10.  Buggningsrättegången

Ebbe Carlssonaffären briserar i full skala i juni 1988 när en polisman hamnar i rampljuset efter ett misslyckat försök att smuggla in illegal avlyssningsapparatur. Under sommaren inleds sedan en serie förhör i riksdagens konstitutionsutskott för att avgöra om regeringen hållt sig till gällande spelregler. Under förhörens gång kommer det fram olika detaljer som visar att polismakten redan har smakat på de förbjudna avlyssningsmetoderna under Palmespaningarna.

Den 1 september 1988 beslutar riksåklagare Magnus Sjöberg att inleda förundersökning om olovlig avlyssning med mera. I mitten av oktober erkänner förre spaningsledaren Hans Holmér att han fattat beslut under Palmeutredningen att bugga tre kurder.

Under det följande året kommer en rad uppgifter om buggning ut i massmedia. Bilden av Sverige som en stat med en tämligen hygglig och pålitlig polismakt får sig många törnar.

 

” Mikrofoner borrades in i väggarna hos de misstänkta PKK-arna. Det berättar idag den Säpoman som installerade buggningsutrustningen på tre adresser i Stockholmstrakten. När chefsåklagare Jan Danielsson inledde sin utredning kallade han till sig Säpomannen för att bli undervisad i buggningens konst. Han anade då inte att läromästaren var samme Säpoman som utfört buggningarna. ” (Expressen 15 maj 1989)

 

Jörgen Almblad rasande på paret Kegö - Barrling ” Palmeåklagaren Jörgen Almblad rasar mot de båda Säpomännen Walter Kegö och Jan-Henrik Barrling... Enligt Jörgen Almblad ljög de båda Säpomännen Kegö och Barrling medvetet och undanhöll fakta när de mötte Palmeutredarna hösten 1988 för att lämna sitt material. Säpomännen berättade inte att de hade fått delar av sin information genom buggning. Att så var fallet fick Jörgen Almblad veta först senare... Inte heller Anna-Greta Leijon eller någon annan i regeringen informerade Palmeutredningen om buggningen sedan de fått information av Ebbe Carlsson på våren 1988. Först sedan buggningsåklagaren Jan Danielsson fick kännedom om uppgifterna fick Palmeåklagarna veta vad som hänt. ” (Aftonbladet 27 augusti 1989)

Hög politiker avlyssnad

Våren 89 kan tidningarna berättade att Ebbe Carlssongruppen haft högre ambitioner än vi anat. De har inte bara spanat på kurder. De har spanat på svenskar också och har till och med planerat att bugga utrikesministerns närmaste man:

 

” Kabinettssekreterare Pierre Schori var den höga politiker som skulle avlyssnas med den insmugglade avlyssningsutrustningen. Schori uppges ha haft regelbunden kontakt med en kvinna i den av regeringen terroriststämplade organisationen PKK. Civilminister Bengt K A Johansson bekräftade sent på torsdagskvällen att det är Schori som förekommer i chefsåklagare Jan Danielssons utredning. Pierre Schori säger självt till TT: - Det är för djävligt. Det är tur att de här amatörspanarna inte får härja fritt längre... Orsaken till att Ebbe Carlsson och hans medhjälpare uppges ha planerat buggning av Schori är ett tips från den franska säkerhetspolisen till Säpo. Den franska säkerhetstjänsten meddelade att Schori regelbundet träffade en kvinnlig terrorist, aktiv PKK-medlem, i Paris. Dessa kontakter diskuterades när Ebbe Carlsson, hans livvakt P-O Carlsson och de båda säkerhetspoliserna Walter Kegö och Jan Barrling besökte den franska säkerhetstjänsten i april 1988. Pierre Schori fick kontakt med kvinnan redan 1978 i Stockholm. Kvinnan hade begärt att få träffa Olof Palme, men Schori ställde upp i hans ställe. Orsaken till det första mötet var en solidaritetskomitté för tredje världen. Birgit Friggebo (fp), medlem i konstitutionsutskottet, KU, säger att  'det är intressant att man börjat bugga varandra inom socialdemokratin'. ” (Svenska Dagbladet 17 mars 1989)

"PKK-kvinnan i Paris" - av de mest sensationslystna journalisterna utnämnd till Schoris hemliga älskarinna - visar sig sedan vara en aktad språkprofessor.

 

” PARIS - PKK - Jag vägrar att ha något med dem att göra! De är barbarer som använder sig av fruktansvärda metoder och har ett medeltida tänkande som de försöker pådyvla européerna! Joyce Blau, 56, är förtvivlad. Sedan i går morse känner hon sig stämplad som PKK-anhängare och terrorist, sedan uppgifter från Ebbe Carlssons medhjälpare Walter Kegö kommit ut... Joyce Blau är en ogift universitetslektor som undervisar i kurdiska vid den kända högskolan för orientaliska språk i Paris. Och som då och då, på fritid, har försökt agera för fred i Mellanöstern, för en dialog mellan israeler och palestinier. Det var därför hon träffade Pierre Schori i Stockholm för elva år sedan, för att be honom ta emot Yassir Arafats medhjälpare... Men helt oskyldig är hon väl ändå inte - trots allt. Walter Kegö fick ju hennes namn av franska Säpo... - Poliserna - dom håller jag ju föreläsningar för och varje gång de behöver veta något om kurder så ringer dom upp mig! Men det är sant, hon har ett förflutet. Joyce Blau är judinna av egyptiskt ursprung. Som alla sina jämnåriga svärmade hon ett tag i början av femtiotalet för kommunistiska idéer som skulle störta kung Farouks envälde... Följden blev att hon 21 år gammal hamnade i egyptiskt fängelse. En fruktansvärd upplevelse som botade henne från all form av underjordisk verksamhet därefter  ” (Aftonbladet 19 mars 1989)

Främmande makt avlyssnad

I augusti 1989 berättar pressen att Säpomän i Ebbe Carlssongruppen buggat en sovjetisk diplomat. De försvarar sitt handlande med att buggningen hade betydelse för Palmespaningarna:

 

” Under drygt två år, från 1985 till 1987 avlyssnades en sovjetisk diplomat och misstänkt KGB-officer i sin bostad i Solna. Buggningen upphörde när diplomaten plötsligt lämnade Sverige 1987... Expressen påstod på lördagen att den tolk som översatte banden från avlyssningen  'ansåg att tonfall och andra egenheter i samtalen visade att Sovjet både initierat och utfört mordet'. Om detta säger en initierad Säpokälla till SvD: - Denna slutsats är fel. Det var endast Walter Kegö, Jan-Henrik Barrling och tolken som hade uppgiften om att Sovjet i förväg känt till mordet. Andra analytiker inom Säpo delade absolut inte den uppfattningen...'Historiegången' efter buggningens slut 1987 och analyserna av bandutskrifterna beskrivs av Säpokällan så här: - Kegö och Barrling lyckades övertyga Ebbe Carlsson. Han skrämde upp Anna-Greta Leijon, som i sin tur jagade upp delar av regeringen, bland dem Sten Andersson och Roine Carlsson. Bandutskrifterna gick under namnet  'Källa Erik'  på Säpo. Detta för att dölja även för Säpoanställda att uppgifterna kom från en buggad sovjetisk diplomat. ” (Svenska Dagbladet 25 augusti 1989)

Avslöjandet får en outsider i partipolitiken att nästan svära över de etablerade politikernas dubbelmoral i "Mitt i Expressen":

 

” Ur det taskspeleri som följetongslikt läcker ut från maktens labyrinter kan omöjligt växa annat än den djupaste misstro mot svensk politik. Och detta blir på sikt vänligt uttryckt förödande. Nu får vi veta att Sverige förvandlats till ett riktigt buggningsnäste. Harmen som Sovjetunionens ohederlighet uppammade, den totalitära stormaktens hemliga avlyssning, var väl ett spel för oss i galleriet. Kålsuparna kan tydligen skaka hand med varandra över Östersjön, en ann  'är så god som en ann'. Och Ebbe Carlssons smugglande och dribblande och KU:s TV-sända så kallade förhör, var det bara dålig teater, en tramsig fars för att avleda intresset från alla andra lögnhärvor? Jodå, till och med de tre borgerliga partiledarna informerades om buggningen av Sovjet i våras. Och nu har ingen någon kommentar att ge! Varför såg inte Carl Bildt till att Anders Björck, den TV-väldige, fick proklamera att KU-förhören återupptas, när han i våras fick veta om den nya buggningsaffären. Och Friggebo och Fiskesjö, varför reagerar inte de när svensk lag sägs ha brutits i en bostad i Solna. De tog ju munnen full när svensk lag visade sig vara bruten nere vid Helsingborgstullen. ” (Alf Svensson, Kds, Expressen 28 augusti 1989)

Lättnader i kommunarresten

Vid det här laget har den svenska staten nått sin febertopp. Ord som buggning och kommunarrest håller på att bli synonyma med skumraskpoliser och opålitliga politiker. De terroriststämplade kurderna har blivit en politisk riksangelägenhet. Kurderna håller på att bli en symbol för en utbredd rättsröta i Sverige.

I september 1989 lättar regeringen något på restriktionerna för de kommunarresterade. Eftersom att de nu inte anses lika farliga längre så får de nu röra sig fritt i ett helt län.

Beslutet betyder ingalunda att de har blivit rentvådda men det bidrar till att kyla ner en infekterad debattfråga.

Åtal mot polischefer

I början av juni 1989 åtalas sex personer bland annat Ebbe Carlsson, Säpomännen Kegö och Barrling för grov varusmuggling och försök till grov varusmuggling. Det smugglade godset består av illegal avlyssningsapparatur.

I augusti 1989 åtalas förre operative chefen vid Säpo P-G Näss för olovlig avlyssning mot bokkaféet vid David Bagares gata.

Den 29 mars 1990 är buggningsutredningen klar. Åklagaren, Jan Danielsson, väcker åtal mot sex höga polischefer, bl a Näss och Holmér för flera fall av olovlig avlyssning.

Holmér ber regeringen lägga ner åtalet

En rättegång mot landets högsta polisledning är ett test på vad demokratin klarar av. Våren 1990 går förberedelserna för buggrättegången in i slutskedet. Samtidigt utvecklas en imponerande kreativitet i maktens högre korridorer.

Under några intensiva månader utvecklas ett antal förslag som kan vända den planerade processen i ny riktning. Förslagen har dock olika brister när det gäller att uppnå en önskvärd avdramatisering av frågan.

Först ut på plan är den missförstådde hjälten Hans Holmér. Han försöker på inget sätt dölja att han beordrat buggning. Tvärtom tycks han ha räknat med att hemligheten ska sippra ut förr eller senare och att han då ska bli vederbörligen hyllad för sina djärva och okonventionella grepp, när det gäller att sätta nöd över lag.

Hans Holmér föreslår helt enkelt att regeringen stoppar rättegången av säkerhetsskäl. Den 6 april 1990 får civildepartementet in en skrivelse som hemligstämplas. Två veckor senare blir större delen av innehållet offentligt.

 

” Samma dag som Holmér och fem andra polischefer åtalades skrev Holmér en tjugo sidr lång skrivelse till regeringen. Där redogör han för de förhållanden som rådde då han beslöt inleda buggningen. Den hotbild han målar upp är ett försöka att försvara beslutet om avlyssning. 'Jag var övertygad om att åtgärden när den blev allmänt känd skulle bedömas mot bakgrund av den situation som då rådde. Tanken slog mig aldrig att jag skulle åtalas för olovlig avlyssning med de av regeringen utpekade terroristerna som målsägare. Med den kunskap som idag finns i Europa om PKK:s verksamhet är den tanken än mer främmande, vilket understryks av att åklagarna enligt vad de uppgivit till mig hos regeringen har förordat abolition' skriver Holmér ” (Dagens Nyheter 19 april 1990)

Att rättegången borde ställas in är ingen åsikt som delas av målsägarna:

 

”- Jag kommer att finnas på rättegången om ingen stoppar mig. Kurden Ismet Celepli tvekar inte ett ögonblick med sitt besked. Därmed bekräftar han de farhågor som finns, framför allt hos säkerhetspolisen... För Ismet Celepli, ett av offren för Säpos hemliga avlyssning, är det en självklarhet att han som målsägande vill vara med under rättegången mot de sex åtalade höga polischeferna. Det är också hans lagliga rätt. - Jag vill ställa frågor till dem, säger han. - Jag har nu bott i Sverige i sexton år utan att begå något brott. - Jag är dömd som terrorist till kommunarrest, utan rättegång och på hemliga grunder. - Det här är min första chans att få veta vad den svenska polisen misstänker mig för. - Varför satte de in hemliga mikrofoner i mitt hem. Vad tror de att jag ska begå för brott? Ismet Celepli har tidigare, i samband med att åtalet väcktes berättat för G-P om hur han under många år insåg att han var avlyssnad. Han berättar att säkerhetspolisen under förhör avslöjade att de till och med visste vad han kallar sin hustru för hemma i sovrummet. - Jag kände mig som ett djur i bur sa Ismet Celepli då. Om förhoppningarna att kurderna självmant ska avstå från att följa rättegången, säger han nu: - Det är inte min sak att ta samhällsansvar på det sättet. Jag är kurd och hela livet har jag varit utsatt för förtryck och varit utan rättigheter. Självklart vill jag vara med, självklart vill jag ställa frågor... Regeringen har möjlighet att ge abolition. Det skulle betyda att de sex höga polischeferna som åtalats bland annat för olovlig avlyssning, ett brott mot grundlagen, aldrig blir dömda för detta. Men beslut om abolition är mycket ovanliga. Det har bara skett vid två tillfällen i Sverige i modern tid. ” (Göteborgsposten 21 april 1990)

Hans Holmérs begäran om abolition väcker också kritik i konservativa kretsar. SvD skriver i en ledare:

 

” En smula förenklat kan man väl säga att meningen med abolition är att regeringen ska kunna ingripa när det är uppenbart orimligt att en brottsprocess fullföljs. Det är däremot inte tillräckligt att det ter sig i största allmänhet lämpligt att inställa processen... Inställs den förestående räfsten mot polischeferna lär regeringen kunna bli tvungen att även stoppa smugglingsåtalen. Rättsskandalen som helhet förblir ouppklarad. Därpå upphör Sveriges folk att betrakta sitt land som en rättsstat. Nog skall det synnerliga skäl till för att låta nationen betala ett sådant pris. ” (Svenska Dagbladet 19 april 1990)

Åklagaren: Offren ett hinder för rättegången

Chefsåklagare Danielsson, som håller i förberedelserna för åtalen, är också bekymrad. Det går inte prata statshemligheter i rättssalen om de som blivit utsatta för brotten får vara med under processen.

Till skillnad från Holmér vill han naturligtvis inte ställa in rättegången, men han har kommit på en annan lösning: Brottsoffren behöver inte bjudas in när de stora pojkarna gör upp i rättssalen.

 

” De buggade kurderna vill biträda åklagaren och föra egen talan vid rättegången mot de sex höga polischefer som åtalats för olovlig avlyssning. Men varken åklagaren eller regeringen vill ha dem med under förhandlingen. Anledningen uppges vara hänsyn till svenska säkerhetsintressen. Om kurderna står fast vid sin begäran kan det hota hela rättegången. Det mesta i målet är nämligen hemligt och får inte läcka ut till allmänheten. Orsaken till att kurderna vill vara med är att de vill föra skadeståndstalan, men framför allt vill de få en chans att rentvå sig själva. - Detta är en chans att få PKK-spåret prövat, säger en av advokaterna till DN. Målsägande deltar i de flesta rättegångar. Som brottsoffer ska de höras om det påstådda brottet. Det är det normala i den svenska rättvisan. Men i det här speciella fallet anser chefsåklagare Jan Danielsson att han inte behöver sina sex målsägande kurder vid sin sida i rättssalen. Han tänker inte höra dem om brottet och inte kalla dem till rättegången. ” (Dagens Nyheter 14 april 1990)

Regeringen föreslår ny lag

I maj månad lägger regeringen fram ett förslag som skulle kunna förebygga en befarad urartning av rättegången. Den vill lagstifta bort den drabbades rätt att driva sin sak till domstol, om det finns säkerhetsintressen som står på spel.

 

» Den stundande rättegången mot landets höga polischefer lämnar statsmakten ingen ro. Regeringen utarbetade i maj under stor hast ett lagförslag om begränsning av den s.k. målsäganderätten. Förslaget innebar i korthet att målsägares rätt att väcka åtal, biträda åtal och fullfölja talan i högre rätt inte skulle gälla i vissa fall av sekretess. Frågan om tillämpning skulle tas upp av högsta domstolen. Kurdernas vänner reagerade mot lagförslaget med följande uttalande: ” Den så kallade målsäganderätten är en viktig garanti för den enskildes rättssäkerhet, då den i praktiken tvingar polis och åklagare att på ett riktigt sätt fullgöra sina uppgifter. Annars kan den drabbade alltid ta över åtalet. Förslaget har tillkommit under stor hast, vilket är särskilt anmärkningsvärt då det 'innehåller förslag till avsteg från nedärvda rättstraditioner och viktiga rättssäkerhetsprinciper' (Sveriges advokatsamfund) Lagförslaget innebär ett ingrepp i pågående process. Som sådant påminner det om sketchen med komikern spelar kula med barnen och ändrar reglerna under spelets gång. De kurder och palestinier som är målsägare i rättegången mot Hans Holmér & Co är inte dömda för något brott. Några av dem har utpekats som terrorister utan att få saken rättsligt prövad. Antar riksdagen förslaget frånhänds de också sin sista möjlighet att bemöta de anklagelser som ligger till grund för Hans Holmérs tal om nödvärn. Men den förslagna lagens sträcker sig långt utanför den nu pågående processen. Framför allt kommer den att gälla i situationer när representanter för polis och myndigheter överträtt sina befogenheter gentemot enskilda. Lagrådet skriver i sitt utlåtande att 'det framstår som principiellt tvivelaktigt att från det allmännas sida införa en lagstiftning som kan hindra den kränkte att föra talan mot de ansvariga och som därmed kan inverka på hans möjligheter att få ut skadestånd av staten... Misstankar kan lätt uppkomma att utredning eller åtal underlåts i statens intresse.' Lagförslaget gör ingen åtskillnad på stort och smått. Om du blir misshandlad av en utsänd torped för vad du yttrat på arbetsplatsen eller påkörd av en rattfull smitare spelar ingen roll. Om åklagaren lägger ned förundersökningen kan du inte själv driva saken vidare om HD vill skydda brottslingen av hänsyn till statens intressen. Går regeringens förslag igenom förflyttas Sverige tillbaka till 1700-talet. ” » (Kurdernas Vänner 1-2/90)

 

” Regeringen [har] just beslutat att inte lägga fram något förslag om inskränkningar i den s.k. målsäganderätten. Den samfällda kritiken från Advokatsamfundet, JO och lagrådet blev för mycket för moderaterna som drog undan sitt stöd. Förslaget skulle ha gjort det omöjligt för de drabbade att närvara vid rättegången. Ostörd hade Hans Holmér kunnat utveckla sina resonemang om att han handlat i nödvärn när han beslutade om avlyssningen. ” (Tom Carlson, Kurdernas Vänner 1-2/90)

Lidbom vill legalisera buggning

Under sommaren kommer ett nytt förslag som skulle kunna neutralisera en eventuell dom mot polischefer som brutit mot grundlagen. Det är en av konstruktörerna bakom vår nuvarande grundlag som kommit fram till tiden är mogen att avkriminalisera brottet.

I juni månad 1990 lämnar Säpokommittén, ledd av Carl Lidbom, sitt slutbetänkande. Där föreslår man att Säpo ska få rätt att använda buggning vid utredning av brott mot rikets säkerhet och vid terroristbrott. Förslaget innebär att reglerna kring buggningen ska vara desamma som vid telefonavlyssning: någon ska vara skäligen misstänkt och buggningen ska vara av synnerlig betydelse för utredningen.

Beslutet om buggning ska tas i domstol och tillståndet ska gälla i högst 14 dagar. Förslaget väcker blandade, men mest kritiska, känslor i juristkretsar och mynnar aldrig ut i något konkret lagförslag.

 

” Chefs-JO Claes Eklundh avstyrker Säpokommitténs förslag att i vissa fall tillåta buggning. JO:s främsta argument är att Säpokommittén inte förmått visa att buggning är effektivt. Frågan om att tillåta buggning har orsakat en spricka i styrelsen för föreningen Sveriges åklagare. Styrelsen har inte lyckats enas i sitt remissvar. Det är överåklagare Solveig Riberdahl i Stockholm och Else Samuelsson i Västerås som fronderar mot resten av styrelsen. Majoriteten tillstyrker  ̶   om än med viss tvekan  ̶  att buggning kan få användas vid utredning av grov brottslighet. ” (Kurdernas Vänner 4/90)

Rättegången inleds

Den 12 juni 1990  beslutar Stockholms tingsrätt att dela upp buggningsrättegången i två separata mål. Det ena ska behandla själva brottmålet, dvs om de åtalade polischeferna gjort sig skyldiga till olagligheter. Det andra ska behandla frågan om eventuella skadestånd till målsägarna. Målsägarna utgörs av två palestinier och fem kurder.

Den 14 augusti  lämnar tingsrätten ett förhandsbesked att stora delar av rättegången kommer att hållas bakom lyckta dörrar. Åklagaren har begärt att identiteten hos 46 av de 51 vittnena ska hållas hemlig.

Den 16 augusti  avslår regeringen en ansökan från Hans Holmér om abolition, d.v.s. straffeftergift. Att hemliga uppgifter riskerar att röjas är inte skäl för att inställa rättegången. Den 30 augusti beslutar tingsrätten att de buggade kurderna och palestinierna inte får någon rättshjälp. Utan rättshjälp kan de inte betala sina advokater och stängs i praktiken ute från rättegången.

Samtidigt meddelar Hans Holmér att han kommer att tiga under hela rättegången: - Jag medverkar inte i en process där jag stödjer terrorister.

Den 3 september inleds rättegången vid Stockholms tingsrätt. Också P G Näss meddelar att han kommer att tiga under rättegången. Den 19 september beslutar regeringen att vittnena i rättegången får svara på frågor om Säpo utom vad gäller

•  säkerhetspolisens nuvarande organisation,

•  namn på utländska organ som Säpo samarbetar med,

•  identitet på personer som lämnat förtrolig information till Säpo.

Samma höst tar föreningen Kurdernas vänner initiativ till ett upprop och en insamling för rättsliga biträden och tolkar åt målsägarna i buggningsrättegången:

 

” I den så kallade buggningsrättegången som nu pågår är det personer av kurdisk och palestinsk härkomst som är målsägare, men målet är sådant att det också angår alla svenskar. Den tradition av buggningar och utomlagliga metoder som döljs under ytan har okänd omfattning. Därför är det viktigt att sanningen kommer fram i detta mål. Med tanke härpå är det mycket angeläget att målsägarna har möjlighet att bevaka sina intressen genom att de får ekonomisk hjälp till tolk och advokat, en hjälp som de inte har fått från staten. Nu målar man upp en skräckbild av dem, en bild som gränsar till förtal, och det insinueras att de är terrorister och potentiella mördare. För att rättegången inte ska urarta till en cirkus är det nödvändigt att de får föra sin talan. Vi undertecknade säger nej till ett samhälle, där polisen tar sig makten över rättvisans gilla gång. Vi stödjer därför en insamling till rättsliga biträden och tolkar åt de målsägande, och vi uppmanar allmänheten, enskilda såväl som organisationer, att betala in pengar på postgiro 17 40 66 1...”  1

Frågor som inte får ställas

Målsägaren Ismet förklarar i en intervju att viktiga frågor kommer förbli obesvarade:

 

” Svenska regeringen har satt munkavle på de Säpotjänstemän som vittnar i buggningsrättegången för att skydda den turkiska underrättelsetjänsten MIT. Det hävdar Ismet Celepli, kurd, av den svenska regeringen stämplad som terrorist... I sex år har han kämpat för att komma till en rättegång och få veta vad han är anklagad för. Nu har han fått sin chans att möta Hans Holmér, P G Näss och de andra i domstolen. Men han kan inte följa rättegången. Förundersökningsmaterialet har sekretessbelagts och han nekas ekonomiskt bidrag för advokatkostnaden... Ismet anser att buggningen inte är ett resultat av Palmeutredningen, utan är en kultur inom Säpo som pågått länge. - Jag tror man kan härleda buggningen till åren då USA krävde att dess teknikembargo mot öststaterna skulle efterlevas och Säpo gjorde sitt för att spåra smugglingen av datorer från Sverige till Östeuropa. Och trots att åtskilliga svenskar, inte minst kända namn som Pierre Schori m.fl. sagt sig ha blivit buggade blir bara några kurder och palestinier målsägare. Buggningsrättegången är en politisk process, riktad mot oss kurder... Säpo har buggat oss för att turkiska underrättelsetjänsten ska få veta så mycket som möjligt om stämningen bland kurderna och om stödet för den kurdiska befrielsekampen i Europa. Därför har regeringen beslutat att åklagaren inte får ställa frågor som gäller samröre med främmande staters säkerhetstjänst, menar Ismet. - Man påstår att jag är terrorist och ett hot. Samtidigt säger man att banden från telefonavlyssningen och buggningen har avmagnetiserats. Varför skulle Holmér som är jurist göra sig av med en sådan värdefull bevisning om det förelåg en nödsituation. Det vore brottsligt att göra så. Ismet nämner också de flertal resor som Säpomännen Kegö och Barrling gjorde till Turkiet under 1986 och 1987. - Jan-Henrik Barrling medgav när han förhörde mig 1984 att man bytte informationer mellan systerorganisationer. Jag tror att materialet från buggningen är i turkiska underrättelsetjänstens händer. Ismet kan också berätta om hur personal i diplomatbilar iakttagits runt hans bostad åren efter 1984. En granne kom t.o.m. i slagsmål med personal från turkiska ambassaden. - Förra året i Västtyskland avslöjade och utvisade de västtyska myndigheterna mellan 300 och 400 turkiska agenter och 15 höga officerare från turkiska underrättelsetjänsten. De hade blivit ett hot mot säkerheten genom att de hade börjat vilseleda västtyska myndigheterna om kurderna. - En rimlig uppskattning är att lika många finns i Sverige. Agenter som genom Säpo haft närmast full kontroll över den kurdiska och turkiska oppositionen som lever i exil i Sverige. Och de är fortfarande aktiva. - Hittills har tio kurdiska mord inträffat i Sverige och alla spår har sopats igen. Vi kurder har påstått att det är irakiska säkerhetstjänsten som legat bakom. Vi fruktar att något liknande kommer att hända med den turkiska underrättelsetjänsten i Sverige. När Ismet först hävdade att hans lägenhet avlyssnats skrattade folk och ryckte på axlarna. Hösten 1988 tystnade skratten när åklagaren Jan Danielsson inledde sin förundersökning. Ska han nu få rätt även om syftet med avlyssningen? Men i tingsrätten tiger vittnena i den här frågan. ” (Tom Carlson, FiB/Kulturfront 16/90)

Efter rättegången har det också kommit fram uppgifter som visar att buggningshärvan har internationella utlöpare som aldrig nystades upp i rättssalen.

 

” - Jag var förmedlande länk mellan Säpos PKK-spanare och CIA. För första gången medger nu person Robban, den f.d. chefen för Säpos FSG-grupp, sin aktiva roll i bakgrunden till de båda rättsaffärerna om buggning och smuggling. Robbans nya medgivanden sker i ett kompletterande förhör med överåklagare Ola Nilsson den 7 februari i år. Under buggningsrättegången i höstas var Robban ett mycket tystlåtet hemligt vittne. Men för Ola Nilsson berättar han om sin roll under buggningsoperationerna i Palmeutredningen av PKK-sympatisörer på F gatan och W gatan. Jag var sambandsman mellan Säpo och dem som skötte avlyssningen. Som bekant var 'de' amerikanska underrättelseagenter. - Jag förmedlade material och upplysningar i båda riktningar. Jag har sett delar av utrustningen. Jag har också provlyssnat på buggningar. Enligt uppgift till Arbetet förmedlade Robban till CIA bl.a. utskrifter av buggband från 1986, där buggade PKK-are uttalade sig hotfullt mot amerikanska intressen. ” (Arbetet 12 mars 1991)

Milda domar i tingsrätten

Den 20 december faller tingsrättens dom i buggningsmålet. Till stor del accepterar rätten polischefernas ståndpunkt att det fanns en nödsituation som legitimerade de olagliga metoderna.

 

” I 8 § polislagen (1984:387) anges att en polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall inom lagens ram ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Denna bestämmelse återspeglar en av de principer som lagstiftaren velat lägga fast i fråga om okonventionella spaningsmetoder, nämligen att polisen aldrig bör begå en kriminaliserad handling för att kunna efterforska eller avslöja ett brott. I sammanhanget har emellertid framhållits att ett visst utrymme för vissa eljest otillåtna handlingar föreligger bl.a. enligt den allmänna bestämmelsen om nödhandlingar i 24 kap 4 § brottsbalken. För att en nödsituation ska föreligga krävs att någons liv eller hälsa är utsatt för fara eller, att fara hotar värdefull egendom eller att det finns annan orsak av likartat slag. Den första tidpunkt som skall granskas från denna utgångspunkt är situationen omedelbart efter mordet på statsminister Olof Palme. Det torde inte krävas så stor inlevelseförmåga för att få en uppfattning om hur situationen tedde sig för dem som i detta läge hade att reda ut begreppen och försöka bilda sig en uppfattning om vad som legat bakom dådet och vad som kunde hända härnäst. Huruvida det inträffade var ett attentat mot en för mördaren förhatlig person eller inledningen till ett större angrepp på Sverige och i första hand landets regering var inte lätt att klargöra i detta läge. Bland de organisationer som kunde tänkas ligga bakom mordet fanns PKK. Organisationens syfte och dess sätt att verka hade ingående studerats i samband med den utredning som föregick regeringens ingripanden mot ett antal kurder 1984. Flera av de kända företrädarna för PKK var föremål för telefonavlyssning efter domstols beslut härom. Redan någon månad före mordet på Palme hade fråga väckts om elektronisk avlyssning av PKK-medlemmar på basis av de indikationer som då fanns. En omständighet som att den från PKK avhoppade Çetin Güngörs mördare dömts två dagar före mordet på Palme kan inte heller ha varit ägnad att dämpa misstänksamheten hos dem som följde organisationens åtgärder. Sett i belysning av det hot om ytterligare repressalier eller våldshandlingar som ansågs kunna utrönas av tillgänglig information, ter sig en anordning av elektronisk avlyssning som i och för sig försvarlig. Den andra påstådda nödsituationen är den som hade sin upprinnelse i Holmérs inläsning av PKK-materialet våren 1986. Den insikt om allvaret i hotbilden som Holmér därigenom fick underströks av de informationer som fortlöpande strömmade in. Det bör i sammanhanget framhållas att det är lätt att med facit i hand uttala skeptiskt om de slutsatser vid tillfället drogs och med kännedom om kvaliteten på de informationskällor som stod till buds kritisera de åtgärder som vidtogs. Det finns enligt tingsrättens mening fog för den uppfattning som Holmér och Näss kom fram till i slutet av sommaren 1986, nämligen att sakernas tillstånd var sådana att en nödsituation förelåg. För att eljest olaga åtgärder skall få tillgripas i en nödsituation krävs ett visst mått av konkretisering, när det gäller den personkrets som skall drabbas av åtgärderna. Med tanke på vad som i målet framkommit om de indikationer som förelegat, inte minst det förhållandet att samtliga berörda i anslutning till de vidtagna hemliga avlyssnigsåtgärderna varit föremål för telefonavlyssning efter domstols beslut, får det anses vara klarlagt att personkretsen varit tillräckligt bestämd. En annan faktor som inverkar på bedömningen av det berättigade i vidtagna åtgärder är tidsfaktorn. I själva begreppet nödsituation ligger en begränsning i tiden. Det går inte att acceptera ett mer eller mindre utdraget förfarande och samtidigt göra gällande att nödsituation hela tiden föreligger. När det gäller att utnyttja inte tillåtna spaningsmetoder i ett nödläge uppkommer någon gång en tidpunkt då det inte längre kan anses försvarligt och då dessa metoder får ersättas med intensivare insatser av sedvanliga spaningsmetoder. Tingsrätten återkommer under åtalspunkterna i fråga till huruvida denna tidpunkt passerats eller ej. ” (Mål nr B 654/88, s. 25 ff)

 
 

”  Holmér har erkänt att han beslutat om att hemlig avlyssning skulle ske på F-gatan ...Näss ... Hjälmroth och Romander har bestritt ansvar. Måndagen den 3 mars 1986 berättade Romander att justitieministern framfört klagomål från Holmér över att säkerhetsavdelningens samarbete med spaningsledningen inte fungerade så bra ... Hjälmroth antecknade i sin dagbok i detta sammanhang att det skulle ske en 'integrering' av olika personalkategorier. Personal vid säkerhetsavdelningen skull alltså utföra Holmérs order men alltjämt vara underställda sina ordinarie chefer. - Veckan efter mordet på Palme hörde han talas om att man på justitiedepartementet fört en generell diskussion om tillåtligheten av hemlig avlyssning på grund av konstitutionell nöd och att dåvarande rättschefen Johan Munck fått i uppdrag att utreda saken. Näss berättade att justitieministern ställt sig positiv till hemlig avlyssning. Under tiden den 15 - den 25 september fick Hjälmroth information om att PKK hade tillgång till vapen och utgjorde ett hot, särskilt mot polisen. I oktober lämnade Näss information om att spaningsledningen beslutat om hemlig avlyssning ... Hjälmroth hade uppfattningen att avlyssningen inte var olaglig. Han utgick från att buggning bedömts vara tillåtlig i detta fall. Såvitt han förstod var utredningen styrd av regeringen som tillerkänt Holmér vittgående befogenheter. Hjälmroth hade fått uppfattningen att regeringen gett klartecken till buggning i mordutredningen... Påståendet att det förelegat en generell sanktion från regeringens sida till elektronisk avlyssning   ̶   vilket Holmér för egen del inte velat göra gällande   ̶    har vederlagts genom de vittnesmål som avgetts av förutvarande justitieministern Sten Wickbom och flera vid den aktuella tiden i justitiedepartementet verksamma tjänstemän. Holmér kan på anförda skäl inte undgå ansvar för den under denna punkt åtalade gärningen. ” (s. 40 ff)

Skärpta domar i hovrätten

Våren 1992 skärper Svea hovrätt domarna för de åtalade polischeferna.

Hans Holmér döms till 150 dagsböter för två fall av olovlig avlyssning. Näss fälls för fyra buggningsoperationer mot en i tingsrätten. Straffet skärps till villkorlig dom och 60 dagsböter. Förre byråchefen Christer Ekberg fälls liksom i tingsrätten för två buggningsoperationer och nu också för hemfridsbrott i samband med att avlyssningsutrustning installerades. Hans straff skärps till 60 dagsböter. Förre rikspolischefen Romander, förre Säpochefen Hjälmroth och polismästare Sture Höglund bli frikända.

 

” Hovrätten motiverade straffskärpningen med att avlyssningen pågått under lång tid. Hovrätten är betydligt mer kritisk till polischefernas uppfattning om det hot som PKK ansågs utgöra. I och för sig, resonerar hovrätten, kan polisen begå lagbrott för att avvärja överhängande fara. Men när det gäller olovlig avlyssning, som förbjuds i grundlagen, kan nödinvändning bara godtas i mycket sällsynta undantagsfall. Hovrätten konstaterar att under våren 1986 fanns helt enkelt ingen konkret hotbild som kunde hänföras till PKK. Alltså förelåg ingen nödsituation för de buggningar som ägde rum då. De får närmast sas som spaningsåtgärder utan samband med något konkret, allvarligt hot. ” (Kurdernas Vänner 2/92, Dagens Nyheter 28 mars 1992)

Ebbe fälls för smuggling

Ebbe Carlsson och fem andra personer åtalas för att smugglat in buggningsutrustning våren 1986. Samtliga sex frias i Stockholms tingsrätt.

I februari 1992 omprövar Svea Hovrätt domen i smugglingsmålet. Ebbe Carlsson döms som anstiftare till hela smugglingsoperationen till 100 dagsböter à 400 kr. Hans ene livvakt döms för försök och anstiftan till varusmuggling till 100 dagsböter. En vapenhandlare döms till varusmuggling, medhjälp och försök till varusmuggling till 120 dagsböter. Den andre livvakten får 40 dagsböter för varusmuggling.

I motsats till Stockholms tingsrätt anser inte hovrätten att smugglingen kan betraktas som en nödhanding.

 

” Hovrätten anser att varken Ebbe Carlsson eller vapenhandlaren, som tog in ett annat parti av utrusningen, hade någon befattning inom polisen. De båda livvakterna hade ingen lydnadsplikt gentemot Ebbe Carlsson, och kan därför inte frias från ansvar genom att hänvisa till förmans befallning. Hovrätten godtar inte heller det resonemang om nödsituation som de åtalade försvarade sig med. Enligt de åtalade fanns det en klar hotbild som handlade om nära förestående attentat i Sverige. Hovrätten har inte fått ta del av underlaget till hotbilden och har därför inte kunnat göra någon egen bedömning, men menar att de åtalade inte kan ha handlat i nöd, helt enkelt därför att insmugglingen skedde alltför lång tid innan det var dags att röja attentatsplanerna. ” (Kurdernas Vänner 2/92)

I juni 1992 sätter högsta domstolen punkt för smuggelaffären.

 

” Högsta domstolen prövar inte smugglingsmålet i Ebbe Carlssonaffären. Därmed står Ebbe Carlssons och polismannen Per-Ola Carlsson straff fast. De dömdes i Svea hovrätt till dagsböter för delaktighet vid insmugglingen av buggningsutrustning våren 1988. Ebbe Carlsson och polismannen ville i första hand att rättegången i hovrätten tas om, eftersom de anser att flera allvarliga rättegångsfel begicks där. I andra hand yrkade de på frikännande. Men HD beviljar inte prövningstillstånd. Någon motivering lämnar inte HD, men beslutet är i linje med överåklagaren Ola Nilssons och riksåklagare Torsten Jonssons yttrande. Båda har bestämt tillbakavisat påståendena om rättegångsfel och framhållit att målet handlagts korrekt. ” (TT 23 juni 92)

Slutet

Ebbe Carlsson vann respekt för att han vågade stå offentligt för sin homosexualitet. Mot slutet av sin levnad gav han också AIDS-sjukdomen ett ansikte. Ingen kan frånta honom de sympatier hann vann för detta, men detta gör inte hans politisk/polisiära gärning mer respektabel.

 

” Nu är Ebbe Carlsson död och många vill förvandla den politiska affär som burit hans namn till något lätt komiskt. Andra, som P̶ O Enquist i Expressen, ser allt som en gigantisk konspiration mot socialdemokratien inför valet. Och en del vill hellre minnas vilken trevlig sällskapsmänniska Ebbe var. Men de som fick betala priset för herrarnas lekstuga den gången, med ytterligare år i kommunarrest, med anmälningsplikt och med arbetsförbud har lätt att hålla sig för skratt. Kurderna. Glöm dem aldrig. ” (Tom Carlson, Kurdernas Vänner 3/92)

Fotnoter

^[1] Abdulbaghi Ahmad, Jesús Alcalá, Johan Althof, Gunnar Andersson, Hans Andersson, Owe Asplund, Lena Bergström, Sisel Björnsson, Carina Blomcrantz, Pie Blume, Per Borgå, Gunilla Bosaues, Per Boström, Lars Bäckström, Stefan Böhm, Eva Carling, Tom Carlson, Olle Castelius, Anna Christensen, Mats Danielsson, Jan Darpö, Bengt Edonsson, Eriks Edvardsson, Gösta Ekman, Clas Engström, Janne Flyghed, Björn Forseth, Hans M Gabriels­son, Rigmor Granlund-Lind, Per Gröndahl, Frank Hallqvist, C‑H Hermansson, Gunnar Hermansson, Folke Isaksson, Marianne Isaksson, Nils Jareborg, Hans Jivander, Gunnar Johansson, Torsten Jurell, Lars-Åke Karlgren, Anita Klum, Lasse Lidén, John Lind, Stefan Lindgren, Karen Lundberg, Birgitta Ländin-Holm, Astrid Marke, Rona Morän, Jan Myr­dal, Lasse Lidén/Människor mot MaktMissbrukare, Tom Necander, Sture Nilsson, Anna Nordfjell, Mikael Nyberg, Robert Nyberg, Eva Olasson, Pelle Olsson, Sven-Erik Olsson, Nikiforos Papasikas, Henrik Persson, Göran Pettersson, Mikael Pettersson, Agneta Pleijel, Andreas Rocksén, Eva Rydahl, Ingrid Segerstedt-Wiberg, Ingemar Simons­son, Barbro Skoog, Henrik Skrak, Bo Stenström, Henrik Ström, Ingemar Ström, Leif Stålhammer, P-O Tellander, Ferda Turan, Martin Viredius, Ulla Wennberg, Ulrika Westman, Sven Wollter, Dennis Zachrisson, Per Åberg.