömda av domstolarna brukade också skickas till det fängelset jag var fångvakt på.

Alla som hamnade hos oss, blev kvar i ungefär en månad i en isoleringscell. Efteråt brukade vi placera dem i en cell. Vi brukade gå efter metoderna som vi hade skapat. Den som ville gå till en gemensam cell där fler fångar fanns, borde först och främst uppfylla några krav vi hade för dem. Vi ville att alla som satt i isolingscell, skulle vara införstådda med att det lönar sig inte att göra motstånd mot fängelsedirektionen och bestämmelserna i den gemensamma cellen. En del av fångarna accepterade våra villkor fort. De lärde sig t ex att läsa militärmarscherna utantill.

De som hade nyligen anlänt till fängelset, kunde inte reglerna där. De nya fångarna hade inte den blekaste aning om att de skulle bli bemötta av dessa helt absurda saker som vi kallade för regler och bestämmelser. De som klarade av den sk observations och tortyrtiden, brukade skickas till rättegångar. De som blev dömda av domstolar, brukade genast skickas till fängelser som var redan överfulla. När fångarna kom in genom korridoren, brukade vi fångvakter närma oss dem:

- Välkommen medborgare! Oj stackare! Titta vad dessa dumma poliser har gjort med dig! Det var säkert länge sedan du fick bada. Detta är inte sant. Hur kan en människa vara så grym?! Varsågod min vän och kliv genast in i badet! Ta ett bad för dig! Gör dig ren! Sedan kan du äta och gå vidare till din cell. Ta nu av dig alla kläderna!

Stackars fångar hade inte en aning om vad som väntade på dem i det sk badet. En del av dem trodde på vad vi sade till dem. De tyckte att det var ett jätte bra förslag efter alla dessa slag och tortyr de genomgått. I hopp om att äntligen få ett bad och få en bit mat, klädde de av sig sina kläder utan kalsongerna med en gång. När kläderna var av, sade de:

- Jag är klar nu!

Vi kunde knappt dölja vårt skratt. Vi var glada som vargen som fått sitt byte. Vi gick runt fångarna med falska leenden. Hur skulle de nyanlända veta att man ska även ta av sig kalsongerna? Därför brukade en av oss fångvakter skrika på dem för att även klä av sig kalsongerna:

- Vad glor ni på? Ta av kalsongerna!

Fångarna insåg att det inte fanns någon annan utväg än att ta av sig kalsongerna. När de var helt avklädda, då tog en av oss en fånge med sig och gick in i korridoren för att visa vägen till badet. Sedan tog vi de alla andra in till den fångcell som var fylld med människoavföring. Manlig eller kvinlig fånge behandlades på samma sätt. Vi tvingade dem stanna i kloaken i timmar:

- Okej! Nu är det dags! Dyk!

Fångarna tittade ovetande runtomkring sig. Med menande och frågande blickar tittade de på oss som om de ville säga "vart ska vi dyka någonstans?" En del av fångarna ville till varje pris inte kännas vid ordern från oss. Då började vi med de stora påkar och bredor slå på fångarna tills de ramlade i kloaken. När de hade ramlat i skiten, ökade vi tempot med slag så att de blev medvetslösa. De som försökte avvärja sig från v&