1973

Riksdagen antar Carl Lidboms terroristlag.

Sept

1980

Militärkupp i Turkiet.

1982

Sverige tillsammans med Danmark, Frankrike, Nederländerna och Norge anmäler Turkiet till Europadomstolen.

Juni

1984

Enver Ata mördas i Uppsala av Zülküf Kilinc.

Juli

1984

Zülküf Kilinc döms till livstids fängelse.
Säpo startar PKK-utredning.

Aug

1984

PKK inleder gerillakrig mot Turkiet.

Sept

1984

Åklagaren lägger ned förundersökning om medhjälp till mord.
Kurder som misstänks för medhjälp tas i förvar.

Nov

1984

P G Näss vid Säpo begär elva kurder utvisade enligt terroristparagraferna i utlänningslagen.

Dec

1984

Regeringen terroristförklarar nio kurder. De ska utvisas men får tills vidare stanna i ”kommunarrest”.

Maj

1985

Hüseyin Yilderim arresteras när han återkommer från en Europaresa.
Jan Guillou läser högt ur Säpos hemliga terroristutredning i TV.

Aug

1985

Delar av Säpos utredning släpps offentliga.
Svenska Dagbladet intervjuar advokat Yilderim:   ̶   Sverige vår fiende.

Sept

1985

Ahmet Ulusoy hungerstrejkar och kräver att terroriststämplingen prövas i en rättegång.

Okt

1985

Hungerstrejken avslutas efter signaler från regeringen att kommunarresten kan omprövas.

Nov

1985

Çetin Güngör mördas i Medborgarhuset av Nuri Candemir.

Febr

1986

Olof Palme mördas.

Mars

1986

Hans Holmér tar kommandot i jakten på Olof Palmes mördare.

Dec

1986

Kurden HI skjuter skarpt mot polisen efter krogslagsmål i Gamla Stan.

Jan

1987

Stor razzia mot kurder. Holmér begär att tre av dem häktas för medhjälp till mordet i Medborgarhuset men får inte stöd av åklagarna. Öppen spricka mellan Holmér och åklagarna vid stor presskonferens.

Febr

1987

Holmér avgår som spaningsledare.

Juni

1988

Ebbe Carlssongruppen avslöjas av Expressen. En bokförläggare har i hemlighet fortsatt Holmérs PKK-spaningar vid sidan av den ordinarie polismakten. Ebbe har fått rekommendationsbrev av justitieministern och har uppenbarligen regeringens stöd.

Juli

1988

Direktsända förhör i riksdagens konstitutionsutskott om Ebbe Carlssonaffären.

Mars

1989

Högsta Domstolen prövar kommunarresten:  -  Kan efter en viss tid bli ett grundlagsvidrigt frihetsberövande, men det har inte gått så lång tid ännu.

1989

Ny utlänningslag och ny terroristlag.

Juli

1989

Europadomstolen avvisar klagomål mot kommunarrest.

Sept

1989

Lättnader i restriktionerna för de kommunarresterade kurderna.

Dec

1990

Hans Holmér och P G Näss döms för olovlig avlyssning mot kurder och palestinier.

Apr

1990

Hovrätten i Skåne: Nu har det gått så lång tid att kommunarresten blir ett straff som strider mot grundlagen.

Maj

1991

Ny terroristlag.

Sept

1991

Regeringen upphäver utvisningsbeslutet från 1984.
Socialdemokraterna förlorar regeringsmakten.

Febr

1993

Invandrarminister Friggebo avslår Ismet Celeplis ansökan om svenskt medborgarskap.

Okt

1993

Tre PKK-representanter avvisas från Sverige.

Nov

1993

PKK förbjuds i Tyskland och Frankrike.

AA

Kommunarresterad 10 dec 1984.

NA

Kommunarresterad 10 dec 1984.

Ismet CELEPLI

Kommunarresterad 10 dec 1984, målsägare i buggningsrättegången.

HI

Kommunarresterad den 20 december 1984. Dömd till fängelse efter krogslagsmål med skottlossning mot polisen. Tidigare straffad.

GK

Kommunarresterad 10 dec 1984.

HK

Kommunarresterad 10 dec 1984.

ES

Tidningsbud, kommunarresterad 10 dec 1984, utpekad som Olof Palmes mördare under Ebbe Carlssonaffären.

MT

Kommunarresterad 10 dec 1984.

Ahmet ULUSOY

Kommunarresterad 10 dec 1984, hungerstrejkade 1985.

Hüseyin YILDERIM

Advokat, tidigare Europatalesman för ERNK, hamnade senare i konflikt med partiet.

MY, MuY, RY

Tre bröder,målsägare i buggningsrättegången.

MM

Målsägare i buggningsrättegången.

makarna T

Palestinier, målsägare i buggningsrättegången.

Enver ATA

Avhoppare från PKK, skjuten 1984 i Uppsala.

Çetin GÜNGÖR

Avhoppare från PKK, skjuten 1985 i Medborgarhuset i Stockholm.

Baki KARER

Avhoppare från PKK, har berättat i svensk, tysk och turkisk press om hur PKK organiserar mord.

PKK

Kurdiska arbetarpartiet, grundat år 1975, proklamerat som parti 1978, partiledare: Abdullah ÖCALAN , även kallad APO (farbror).

APOIST

APO-anhängare, PKK-are.

ERNK

Kurdistans nationella befrielsefront, organiserar individer och grupper som inte är fullvärdiga partimedlemmar.

ARGK

Kurdiska folkets befrielsearmé, PKK:s militära gren.

SERXWEBÛN

”Självständighet”, organ för PKK.

BERXWEDAN

”Motstånd”, organ för ERNK.

KEMALISM

Efter Kemal Atatürk, känd från historieböckerna som det moderna Turkiets skapare. Enligt kemalistisk ideologi skall turken härska över andra folkslag som bor i Turkiet. Atatürk förbjöd bl.a. det kurdiska språket. PKK kallar dem som kompromissar eller samarbetar med den turkiska staten för kemalister.

C

dj-ljud, som eng. 'jam'

Ç

tj-ljud, som i eng. 'church'

J

tonande she-ljud, som i fra. 'jambon'

O

som kort el. långt sv. 'å'

U

som kort sv. 'u' el. 'o'

Û

som långt sv.'o'

Ș

sje-ljud

X

ach-ljud, som i ty. 'Bach'

Z

tonande, som i eng. 'zoom'

 

” I Turkiet slåss tusentals kurder för sin existens. Det finns ingen anledning att ifrågasätta ärligheten i den kampen eller att betvivla grymheten i de metoder som både turkar och kurder använder sig av. Som all kamp för frihet har kurdernas kamp sitt berättigande. Så länge de slåss på turkiskt territorium får den kampen ha sina påhejare och hållas fri från kritik. Men nu kan PKK-are misstänkas för en serie mord i Västeuropa. De är inte misstänkta för att de är PKK-are utan för att polisen funnit indicier som pekar på ett samband mellan morden och på att PKK ligger bakom dem.

PKK-arna i Västeuropa är inga heroiska frihetskämpar, inga missförstådda terrorister. De är gangsters och banditer och de skjuter, stryper och skär ihjäl människor som inte tycker som de. Dessutom säljer de narkotika för att finansiera sin verksamhet. Fegheten är deras adelsmärke. De skjuter och dödar ur bakhåll och i lönndom och vågar inte stå för sina dåd utan har valt att segla under politisk bekvämlighetsflagg. De ljuger och skyller på andra. Varje vanligt demokratiskt samhälle blir taget på sängen. De utnyttjar en demokratis svagheter. Där torteras inte misstänkta. Polis och åklagare måste bevisa den misstänktes skuld. Man tror människor om gott. ”

(s. 245-246)

 

” Ärade domstolsledamöter!

Jag har suttit i så kallad kommunarrest i nära fem år. Än idag vet jag inte vad min skuld består i. Nu ska jag än en gång bli dömd utan att veta vad min skuld består i.

Lagen säger att den ska gälla lika för alla. Den säger också att en person inte kan fällas förrän tillräckliga bevis förebringats. En rättsstat har rättsregler som tillämpas i enlighet med det rådande tänkandet. Har rättsreglerna tillämpats efter sin ordalydelse vid prövningen av de nio kurdernas fall? Nej, i verkligheten dömer man oss idag på en orättvis grundval, i konflikt med lagens anda. Man ser inte på det material som ligger till grund för anklagelserna, utan dömer i förväg. Detta på grund av att dessa personer har kurdisk identitet och kämpar mot en kolonialistisk och fascistisk regim.

Jag vill gå in lite mer i detalj i detta och utveckla det mer.

Fyra tusen år av härjningar och plundring

Kurdistan är Mellanösterns mest strategiska område och dess hjärta. Det har samma roll i Mellanöstern som hjärtat i kroppen. Kurdistan har blivit delat i fyra bitar av kolonialistiska stater. Dess rikhet på naturtillgångar och vackra natur har besjungits i epos. Rikedomen på olja är omätlig. Men kurderna själva har inte fått njuta av dessa rikedomar. Det enda de har fått är ett liv i slaveri. Det vårt land och folk äger har rövats ifrån dem, inte en enda bit har vi fått behålla. Vårt folk har inte fått den sociala välfärd som ett folk behöver. När en mans hustru är sjuk måste han bära henne på ryggen kanske 150 km till närmaste läkare. Dessa läkare är ofta turkiska chauvinister och föraktar kurderna. Ofta är de också oerfarna och skaffar sig erfarenhet genom att praktisera på vårt folks kroppar. En operation leder ofta till stympning. Den fascistiska turkiska staten tål inte att det kurdiska folket har höga födelsetal.

I denna moderna tid, då man färdas i rymden och det hela tiden görs nya uppfinningar, måste kurder dricka ur samma vattentankar som sina djur och sova i samma rum som sina djur. Det kurdiska folket har inte en enda mänsklig rättighet i sitt hus. I fyratusen år har det kurdiska folket ständigt varit utsatt för plundring och härjningar. Det har inte fått något tillfälle att kunna organisera sig. Upproren har varit många, men de har varit lokalt begränsade eftersom folket inte har haft någon modern ledning. Än idag stöder imperialismen de reaktionära krafter som finns i Kurdistan.

Precis som i alla andra länder uppstod det omkring 1970 nya tankar och strömningar. Samtidigt började de turkiska organisationerna arbeta ideologiskt och politiskt bland det kurdiska folket. 1973 lade Kurdistans nationelle ledare Abdullah Öcalan grunden till dagens PKK (Kurdistans arbetarparti), som 1975 flyttades till Kurdistan. Trots att PKK var ungt och oerfaret väckte det intresse och sympati hos folket. På kort tid smälte PKK samman med massorna. Äntligen hade det kurdiska folket mött sina befriare.

Kurdistan ligger inte utanför världen och världshändelserna påverkade Kurdistan. Därför tvekade inte det kurdiska folket att stödja PKK:s ideologiska och politiska linje för Kurdistans befrielse.

Militärkupp och befrielsekrig

I och med att den fascistiska juntan tog makten i Turkiet den 12 september 1980 började militären åter att ockupera Kurdistan bit för bit. Häktningarna var också så många att nästan varje familj hade någon fängslad eller torterad. Militära operationer, förtryck, hunger och misär blev vardag. Det förekom massakrer, där mängder av människor avrättades. Vid denna tid började många människor och organisationer fly till Europa och Afrika. Av de kurdiska organisationerna var det bara PKK som lyckades stanna kvar. Det fortsatte att utöva den ideologisk politiska ledningen för sitt folk och dess kamp.

Genom att attackera den fascistiska turkiska militärens anläggningar i Eruh och Șemdinli den 1 augusti 1984 förklarade PKK inför världen att den inledde sin befrielsekamp. Idag råder ett nationellt befrielsekrig i Kurdistan. På ena sidan i denna kamp står den koloniala fascistiska turkiska regimen som vill behålla Kurdistan som koloni och som hela tiden begår omänskliga massakrer och andra brott. På andra sidan står det kurdiska folket under ledning av PKK ERNK (Kurdistans nationella befrielsefront), som kämpar för sina nationella och demokratiska rättigheter. Något tredje alternativ kan inte finnas i denna kamp. Det kurdiska folket har beslutat att segra i kampen eller dö.

När jag i oktober månad 1975 kom till Arlanda, sökte jag politisk asyl hos Arlandapolisen. Den gången talade jag om för polisen att jag var kurd och hade varit politiskt aktiv. Enligt 1954 års Genèvekonvention om mänskliga fri och rättigheter beviljades min ansökan, och min rättsliga trygghet var säkrad av samma konvention. Sedan 1976 har jag sysslat med olika kulturella och samhälleliga aktiviteter. Å ena sidan har jag försökt presentera den kurdiska kulturen och traditionen för den svenska demokratiska opinionen, å den andra har jag försökt berätta om Turkiets massakrer och dess utrotningsplaner mot det kurdiska folket. Det är helt klart att jag från början har velat ha ett oberoende och självständigt Kurdistan och att jag alltid kommer att vilja det. Som demokrat är jag emot allt slaveri och för nationernas självbestämmanderätt. Bara människor som själva har levt under slaveriets ok kan riktigt förstå innebörden av dessa begrepp.

Från 1980 började världen bli medveten om de massakrer som begicks i Kurdistan. Den koloniala fascistiska turkiska armén och staten struntade i alla mänskliga rättigheter. Detta påverkade de kurder som bodde utanför Kurdistan. Precis som i andra länder började åsikterna och motsättningarna bland kurderna i Sverige att klarna.

Två riksförbund

Därför grundades 1982 två kurdiska riksförbund. Ett av dessa var Kurdiska demokratiska riksförbundet, som jag var ordförande i. De som var med i detta riksförbund försvarade åsikten att Kurdistan skulle bli självständigt, oberoende och demokratiskt, medan medlemmarna i det andra riksförbundet hävdade att Kurdistan skulle ha kulturell autonomi och att man skulle kompromissa och förhandla med kolonialmakten. Båda dessa riksförbund hade kontakter med invandrarverket.

1982 började Invandrarverket utstöta Kurdistans demokratiska riksförbund, medan man stödde det andra riksförbundet både ekonomiskt och politiskt. Man började lansera att detta riksförbund var det kurdiska folkets enda officiella representant. Det politiska utrymmet för personer som var med i Kurdistans demokratiska riksförbund började att inskränkas.

I början av 1984 började hela betydelsen av detta att klarna. Den 20 juni 1984 mördades en kurd Enver Ata i Uppsala. I och med detta började Säpos och MIT:s (turkiska underrättelsetjänstens) aktiviteter att synas. Mordet ledde till en förundersökning ledd av länsåklagaren i Uppsala Bertil Carrick. Resultatet av denna undersökning blev att man inte fann någon medhjälpare till gärningsmannen. Han dömdes till livstids fängelse. Dossiern om dessa händelser stängdes, men saken fortsatte. Den 15 augusti började ARGK (kurdiska folkets befrielsearmé) under ledning av PKK den kurdiska nationella befrielsekampen. Den turkiska armén hamnade i en komisk situation, därför att den turkiska armén, som är NATO:s näst största, hela tiden fick stryk av ARGK:s partisaner, vilket nämndes i världspressen. Den fascistiska statens intressen i Kurdistan började skaka. Den turkiska koloniala och fascistiska regimen började hamna i en chockartad situation och en återvändsgränd. Efter en kort tid började den koloniala och fascistiska regimen att samla sig och försökte förhindra att Kurdistans nationella befrielsekamp fick stöd av Europas progressiva demokrater. Detta skedde genom att man använde den taktik som brukades på Bysans', dvs Östromerska rikets tid. Det är otvivelaktigt att den koloniala turkiska staten med all sin erfarenhet och med sin praktiska kunskap bakom sig visste att Sverige var den stat som gav mest stöd åt nationella befrielserörelser. Därför började den koloniala turkiska staten snabbt att knyta ekonomiska och politiska förbindelser med Sverige. Man gav många ekonomiska förmåner till Sverige, som att de fick bygga Istanbuls tunnelbana.

Det är otvivelaktigt att japanska, franska och engelska firmor gav mer förmånliga erbjudanden vid anbudsgivningen, men anbudet gick till svenska ASEA, fastän de inte var med vid anbudsgivningen. Efter detta började många andra firmor att följa i ASEA:s spår.

Säpo och MIT sprider rykten

Man kan fråga sig varför detta projekt gick till ASEA fast andra firmor gav förmånligare offerter. Anledningen var utan tvivel att erbjudandet kopplades till villkoret att den svenska regeringen skulle ändra sin syn på Kurdistans nationella befrielsekamp. Därför skulle svenska Säpo skapa en ogrundad teori. Några personer som inte hade organisatorisk anknytning med PKK skulle man lansera genom pressen som terrorister.

Detta jobb skulle inte bli svårt. Säpo och turkiska MIT skulle spela upp den scenen gång på gång. I början av det arbetet spred Säpo i samarbete med några kurdiska lakejer i tidningarna Expressen och Dagens Nyheter att det fanns dödslistor och dödskommandon, och detta skulle gång på gång tryckas i tidningarna. Detta scenario hade man försökt att spela upp 1983, då man påstod att PKK skulle kidnappa sångerskan Carola Häggkvist, men eftersom tiden inte var mogen för det då blev det ingenting av det. Det uppsköts till 1984. Den 18 september började Säpo den vilda jakten på kurdiska patrioter på Stockholms gator, då nära 20 kurder häktades. Man tog dem till Säpos högkvarter, Kronobergshäktet och förhörde dem i tre månader. Under förhörens gång släppte man åtta personer och sedan ytterligare tre.

Under förhören frågade Säpo ingenting om mordet i Uppsala. Istället frågades det om alla sidor av PKK:s verksamhet, inte bara i Sverige utan i hela världen. Säpo påstod att jag var medlem av PKK:s centralkommitté för Europa, fastän jag inte har en enda organisatorisk anknytning till PKK. För mig skulle det vara en ära att vara medlem i PKK, men jag har inte uppnått den äran. Det straff jag kommer att få av Sverige därför att jag anses tillhöra PKK är den största heder för mig. De frågor som ställdes till mig under förhören hade ingen anknytning till Sverige, utan det var samma frågor som militärdomstolen i Diyarbakir ställde till PKK:s krigsfångar.

Själva anklagelsedossieren tog Säpo också från Turkiet (det skrev Svenska Dagbladet den 25 september 1985) om och utvidgade den ännu mer. Denna anklagelsedossier skulle den västtyska underrättelsetjänsten senare utnyttja mot fjorton kurdiska patrioter. Säpo hotade oss hela tiden och försökte samtidigt köpa oss. Om vi accepterade att PKK var en terroristorganisation, så skulle vi få jobb som tjänstemän och en stor summa pengar (alltefter vars och ens politiska värde). Detta är den skamligaste och mest förnedrande politik som inte har sin like i världen. Men vi gick inte med på Säpos krav utan höll fast vid åsikten att PKK var det kurdiska folkets enda rättmätiga representant och ledare för befrielsekampen.

Isolerad och buggad på grund av mina åsikter

Efter tre månader släpptes vi fria, men sattes nu i kommunarrest på obegränsad tid. Så småningom har det blivit till en prestigesak för Säpo och regeringen. Allt detta skedde utan rättegång, och grunden för anklagelserna blev inte förelagd oss. Detta att min rörelsefrihet har inskränkts i sådan grad att jag inte kan röra mig utanför ett visst bestämt område är i verkligheten ett frihetsberövande. De satte mig inte i kommunarrest på grund av något brott, utan för mina åsikters skull. Samtidigt blev jag stämplad som presumtiv terrorist. Denna stämpel sattes inte på nio kurder, utan istället stämplade man Sveriges traditionella liberala demokrati och rättsstat.

Den 10 december 1984 sattes vi alltså i kommunarrest med anmälningsplikt tre gånger i veckan vid kommunens polisstation. Våra brev öppnades, vi blev avlyssnade och skuggade. Detta förklarade Säpo för oss. Säpos verksamhet intensifierades. Man buggade vårt hus, och vårt privatliv inskränktes i mycket hög grad. Det fanns inga hemligheter i vårt privatliv, ingen husfrid och ingen personlig integritet. De som besökte oss  vänner och grannar  blev kallade till polisstationen och tillfrågade varför de besökte oss och vilka kontakter de hade med oss. De fotograferades också, och de registrerades av Säpo, och fick senare problem med jobb, bostad osv.

Palme lovar upphäva kommunarresten

Dessa former av skrämsel och hot skrämde bort vår omgivning från oss. Följden av allt detta blev att jag avskärmad från omvärlden, med mycket få undantag. Samtidigt som detta pågick hade pressen startat en desinformationskampanj mot oss. De beskrev oss som blodtörstiga terrorister, och det fastän jag och mina vänner inte hade begått något brott under de år som vi hade bott i Sverige  för min del tretton år. Av detta kan man dra slutsatsen att pressen hade betett sig ensidigt och den hade samarbete med den koloniala och fascistiska turkiska juntan.

För att protestera mot detta hungerstrejkade Ahmet Ulusoy 1985, och vi följde efter. Hungerstrejken varade i 45 dagar och väckte stor uppmärksamhet både i och utom Sverige. När prästen Ingemar Simonsson kontaktade vår käre vän Olof Palme och Anita Gradin om våra krav gav de oss löfte om att kommunarresten skulle upphävas. Därför avslutade vi vår hungerstrejk.

Precis efter det mördades Çetin Güngör i Medborgarhuset. Gärningsmannen, kurden Nuri Candemir, togs på bar gärning och dömdes till livstids fängelse. Jag hade just avslutat hungerstrejken och var fortfarande sjuk. Handenpolisen tog mig hemifrån och tog mig till polisstationen där jag fick sitta en vecka. Polisen sade först att de skulle skydda mig, men senare ändrades det till att jag var häktad för brott mot kommunarresten. Jag var då mycket sjuk och förstod inte riktigt vad det var som hände.

Mordet på Palme som kuppen i Turkiet

Den 28 februari mördades Olof Palme kallblodigt på öppen gata. Den 1 mars 1986 kl 10 på kvällen kom en grupp poliser hem till mig. De gjorde husrannsakan, förhörde mig där ända till klockan två och fotograferade mig. Sedan körde de hem mig.

Efter det tog de hela familjen till polisstationen och körde oss fram och tillbaka flera gånger under en veckas tid. Den svenska pressen hade börjat sin huvudjakt. Vi såg inget behov av att stänga vår dörr längre. Provokationer och förolämpningar blev vår vardag. Bara ett exempel: när jag satt med några landsmän på ett kafé kom en Säpoman och satte sig vid bordet intill, tog fram en bandspelare och började helt öppet spela in vad vi sade. De andra försvann förstås och jag blev ensam kvar och måste alltså gå hem. På det sättet blev jag isolerad. Detta var den blåslampa Leif Hallberg sade att man skulle använda mot oss. Den blåslampan brände vårt skinn!

Mordet på Olof Palme påminde mig om militärkuppen i Turkiet. Det fanns inte längre några mänskliga rättigheter eller lagar för kurderna. Tvångsmedlen gjorde att vi inte ens kunde andas, inte ens kunde gå ut på balkongen för att få frisk luft. Våra barn ville inte gå i skolan längre, därför att de blev trakasserade och förolämpade. Ingen människa ville hälsa på oss längre. Även på dagarna hade vi persiennerna nere. Den behandling svenska regeringen utsatte oss för gjorde att vi som familj blev skadade. Kanske kommer den skadan att följa med oss hela livet ut.

Vi får inte bevisa vår oskuld

Förtrycket slutade inte fortsatte hela tiden. Som exempel kan nämnas den 19 maj 1988, då före detta invandrarministern Georg Andersson sade att vi måste ändra vår inställning till PKK, dvs våra åsikter, innan kommunarresten kunde upphävas. I ett liberalt demokratiskt land som Sverige antas det att mänskliga rättigheter, lagarna och yttrandefriheten är garanterade. Sverige har undertecknat många konventioner om detta. Varför blir vi då satta i kommunarrest för våra åsikters skull, när det officiellt antas att det råder yttrandefrihet? Hade vi begått något brott i den frågan? Den som dömer en människa godtyckligt på ett sätt som kan få följder för den människan hela livet ut, är inte han själv en terrorist?

Den svenska regeringen påstår att vi är terrorister. Men de terrordåd vi har begått hålls hemliga för allmänheten. Varför är vårt brott hemligt? Den form av terrorism som jag känner till är allmänfarliga brott som grovt sabotage, flygkapning, människorov och så vidare. Om vi har begått en sådan form av brott, ska vi enligt regeringsformen andra kapitlet nionde paragrafen få rättegång omedelbart. Detta gäller även invandrare, regeringsformen andra kapitlet tjugonde paragrafen.

Detta har vi inte fått, eftersom vi inte har begått något brott. Varför fungerar inte Sveriges dömande organ för oss? Har de inte den kraften? Man tillämpar inte den ordinarie rättegångsformen enligt rättegångsbalken mot oss, utan tillämpar den rasistiska utlänningslagen, där ett antal tjänstemän bestämmer vår framtida skuld. Detta är ett bevis på att vi är oskyldiga eftersom man inte använder sig av de ordinarie formerna. Upphovsmannen till terroristbestämmelserna i utlänningslagen, Carl Lidbom, har yttrat att han skulle kunna ändra Sveriges lagar inom 24 timmar. Detta är bevis på hur noggrant denna lag är utformad. Men med hjälp av sådana lagar har Carl Lidbom skaffat sig makt och auktoritet, och sedan har han blivit inblandad i massor med skandaler.

De personer som förhörde oss och de så kallade PKK-experterna, personer som Alf Carlsson, Jan Barrling, Walter Kegö och andra, har nu blivit avsatta från sina poster på grund av att de misskött sin tjänst, men vi sitter fortfarande i kommunarrest.

Varför? Därför att denna sak inte har någon rättslig aspekt utan är en fråga om politik och godtyckligt dömande.

Sverige tyst om kemiska vapen mot kurder

Som alla vet lät en vårt folks slaktare, Iraks president Saddam Hussein, den 16 mars 1988 gasbomba tiotusentals kurder, gamla, barn och försvarslösa, med kemiska vapen, inför ögonen på världens progressiva och demokrater. Det bör påpekas att kemiska vapen är förbjudna i ett otal konventioner. Det är den största massakern sedan Hiroshima. Hundratusentals människor flydde från sina hem. Vid samma tid använde general Kenan Evren (den koloniala fascistiska turkiska statens president) kemiska vapen mot en by som heter Sirnak för att skrämma iväg ARGK-gerillan. Många människor miste livet.

Efter massakern i Halabja sände Saddam Hussein sin utrikesminister Tariq Aziz till Sverige för att besöka utrikesminister Sten Andersson. Den svenska regeringen, som lanserar sig som en demokratisk och progressiv regering, kunde inte ens protestera mot denna massaker. De människor som protesterade blev i stället stämplade som ett hot mot Sveriges intressen.

Vi har aldrig bett om och kommer aldrig att be om amnesti, därför att vi har rätt i vår sak. I februari 1989 åtalade riksåklagare Magnus Sjöberg oss inför Högsta domstolen och ville att vi under alla omständigheter skulle dömas.

Även ni kommer att döma oss i rättsstatens namn. Det faktum att denna rättegång inte är opartisk, därför att ni är tvungna att följa de order som kommer uppifrån och det inte är av någon betydelse för er om en människa är skyldig eller inte när en sådan order kommer. Ni ska följa ert ansvar för era arbetsgivare och tänka på era löner. Om ni vill lätta ert samvete, så ska ni läsa anklagelsedossieren som Säpo skickade till arbetsmarknadsdepartementet, när vi skulle bli terroriststämplade. Om ni gör det, och sedan sätter er in i fakta i själva den kurdiska frågan och i anklagelserna mot oss, då kan ni döma oss.

Jag är medlem av en slavnation, en nation som lever under slaveri. Det existerar ingen rätt för slavar i världen. Denna sats kommer åter att besannas idag. Slavägare vill inte förlora sina slavar. Därför använder de det våld som behövs, till exempel det våld som används mot vårt folk. Detta våld är massakrer, hungersnöd, tortyr, fängelse och elände.

Det förefaller kanske konstigt för svenska demokrater, men eftersom vi möter sådant våld och odemokratisk behandling, så kallar vi dem som kämpar mot denna behandling för vårt folks hjältar och martyrer.

Det straff ni kommer att ge mig idag är en ära för mig, därför att historien kommer att frikänna mig.”

 

(Ismet Celepli i Svea hovrätt maj 1989 vid mål om brott mot utlänningslagen, Kurdernas Vänner 3/89)

Innehåll

Nästa kapitel