Studie om kurdisk diasporra

 

av:
-Rohat Alakom-

KURDERNA Fyrtio år i Sverige (1965 - 2005)

 

 

 

FÖRORD av Sigrid Kahle

År 2000 gav Rohat Alakom ut Svensk?kurdiska kontakter under tusen år och slog säkert många läsare med häpnad när han redogjorde för hur nordbor och kurder kommit i beröring med varandra redan i slaget i Berdaa år 943 under vikingatiden eller hur de stred på samma sida i Prutfälttåget mot ryssarna 1711 under Karl den XII:s tid, slagen som få hade hört tals om. Nu fortsätter Alakom med att berätta kurdernas svenska historia under de senaste fyrtio åren. En kort men intensiv tid! Dock en tid som medfört längre och djupare kontakter mellan kurder och svenskar än någonsin tidigare under de tusen årens historia.


Jag var nog ett av få svenska folkskolebarn som visste något om kurder när jag växte upp. Min far som var orientalist hade berättat för mig att ett folk som levde i de asiatiska bergen talade kurdiska, ett indoeuropeiskt språk som var besläktat med svenska, persiska och sanskrit. Den store Saladin, korsfararnas ädle besegrare och Jerusalems erövrare i Walter Scotts Ivanhoe var en kurd från Irak. Hade jag varit en tysk pojke hade jag förmodligen slukat Karl Mays Genom det vilda Kurdistan och fått både mitt intresse och mina felinformationer om kurder därifrån.


”Kurderna har inget eget land men de gör alltid betydande insatser när de kommer ut i andra sammanhang,” sa pappa. Men det dröjde tills jag fick se en levande kurd i mitt liv. Det var 1954. Min man och jag färdades i vår sönderkörda bil från Karachi i Pakistan till Stockholm. Mitt i souken i Täbris såg vi en kurdisk familj, vars färgrika klädsel bröt sig mot den manliga gatubildens gråa klädtristess. Och när vi kämpat oss upp på oländiga, smala vägar över bergpassen mellan Azerbeijan och Anatolien, där gränsen mellan Iran och Turkiet går, möttes vårt öga av en ljuvlig syn: ett korngult vetefält under knallblå himmel med rödklädda kvinnor som plockade blommor. ”Det är kurder,” sa min man högtidligt.


Nästa kontakt med kurder var i Irak efter militärkuppen den 14 juli 1958. Inga utlänningar fick lämna Bagdad utan tillstånd. Men jag fick till allas förvåning tillstånd att resa till den kurdiska turistorten Särsänk med min 2-åriga dotter. Det var en lång tågresa till Mosul där det varit oroligt, och en lång jeepfärd upp genom bergen. Iraks största turisthotell var officiellt stängt och vi var de enda gästerna. Överallt på de uppslitsade skinnsofforna vräkte sig granna kurder av Barzanistammen, just hemkomna efter år av exil i Sovjetunionen. De ansåg att turisthotellet efter revolutionen borde tillhöra Folket. De klappade händerna när Ise och jag nedsteg i den iskalla inte så rena simbassängen.


Men i kvällssvalkan vandrade vi till ett kafé vid en källa under en stor lönn där de lokala kurderna gav oss te och beskyddade oss. Jag återvände till Bagdad som kurdernas vän. Den revolutionära regimen under general Kassem bemödade sig om ett gott förhållande till kurderna. Ändå ansågs det politiskt känsligt för utlänningar att umgås med kurder. Men när min far H.S. Nyberg hälsade på oss i Bagdad kunde han med en kvinnlig kurdisk forskare studera de gamla zoroastiernas heliga skrift Avesta, som hon höll på att översätta från medeliranska till modern kurdiska. Min far fick genom henne en skriftlig inbjudan att besöka de irakiska kurdernas kulturella huvudstad Sulemaniya. Som forskare i västiranska språk och dialekter ville han höra kurdiska talas. Det var första gången en utlänning besökte Sulemaniya efter revolutionen. Jag fick tillstånd att följa med.
Sulemaniyas kurdiska honoratiores tog emot oss med stor hjärtlighet. Min far satte sig genast ned med en kadi, en lärd domare som höll på att sammanställa den första kurdiska ordboken. Centralregeringen hade lovat kurderna språklig autonomi. Det var mer än vad kurderna i något angränsande land hade fått. För första gången kunde irakiska kurder utveckla sina egna språk vid sidan av landets huvudspråk arabiska. Dag efter dag satt pappa med den lärde kadin och hans kolleger och resonerade om ord.


Överallt på gatorna var det livaktigt, en ny frihetskänsla låg i luften. Varje karl man mötte hälsade med pekfingrarna sammanslingrade och orden Arab wa akrab akhwan, ”araber och kurder äro bröder”. Alla var inlindade i sjalar mot januarikylan men skärpens och turbanernas dekorationer sken igenom. En dag gick vi förbi en barack dit det gick mycket folk. Vi trodde det var ett kafé och gick in. Men det var redaktionen för den nya kurdiska tidningen Khebat, med samma namn som det socialistiska kurdpartiet. Vi klämde ihop oss med redan trångt sittande kurder på smala bänkar som löpte längs väggarna under porträtt av Marx, Stalin och Mao och så började konversationen.


Min far, inte van vid att sitta under dessa storheter, blev föremål för stor nyfikenhet. En lärd man från norra Europa! Han måste svara på många frågor om ”socialismen” i paradiset Sverige, när han egentligen bara ville tala om kurdisk kultur. Vid ett annat tillfälle omringades han av skolflickor som dansade en dabka i sina glittrande dräkter. Han höll ett litet tal till flickorna på arabiska och beklagade att han kunde läsa men inte tala kurdiska. De skrattade och lärde honom kurdiska ord. Vi inbjöds till en historielektion. Händerna flög i vädret när kurdflickor ville visa sig duktiga i Mesopotamiens äldsta historia. De kunde rabbla regentlängder i alla muslimska imperier som ett rinnande vatten. Det fanns kristna kurder, kurdjezider och en del turkmener i Sulemaniya också men ingen talade om religion. Allt var politik. Stämningen var entusiastisk, revolutionär, frihetsälskande.


Medan min far rådplägade med stadens intellektuella elit togs jag om hand av kurdiska lärarinnor och skolflickor, vilka visade mig prov på sina kunskaper i huslig ekonomi, allt de bakat och tillagat och sytt och broderat och de gav mig sina tofflor och en hel kurdisk dräkt. De skrattade och glammade, fnissade och klappade händerna. De frågade ut mig om allt mellan himmel och jord bland svenskarna. Vilkas demokrasiya och ishtiraqiya (demokrati och socialism) de gärna ville efterhärma. Pojkarna i pojkskolan frågade oss efter möjligheter att studera utomlands; hade vi stipendier att erbjuda?


Sulemaniya var en mycket liten stad med bruna lerhus och få offentliga byggnader. Knappast några affärer utom souken. Det fanns ett par bokhandlar, som framkallade ett missnöjt grymtande hos min far. Han hade hoppats finna intressanta kurdiska böcker. Men det fanns bara billiga veckotidningar och just ingenting alls på kurdiska. Ja, sådan var verkligheten! Tänk om han kunnat få se Sulemaniya av idag, en modern kurdisk kulturstad med ett universitet! Eller Stockholm, som Alakom kallar exilkurdernas kulturella huvudstad!


Kort efter att vi lämnat Bagdads bistra politiska verklighet utsattes kurderna i Irak för en helt annan behandling; det blev krig och förföljelse, omflyttningar av hela byar, gasattacker och massakrer av en diktatorisk regim. Kurderna i östra Turkiet gjorde uppror och krävde sin rätt till sitt eget språk. Överallt fick kurderna sin lidandeshistoria, sina motståndskämpar, sina flyktingar och emigranter. Hundratusentals kurder började utvandra eller söka sig till länder där de kunde verka fritt. Land efter land i Europa fick en större eller mindre kurdisk befolkning. Överallt gjorde sig kurdiska röster hörda, alla ville inte höra dem.


Jag försökte hålla mig underrättad om kurdernas vidare öden som korresponderande medlem i International Society of Kurdestan, men i de länder dit vi kom som diplomater träffade jag aldrig en kurd. I Sverige fanns det före 1965 bara ett fåtal som visste vad en kurd var. Professor Stig Wikander var en av dem. Inte ens han kunde förutse vilka katastrofala händelser som med ens skulle förvandla ett exotiskt bergfolk i en avlägsen kultur till en inomeuropeisk och en svensk hjärteangelägenhet.


Trots att jag följt den politiska utvecklingen i stora drag var jag inte alls förberedd på vad som väntade mig när jag kom hem till Sverige 1985: mitt kära avlägsna hemland var fullt av kurder! Hur i all sina dar hade detta gått till? Undrade jag. Det skulle ha varit enbart glädjande om inte bakgrunden hade varit så tragisk. Var kom dessa kurder ifrån och varför? Varför kom de just hit? Hur levde de här, vad gjorde de här? Det är just sådana frågor som Kurdernas svenska historia vill svara på.


I min barndoms svenska folkskolor läste vi om folkvandringstiden. Vi såg för oss långa tåg av vandrande människor som korsade Europa eller ändlösa rader av oxvagnar med emigranter. I Alakoms bok får vi veta hur en verklig folkvandring går till. Först kom en enda kurd. Sen en till. Sen många fler. Sen följde familjerna. Allra sist kom byfrisören. Alakom tycks veta varifrån varenda kurd har kommit, vilken familj de tillhör och på vilket sätt de har tagit sig fram i det svenska samhället. Tjugo år senare fanns det tjugotusen kurder och fyrtio år senare finns det femtiotusen sverigekurder och ett fåtal återstående exilanter. Denna folkvandring har tagit tre generationer och är inte slut än.


Rohat Alakom har använt varje medel, utfrågning, arkivforskning, fotoalbum, dokument, ja minsta papperslapp för att fasthålla detta historiska förlopp, denna utvandrarsaga, detta moderna kurdiska epos. Mycket har skrivits, sant och osant, om kurdernas situation, nu vill Alakom berätta om deras historia. Enligt en ursprungsmyt kommer kurderna ursprungligen från Nordeuropa. Man kan fantisera om ett slags hemkomst. Vad hette den förste kurdiske flyktingen? Den förste kurdiske studenten? Hur många kom från Turkiet, hur många från Irak? Vilka kom från Iran och Syrien och varför? Vad upplevde de på vägen? Vilka strapatser fick de utstå?


Under de första tjugo åren var de flesta av de kurdiska invandrarna flyktingar från förtryck och trakasserier i sina hemländer. Många kom just från de trakter omkring Diyarbakir där jag såg mina första kurder, men otaliga kurdiska storfamiljer hade redan tidigare förflyttats till det inre av Anatolien, varifrån hela byar frivilligt bröt upp i en andra utvandrarvåg på 1960-talet för att försörja sig som arbetskraftsinvandrare i vårt samhälle. Efter svåra förföljelser på 1970-talet tog också irakiska kurder sin tillflykt hit. I rännilar kom syriska och iranska kurder.


Många kurder är folkbokförda i Sverige som turkar, irakier eller iranier. Det finns mycken bristfällig statistik när det gäller kurder. Korrekt statistik är viktig inte minst för den svenska motparten. Ingenting är så betryggande som statistik och nakna fakta. Efter fem års forskning har Rohat Alakom statistik på nästan allt. Han visar i vilka städer det bor flest kurder och hur de trivs. Han vet vilka pojk- och flicknamn som är vanligast, vilka smeknamn som är kärast, tar upp betongförorternas vardagsslang, svenska ord på kurdiska, kurdiska ord på svenska. Här finns skojiga vändningar, påhittiga sammanfogningar, korsbefruktning? statistik blir nästan poesi, med humor.


Bortom statistiken finns en löpande episk berättelse. Vi ser på en karta hur kurderna har spritts och rotfäster sig över hela Sverige. Överallt skapar de parallella samhällen med genomskinliga väggar så att svenska och kurdiska kulturimpulser släpps igenom och kan passera ut och in. Hängivna svenska kurdälskare som Märta Hansson och Olof G Tandberg har jämnat vägen för många enskilda in i det svenska samhället. Alakom låter oss veta hur exceptionellt många kurder som har lyckats på arbetsmarknaden, inte minst som fria företagare, särskilt inom restaurangbranschen - vem har inte besökt en kurdisk pizzeria? Språkkunniga har kunnat försörja sig som tolkar åt myndigheterna. Det blir en provkarta på svenska yrken.


Sammanhållningen i de kurdiska familjerna är på gott och ont. Bygemenskapen har i Sverige ersatts med föreningsliv. I sitt livaktiga föreningsliv vill kurderna visa att de är djupt delaktiga i det svenska samhället, lika mycket som de hävdar sina egna intressen. Här finns arbetareföreningar och akademikerföreningar, kommittéer för vetenskap och teknologi, ungdomsklubbar och kvinnoföreningar, sällskap för barnens väl, klubbar för äldre och kanske allra viktigast, flera kommittéer för kurdernas mänskliga rättigheter. Man häpnar över den initiativkraft och kulturella fantasi som utvecklas i detta föreningsliv.


Denna inre sammanhållning behövs. Välkomnandet var inte alltid nådigt när kurdiska flyktingar började skärskådas i svenska medier 1967. Riskerna med en eventuell kurdisk invandring betonades starkt i samband med kurdernas svåra situation i Irak och ännu mer efter att kurderna efter Irak-Iran-kriget tvingats till eftergifter. Rädslan blossade upp igen i början av 90-talet, då många kurder kom över Ryssland och Estland till Gotland och Lidingö. Två politiska mord har skadat den kurdiska diasporan. Ett makabert bevis för hur mycket kurderna har blivit en del av det svenska samhället kan sägas vara att kurder orättvist misstänktes för det ouppklarade mordet på vår statsminister Olof Palme.
Förhållandet mellan svenskar och kurder har ställts på prov. Mest problematiskt har det blivit när kurder har överfört politiska problem i hemlandet till den nya omgivningen, eller när kurdiska familjeproblem blev en del av de svenska samhällsproblemen. Kapitlet om kvinnorna mellan tradition och modernitet rör vid det allra ömtåligaste och privata. Statistiken visar hur frigörande den svenska miljön har verkat för kurdiska kvinnor som politikern Nalin Pekgul, men namnen Pela Atroshi och Fadime Sahindal är tragiska minnesbilder för hur kurdiska mödrar och döttrar kom i kläm mellan gamla vanor och nya värderingar och har fått plikta med sina liv och hur smärtsamt det är för äldre kurdiska män att ändra sin patriarkaliska livsstil och föråldrade kvinnosyn.


Kurder har kommit hit för att de lidit förtryck i sina hemländer och vet därför att uppskatta det fria ordet. Kurdernas svenska historia har mycket att säga om detta och belysa. Politiska ledare har kunnat fortsätta en politisk verksamhet i Sveriges riksdag, kurdiska journalister har deltagit i den allmänna politiska debatten och på 1980-talet tog sig många kurdiska författare och konstnärer hit. Den första kulturpersonligheten som märktes var Omar Sheikhmous. Kurdo Baksi lyckades i kraft av sin personlighet knyta starka band mellan kurder och svenskar. De har slutligen bildat ett blomstrande kurdiskt kulturetablissemang utan motsvarighet i andra länder. Stockholm är dess huvudstad! 1997 öppnades det kurdiska biblioteket och har blivit ett centrum för kurdisk forskning. Ett av resultaten är denna bok. Ett kurdiskt bokförlag har berikat oss med litteratur på kurdiska och svenska samt översättningar från kurdiska till svenska och tvärtom.


Med Kulturrådets hjälp har mellan sex- och sjuhundra litterära verk utgivits på kurdiska i Sverige. Ett femtiotal kurdiska författare har invalts i Sveriges författarförbund och har fått sammanlagt tre miljoner i stipendier. Allt detta är utomordentligt berikande för den svenska kulturen. Det började med att Svenska PEN tilldelade poeten Sherko Bekas Tucholskypriset 1985. Mehmed Uzun vann internationellt erkännande med sina historiska essäer och romaner, som efter en lång kamp har övervunnit politiskt och språkligt motstånd i själva Turkiet. Emin Bozarslan har översatt 1600-talsdikten Mem och Zin och har skrivit egna fabler och noveller. Mahmut Baksi har tillsammans med sin hustru Elin Clason skrivit och översatt kurdiska barn- och ungdomsböcker. Det faktum att Salim Barakats grymma roman Järngräshoppan är skriven på arabiska visar tragedin i kurdernas språkliga öde, men varje stavelse i denna hårdkokta om en nordsyrisk barndom andas kurdiskt liv.
Hur det är att vara författare i exil och förlora sitt språk vet otaliga europeiska, särskilt judiska författare som tvingades fly från Förintelsen. Därför är det livsviktigt att det kurdiska språket upprätthålls i exilen och att kurdiska barn undervisas i kurdiska i de lördagsskolor som vissa kommuner har inrättat. Kurdisk undervisning på akademisk nivå erbjuds vid Uppsala universitet, vars lektor Ferhad Shakely grundade Svensk-kurdisk journal 1985. Det är bra om också svenskar läser kurdiska. Kulturutbyte är ömsesidigt.


Bäst har det litterära utbytet lyckats där svenska författare har samarbetat med kurdiska författare. Den som allra först upptäckte den kurdiska lyriken, dess djupa förbundenhet med naturen och dess visionära ton var den nyss avlidne svenske poeten Lars Bäckström. Genom att tillsammans med kurdiska poeter tolka deras lyrik ord för ord till svenska har han framhävt den ljudande, fylliga klangen i denna poesi. ”Det är en poetisk röst som inte bara är nostalgisk men inte sällan har stänk av bitterhet över det förlorade hemlandet. Den får omfång och styrka av att inte så mycket vara en individs som en nations röst”, skriver Bäckström i förordet till en diktsamling av Ferhad Shakely.


Den kurdiska kulturen är långt ifrån bara en pittoresk kafékultur med utsökta artister och långt mer än en underhållande kväll på Re-Orient eller ett amatöruppträdande i en invandrarförening. Den kurdiska kulturen har anor som går mycket långt tillbaka i tiden, särskilt i östra Anatolien, vid Tigris stränder och kring Van-sjön, där traditionen förmedlats i släktled efter släktled av trubadurer, som kallas dengbejer. Dengbejernas, traditionsbärarnas skugga finns kvar än idag på vissa ställen på jorden som utvandrare i Sydamerika. Nationaleposet Mem och Zin, en kurdisk Romeo och Julia, är från 1600-talet, en tid då kurderna här och var hade en autonom kultur. Om allt detta kunde min far och jag inte drömma där vi satt i ett vinterkallt Sulemaniya och hälsade den kurdiska kulturens första nyvaknande för 46 år sedan.


Kurdiska författare i Sverige har tagit på sig en oerhörd uppgift när de med sina romaner och noveller, sin poesi och sin prosa, även dramatik, försöker skapa nya uttrycksformer för det kurdiska skriftspråket och förfina det till ett modernt instrument, samtidigt som detta sker på andra håll i den europeiska exilen, så att en kurdisk litteratur en vacker dag blomstrar även på de kurdiska områdena själva. Det kurdiska språket går trots alla odds mot en ny blomstringstid. Aldrig mer skall en svensk professor lämna en kurdisk bokhandel i ett område bebott av kurder utan att finna ett brett utbud av litteratur på kurdiska.
Kurder i Sverige har en stark identitet i europeiska sammanhang och har gjort sig kända bland andra västeuropeiska kurder för sina försök att utveckla och rekonstruera den kurdiska kulturen under exilens villkor, konstaterar Rohat Alakom slutligen. Vad som här uppräknats är bara en bråkdel av denna boks rikhaltiga innehåll, som kommer att vara till ovärderlig nytta inte bara för alla svenska institutioner utan för var och en som vill kunna bedöma medias nyhetsrapportering objektivt och för alla som känner en kurd och är intresserad av den kurdiska kolonins välbefinnande i Sverige och alla som planerar svensk invandringspolitik; ingen annan svensk invandrargrupp har åstadkommit en liknande rapport, uttömmande och detaljerad, en verklig uppslagsbok men också en sann berättelse ur livet med en forskares exakthet och oväld.

Sigrid Kahle

***

 

Rohat Alakom är född 1955 i Kars, en gränsstad i norra Kurdistan mot Armenien och Persien. Han flyttade till Sverige 1983 och har bott i Stockholm hela tiden. Under sitt tjugo år långa författarskap har han skrivit en rad böcker om en förfalskad och bortglömt historia och kultur på olika språk. Några av hans arbete finns även översatta till arabiska, franska och engelska. Rohat Alakom har visat ett stort intresse för svensk-kurdiska möten och kontakter i det förflutna. Han har under lång tid samlat olika typ av material som handlar om svensk-kurdiska förbindelser, byggt upp ett arkiv och ett speciellt privat bibliotek med inriktning på sverigekurdernas historia och tidigare kontakter som sträcker sig ända till vikingatiden. Den föreliggande boken är en fortsättning på hans kritikerrosade debut på svenska: Svensk-kurdiska kontakter under tusen år (Apec, 2000).

Av Rohat Alakom har tidigare utgivits:

- Kurdologins 200-åriga historia (1987)
- Kurder i den moderna turkiska litteraturen (1989)
- Kurdiska motiv i svenska källmaterial (1991)
- En bortglömd historia: Seîdê Kurdî (1991)
- Den kurdiska verkligheten i Yasar Kemals verk (1992)
- Ziya Gokalps största dilemma: Kurder (1992)
- Kvinnomakt i den kurdiska folkloren (1994)
- General Cherif Pascha (1995)
- En ny kraft i Kurdistan: Kvinnor (1995)
- Kurder i det forna Istanbul (1998)
- Organisationen Hoyboun och revolten i Ararat (1998)
- Svensk-kurdiska kontakter under tusen år (2000)
- Kurder i centrala Anatolien (2003)
- Kurdiska Aristokrater: Toriner (2004)
- Sverigekurder (2006)
- Om Gunnar Ekelöfs Diwansdiktning (2007)


Dessutom har han sammanställt böckerna:

- Jesidkurder (2003) av Maria Anholm
- Kurdisk resa (2005) av Elon Ahlbäck


Pirtûka Rohat Alakom a bi navê Kurdên Swêdê (1965-2005) vê carê bi zimanê Swêdî hat wesandin.

Ev pirtûk bi navê KURDERNA Fyrtio år i Sverige (KURD Çil Sal li Swêdê) bi hin guhartin û zêdekirinan, wek versiyonek nuh di nav Wesanên Serkland'ê de derket.

Di dawiya pirtûkê de bîblîyografiyek fireh û albûmek ku ji gelek wêneyên kevn pêkhatî cih girtiye. Pirtûk bi pêsgotinek dirêj a nivîskara swêdî Sigrid Kahle ve dest pê dike. Sigrid Kahle keça fîlolog, îranîst û rohilatnasê navdar H. S. Nyberg (1889–1974) ye.

Kesên ku bixwazin vê pirtûkê bi dest bixin dikarin ji vê adrêsê bixwazin:

SERKLAND FÖRLAGET
ralakom@yahoo.com