Hans Dubbers Biografi i Korthet:

Home  |  Destpêk  |  Ana Sayfa

Hans-Joachim Dubber

HANS-JOACHIM DUBBER

Hans-Joachim Dubber föddes ett par år efter andra världskrigets slut i en liten stad i norra Tyskland.

Föräldrarna Carla och Hans hade varit aktiva nazister. Modern var medlem i nazisternas kvinnoförbund. Fadern stred i ett SS-förband i Stalingrad där han blev svårt sårad och transporterades ut som en av de sista överlevande till säkerheten i Tyskland. Han förlorade ett ben och slapp delta under de sista två åren av kriget.

Den lilla familjen försörjdes av faderns lärarjobb och hans frilansande som musiker. Hans mindes sin fader som en stor logiker och människovän, men med modern var det tvärtom. Enligt Hans blev han ofta misshandlad ända tills han var fysiskt stark nog att försvara sig. Fadern ingrep endast en gång mot bestraffningarna. Hans växte upp som ensamt barn bland många släktingar. Släkten var mycket musikalisk och en farbroder hade hand om en välrennomerad ungdomskör. Men lille Hans ville inte delta, han ville spela fotboll. Det sade han redan som fyraåring till sin far när denne försökte lära honom att spela piano.

Så fort Hans var gammal nog att börja på sjömansskola stack han hemifrån, mot föräldrarnas vilja. 'Du kommer nog krypande tillbaka', ropade hans mor efter honom innan han försvann ut i världen.

Hans delade hytt med en ung man som läste till präst. Det blev så eftersom Hans var den ende i besättningen som läste böcker. Den unge prästen berättade om socialismen som för första gången fick ett mänskligt ansikte för Hans.

Hans reste världen runt. Präglad av det hårda livet till sjöss steg han till slut i land i Sverige i Göteborg. Han var 19 år. Han svarade på en annons om barnflicka hos en liten familj bestående av en 28-årig mamma som arbetade hela tiden, samt hennes barn. Efter en tid gifte de sig. Tillsammans åkte de runt i Sverige och bodde i olika kollektiv. De strandade i Arlöv där både äktenskapet och kollektivet sprack och utmynnade i en uppmärksammad vårdnadsrättegång som varade i flera år. Hans hade behållit den äldste av sina söner och modern hade tagit hand om de två döttrarna och rest tillbaka till Göteborg.

Under slutet av 70-talet bodde Hans i Malmö. Där träffade han sin andra fru, en sjuksköterska som var till stort stöd för honom i vårdnadsrättegångarna. Med henne försökte Hans bygga upp ett normalt familjeliv. 1981 föddes deras enda son. Hans var vid denna tid schacklärare i Malmö. Han ledde schackklubben Rockaden som var unik på det viset att man organiserade ungdomar i ett av Sveriges hårdast socialt belastade områden, och dessutom med framgång. Man spelade i lag och såg till att alla fick priser, man uppmuntrade bland annat flickor ur romska familjer att spela. Hans var engagerad i vänsterpartiet kommunisterna sedan några år och genom sitt schackarbete träffade han många invandrare, däribland kurder. Äktenskapet höll i ett par år.

1984 ombads Hans att bli talesman för några hungerstrejkande kurder på Frostavallen i Skåne. Dessa kurder ville bli mottagna i Sverige. Gerillakriget hade precis börjat i turkiska Kurdistan och med militärkuppen ganska färsk var det livsfarligt att återvända. Hans berättade att Sverige ville utvisa kurder som ”fortfarande hade kulor kvar i kroppen”. Hans engagerade sig mer och mer i den kurdiska frågan, övertygad om att detta var ett nytt Vietnam. Han bytte parti och gick med i Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna). Han skulle komma att skriva en hel del artiklar till deras utåtriktade organ Proletären.

Hans företog resor till Kurdistan 1988, 1989 och 1992. Han hade nu lärt sig fotograferingens konst och tog tusentals bilder av vardagssituationer i kurdiska byar; kvinnor, barn, gamla, unga, arbete, nyårsfest. Han träffade den turkiske sociologen Ismail Besikci och den kurdiska parlamentsledamoten Leyla Zana. Han besökte gerillan och tog det första färgfotografiet av militärfängelset i Diyarbakir. För detta blev han misshandlad av militärerna. Han var med på nyårsfirandet i Cizre 1992 där han åter igen blev misshandlad under tortyrliknande omständigheter, vilket han senare vittnade om inför Amnesty International.

Äntligen hade han hittat en identitet som tycktes förena inkomster med politisk ära; som frilansfotograf. Han hade en del utställningar med de kurdiska bilderna under namnet 'Kurdistan - Vi ser dig' i Berlin, Stockholm, Köpenhamn och Malmö. Han passade även på att fotografera annan verksamhet; 30-novemberdemonstrationerna i Lund i slutet av 80-talet och början av 90-talet, stadsgatubilder från Malmö, Reagans besök i Berlin 1987, samt husockupanterna i Malmö under 1990. Sistnämnda resulterade i en kontroversiell utställning på Konsthallens café i Malmö.

Under tiden drev han först Kurdernas Vänner, sedan Kurdistangruppen i Malmö. Varje fredag och lördag kunde man se honom ute med den röda insamlingsbössan utanför Systembolaget och på Möllevångstorget. Han hade börjat samla till ett kurdiskt arkiv 1991 och skaffat sig en liten Macintosh plus så att allt kunde digitaliseras, dock utan scanner, vilket var ett oerhört mödosamt arbete. Han lärde sig aldrig skriva med två händer och därför var det nödvändigt med de nästan 20-tal människor som under åren hjälpte till med arkivet. Han initierade också brevskrivamöten för de politiska fångarna. 1997 tog han initiativ till en kampanj mot resor till Turkiet, en kampanj som varade i fem år och ofta blev attackerad av turkvänliga ungdomar.

Hans hade alltid haft en svår eknomisk situation. Jag kan tänka mig att den dåliga ekonomiska situationen som innebär ständiga begränsningar, tärde på hans hälsa. Han var en notorisk räknings- och blanketthatare och in genom brevlådan trillade gång på gång magkrampsgivande brev från Intrum Justitia. Att diskutera med mannen som kom för att meddela att elen för andra gången i ordningen stängdes av gick inte. Det blev mörkt och maten började förfaras i kylen. En gång löste han det genom att låna grannenes el med hjälp av en sladd. Ironiskt nog en ung discoturk som inte hade mycket till övers för den kurdiska befrielsen, men ändå var snäll och vänlig. Nu gick hans el till att hålla datorerna igång för det kurdiska arkivet. Detta är bara ett exempel på hur Hans ibland valde att lösa obehagliga situationer på ett snabbt och kreativt men kortsiktigt sätt. Sydkraft fick sina pengar till slut.

Under hösten 2002 började Hans att få magsmärtor och frossbrytningar, ett tydligt tecken på lymfcancer, vilket ingen visste då. Våren 2003 fick han beskedet att han hade en stor tumör, som inte kunde opereras bort. Behandling med cellgifter påbörjades och gav först så positivt resultat att smärtorna försvann. På hösten fick han strålningsbehandling. Men vid jultid fick han beskedet att cancern spridit sig till levern. Då hade han drygt tre månader kvar att leva. Han var hoppfull in i det sista, eftersom han stundtals kände sig bra tack vare blodtransfusioner och mycket bra omvårdnad på sjukhuset. Men när han fick det tydliga beskedet från läkaren att nu kunde man inte göra mer så samlade han sina två söner och hade ett sista samtal med dem. Strax därefter försvann han in i förvirringens dimmor. Den sista veckan i livet var han inte klart medveten om omgivningen. Hans önskan hade dock varit att dö utan smärtor och det tror jag att han fick. Han dog inte ensam och övergiven, vilket han skulle tyckt vara en ovärdig död.

Mer än 20 år tidigare hade han fått besked att hans far var döende i cancer hemma i Tyskland. Han förberedde sig att åka dit, men hann inte innan fadern avled. Nu, när han själv låg döende uppstod en liknande situation, när hans dotter från Göteborg som han inte sett på nio år hade förberett sig att åka och hälsa på honom. Men hon hann inte heller.

Minnesstunden för Hans var mycket stämningsfull med ett 60-tal människor av olika åldrar och härkomst närvarande. I en stor lokal med utställning av bilder från Kurdistan, vegetarisk mat (Hans var vegetarian i 30 år), kurdisk mat och tårtor framfördes musik av Mikael Wiehe och en av Hans favortifilmer visades: bildsättning till 'De sorgsna sångernas symfoni' av Henryk Gorecki. Said Umdi höll ett mycket uppskattat tal om hur mycket Hans arbete hade betytt för kurderna.

Den 12 maj spreds askan efter Hans önskan i Öresund. Hans efterlämnade förutom en hel del minnen en del politiska texter och en enorm fotosamling.

Malmö 26 november 2007
Elise Rydahl

En av Hans Dubbers böcker om kurderna och Kurdistan under Hans pseudonym: Bo H. Andersson, utgiven av SARA BOKFÖRLAG, 1997

Bildutställningen: KURDISTAN - Vi ser dig!

En av tidskrifterna som Hans Dubber tillsammans med Kurdistan Gruppen i Malmö gav ut

Hans gick alltid i första ledet när det gällde kurderna - här i en kurdisk demonstartion i Malmö mot det svenska Invandrarverket som terroriststämpladse nio kurder och straffade dem med den så kallade kommunarresten - Ett unikt och undantagsfall i svensk rättshistoria - man dömdes presumtivt, på antagningar, dvs att det bafarades att man kunde begå brott presumtivt, i framtiden. Hans liksom många andra människor tyckte att detta var inte en värdig en rätt hållning, ett rätt beslut i den allmännma svenska rättsprocessen.

Rasttillfälle med 'nanê tenûrê û penîr' kurdiskt lantbröd tanduri-nan och fårost på väg till gerillläger. Hans var vegetarian.

På besök på Kurdistans historiska fornlämningar

Hans Dubber tillsammans med den kurdiske advokaten Huseyin Yildirim och en annan kurd

Den kansersjuke Hans Dubber under sin sista bildutställning på den kurdiska föreningen i Malmö. Några veckor efter detta möte lämnade Hans oss för evigt.