FÅNGVAKTAREN av Bube Eser | svensk översättning från kurdiska: Goran Candan | (fortsättning från föregående sida)
XVII Fångvaktaren fortsätter att berätta: "Under marscherna på fängelsegården, brukade fångarna bli straffad om dem inte lyfte sina knän ända upp mot magen och om dem hamnade i otakt och tog ett steg för tidigt eller sent, eller om dem inte sjöng den militära marschen med högre röst. Vi hade förstått väll att fångarna var inte rädda för att få stryk längre. Fängelseledningen hade förstått att man skulle inte uppnå sina mål genom råstryk. De förfinade tortyrmetoderna. Dessa metoder var fängelseledningens enda vapen mot fångarna. Fångarna avskydde av en särskillt typ av tortyrmetod jätte mycket. Vi fångvakter förstod att fångarna hatade denna metod. På fängelsegården där vi lät fångarna göra militärmarscher, fanns det avloppsledningar. På ett särskillt ställe hade man en öppning med en betong lock på. En typ av bestraffning var att tvinga fången in i den öppningen med ett lock över. Enligt graden av straffet tvingade vi fångarna i avloppsöppningen. Om det var en mildare straff, doppade vi fångarna ner bara till knäna. Det var verkligen en mycket enkel bestrafningsmetod för oss fångvakterna. Men för fångarna var det svåraste straffet de kunde få i fängelset. Efter fångarna togs från avloppsöppningen, luktade dem avlopp i flera dagar. Det gavs inte tillräckligt med vatten för att fångarna skulle tvätta sig. Den dåliga avloppslukten brukade sprida sig i hela cellen. Vi fångvakter blev jätte glada över fångarnas svåra situation. Den fångvaktaren som hade kommit på denna tortyrmetod fick ekonomisk belöning samt en månads tjänstledighet av kaptenen. För att samla in sopor från cellerna hade vi lmnat in en soptunna i varje cell. Soptonnan i cellerna tömdes ut en gång i veckan. Det var en bestämd dag hade vi fångvakter klargjort vilken dag det skulle bli. Om det föreföll vara så att soptunnan fylldes en dag före tömninsdagen, brukade vi tvinga fångarna att äta hela innehållet i soptunnan. När fångvakterna tvingade fångarna att äta dessa sopor, de skulle låtsas att de äter en god måltid. Ingen fånge vågade visa olydnad gentemot fångvakternas order. När vi fångvakter fick syn på en soptonna som var överfull innan tömingsdagen, skickade vi efter de andra fångvakterna för att komma och se detta brott: - Cellansvarige! - Ja, kapten! - Soptunnan i er cell har blivit full för tidigt, innan tömningsdagen! Därför skall ni straffas idag för detta. Stå genast i led! - Ja kapten genast! När vi kom in i cellen då tog den cellansvarige fången några steg från ledet och sade till fångarna: - Givakt! Vi gick runt fångarna. Vi slog några fångar som enligt oss brast i sitt uppförande och sedan brukade vi vända oss till den cellansvarige fången och fråga följande fråga: - Vet ni vilket typ av straff skall ni straffas med idag? - Nej kapten! - Visst kan det. Ni vet mycket väl vad det innebär när en soptunna fylls tidigare än tömningstiden eller? Straffet är att ni ska äta all sopor i soptunnan. Fångarna trodde föga att de skulle bli påtvingat att äta soporna i soptunnan, därför sade de ovetande: - Javvist kapten! Som ni befaller. - Cellansvarige! - Ja kapten! - Hämta tunnan hit snabbt! - Ja kapten! Den cellansvarige fången brukade genast springa och hämta soptunnan fråna toaletten och inta givaktpositionen i väntan på den nya ordern. Fångvakterna brukade gilla jätte mycket denna underlägsenhet som fångarna visade. Därför brukade de med en hårdare och bestämd röst säga: - Töm genast tunnan mitt i cellgolvet! Den cellansvarige brukade genast verkställa ordern. - Kapten! Ordern har nu verkställts! Vi alla fångvakter var mycket nöjda över denna situation. Den stora majoriteten av fångvakterna hade ju valts bland de analfabeta vernpliktiga soldater. Dessa som kände sig mindrevärdiga samhället i och med det analfabethandikapp dem hade, fick nu känna sig viktiga när de tvingade dessa högutbildade och äldre personerna att äta sopor. En total nöjsamhet såg man i fångarnas ansiktsutryck när fångarna började äta sopor som djur äter sopor. - Samla er framför soporna och inta ät-position! Alla fångar skyndade för att verkställa den givna ordern. Som en ring samlades dem snabbt runt soporna. Satt på sina knän och böjde sig över soporna med öppna munnar och inväntade nästa ordern. När vi fångvakter såg på dessa fångar, blev vi utom oss av den glädje vi kännde i kroppen. Vi gav slutligen order om att äta: - Ät nu! Fångarna började äta soporna De åt ivrigt och vi fångvakter skrattade hejdlöst. Vi tyckte att de påminnde om kossor, getter eller får. Dessa fångar hade kapitulerat inför oss i ordets fullaste bemärkelse. Även om någon ville att fångarna inte lyder våra order, skulle det inte gå. Inte ens när vi fångvakter skulle be dem att inte lyda en order, skulle det inte funka. De skulle lyda blint. Inte bara äta soporna, vi tvingade dem att slicka rent den plats soporna hade hälts ut på. Efter fångarna brukade slicka platsen rent, brukade säga den cellansvarige: - Kapten! Er order har nu verkställts! Det var den största orättvisan jag hade bevittnat i hela mitt liv. Först tvingade vi dem att äta äckliga sopor, sedan tvingade vi dem att slicka rent där dessa äckliga sopor hade legat och sedan tvingade vi dem att dessutom säga 'Kapten, er order är nu verkställt!'?? Vår kapten brukade alltid säga till oss: 'Mina barn, ni kan sällan få dessa människor att bli som ni vill med enbart rå¨stryk. Det är ytterst viktigt att ni använder er av de psykologiska metoderna. När ni får dem må dåligt psykist, då kan ni få göra vad ni vill med dem." Ibland brukade vi öppna de fyra fönsterhålorna som varje cell hade. De reste fångarna upp och tog genast givaktställning. De brukade stå i den ställningen tills vi efter flera timmar kom tillbaka och gav dem ordern: - Ledigt! Fångarna visste att när fönstren öppnades, brukade några fångvakter stå vid sidan av fönstren och titta in och konstatera vem som reser upp och inte reser upp. Sedan brukade flera fångvakter komma in i cellen och säga: - De fångvakter som inte reste sig upp när fönstren öppnades kom två steg fram! Om dem inte gav sig till känna, då brukade vi straffa hela cellen med ett ännu hårdare straff. Ibland brukade vi prata med våra informatörer innan vi öppnade fönstren och instruerade dem att inte resa sig när vi öppnade fönsterluckorna för att vi ska straffa hela cellen. Efter straffet tilldelades alla i cellen, brukadevi ta ut vår informatör med oss till köket och ge dem mat och dryck: - De som inte reste sig när vi öppnade fönstren kom två steg fram med er! Ingen gav sig till känna. Då gav vi genast order att några fångar följer med ut. Vi brukade ge dessa stryk utanför cellen och så småningom alla i cellen tog vi ut för att slå dem. Våra informatörere lämnade vi till sist. Istället för stryk fick dem mat och dryck i köket och sedan när vi lämnade dem tillbaka i cellen brukade dessa stöna och skrika som om de hade fått stryk för att kunna dölja sitt förräderi mot sina cellkamrater. Jag tror att alla andra visste vad som försigick men vågade inte säga något emot dessa quislingar. På kvällarna brukade vi låsa celldörrarna och nyckeln lämnades hos fängelseledningens kontor. I och med ingen litade på varann i detta fängelse, alla var misstänksam mot alla. Den största fegisen i fängelset var kapten Esat Oktay Yildiran. Han var alltid rädd för fångarna. Bland oss fångvakter rådde en stor misstänksamhet jämfört med den täta sammanhållningen bland fångarna. Det som oroade oss mycket var just detta att fångarna höll ihop under alla omständigheter. Det var tack vare denna sammanhålningen de kunde motstå dessa tunga, intensiva grymheter. Fängelseledningen jobbade hårt för att störa den sammanhällning som rådde bland fångarna. Vi gjorde många försök att provocera fram konflikter bland fångarna. En metod var att tvinga två fångar att slå varandra med örfilar. Trots det den sammanhällning som rådde bland fångarna kunde inte rubbas. Fångarna var mån om att inte vara fientligt mot varandra. Vad vi än gjorde stod fångarna enade mot oss. Men vi fångvakter var precis tvärtom. För att få lite god mat och några sketna ören, gjorde vi vad som helst mot försvarslösa människor. Vi sårade och till och med dödade många av dem. Vi alla var likadan. Vi hade enats för att dra fördel av några försvarslösa människor som hade inte någonting annat än sina bara händer och sina liv för att försvara sig mot tortyr och förtryck. Fångarna höll av varandra, dem hade tillit sammanhållning och kärlek gentemot varandra."
*** När fångvaktaren berättade om nyckeln till celldörren då tänkte jag på kamrat Yusif som var en av de stora cigarettrökarna i vår cell. Yusif tänkte på röka mer än han tänkte på att äta. En kväll strax efter inräkningen blev det läggdags. Innan vi lade oss brukade vi ta ett bloss. Vi hade tid att röka en eller två cigaretter efter varandra innan vi lade oss och sov. men våra stora rökare brukade röka tre eller fyra cigaretter innan de lade sig. Vi brukade förbereda oss på att lägga oss, men Yusif höll enbart på med sina cigaretter. Hans bekymmer var att kunna röka flera innan han ska lägga sig. I den stressen han hade gjort fel när han tidigt gått och satt sig på sin säng. Han hade till och med en cigarett i munnen ovetande att en fångvakt tittar genom en fönsterhåla på honom i smygg. Plötsligt öppnade de det lilla fönstret och ropade: - Han som röker på sin säng, kom fram! Yusif trodde inte att han har blivit sedd av fångvaktaren och han höll sig i bakgrunden och kom inte fram. Efter några fler anrop insåg fångvaktaren att Yusif inte vill ge sig till känn, blev han mycket arg och sade: - Jag ska imorgon fråga er om detta! Och stängde fönstret hårt och gick sin väg. Fångvaktaren gick iväg men, vi började alla bli mycket orolig. Vi sov med denna djupa oro den natten. Vår sömn var också full med slag och tortyr. Så fort vi slöt om våra ögon och sov, brukade vi drömma om en fortsatt tortyr av polis, officerare och fångvakterna. Mardröm efter mardröm tills det blev morgon. Med morgonvaktens röst steg vi upp från våra sängar. Det första vi alla sade till varandra var 'kamrat, fångvaktaren kommer att hämnas oss för incidenten igår kväll. Därför bör vi göra allt extra noga, läsa marshcerna felfritt osv.' Innan vi hann säga dessa ord till varandra, kom fångvaktaren framför dörren med morgonfrukosten och skrek: - Ät nu frukost och var beredd sedan att svara för incidenten igårkväll! Det verkar som om ni fortfarande behör läxas upp mer, sade han och gick sin väg. Fångvaktaren var mycket arg. Den cell som han ansvarar för hade gått emot honom. Detta betyder minus poäng för honom hos fängelseledningen. En kort stund efter inräkningen öppnades vår celldörr. Vår fångvakt tillsammans med några andra fångvakter kom in i cellen. fångvaktaren som såg Yusif röka på sin säng gick fram till en säng och frågade: - Vem är det som har denna säng, pekade med sitt finger Yusif säng. Kamrat Yusif tog fram två steg. Yusif gjorde hälsning först med fötterna och sedan i honorställning med huvudet. Med en hög röst började anmäla sig: - Kapten, Yusif från Diyarba... Yusif han anmäla sig fördigt fick han ett knytnäve rakt i sitt ansikte. I samma stund låg Yusif livlös på golvet. Blod som rann från hans näsa utgjorde en stor pöl på golvet. fångvaktaren trodde att Yusif avled med detta hårda slag som han tilldelade i Yusifs ansikte. Därför sade en annan fångvakt: - Du har dödat honom. Vi hade inte avatalat detta! Vi tror att denne fångvakt fösade sig. Det bara gled ur hans läppar. Därför att de sade aldrig någonting emot varandra inför fångarna. Vi fångar tror att den fångvakt som gjorde sig skylldig för ett allvarligt mistag eller en försselse fick nästan lika mycket stryk som oss av fängelseledningens speciella kommandostyrka. Fångvaktaren som slog Yusif medvetslöst, tittade med en arg blick mot den klagande fångvaktaren och slog några spark mott den medvetslöse Yusif och sade: - Straffet för rökning på sängen är detta. Om ni vågar kan ni försöka en gång till att göra det. Fångvakter vände sig och gick ut ur cellen. Men vi hade en livlös medfånge liggande på golvet. När de försvann ut, sprang vi till Yosif. Vi hällde lite vatten på hans ansikte och masserade en stund hans armar och ben. En läkarstuderande fånge mette pulsen på Yusif och sade: - Kamrater var inte rädd! Han lever. Men jag vet inte hur det ska bli med honom när han vaknar igen. Vi blev lättade efter dessa ord från läkarstuderande. Yusif var sängliggande i några dagar och sedan piggnade han till utan att drabba något allvarligt handikapp. Han började också som oss andra marschera och sjunga militärmarscherna. I själva verket var ingen av oss riktigt frisk. Vi var tvungen att rätta oss och göra som vi blev beordrade av fångvakterna. Vi gjorde vårt yttersta för att motstå.
*** Fångvaktaren fortsätter att berätta: "Kaptenen hade gjort så att vi fångvakter hade förvandlats till sektmedlemmar. kaptenen var välmedveten om detta. Det var därför brukade han säga: - Mina barn! Ni bör att inte trötta ut era värdefulla händer som konverterar kommunister och kurdister. Därför ska vi hädanefter låta hundar göra ert jobb. När ni tycker att det är nödvändigt, låter ni hundar attackerar fångerna. I själva verket hade en fånge inget värde. Till och med hunden var mer värdefull i fängelseledningens öga. Vi fångvakter hölls jämt och ständigt under uppsikt av kaptenen. Även om han brukade ge oss fria händer men allt som hände i fängelset kunde han styra som han ville. Egentligen den enda friheten var att vi kunde slå fångarna som vi ville. Det var bara det. Sedan kunde vi knäppa upp våra jackor till skyllnad mot i den vanliga lumpentjänsten. Där gäller stränga regler när det gäller kläderna. kaptenenhade gett oss även tillstånd att snatta fångarnas ägodelar och kontanter. Vi hade också fått sälja varorna pentryt i mycket dyrt. Dessa var någonslags åtgärder som hjälpte fängelsedningen att genomföra sitt hårda och grymma tortyrprogram över fångarna. När kaptenen sade att 'vi ska skaffa hundar för att ni fångar inte ska behöva bli trött' trodde vi på honom. Men i själva verket var detta ingenting annat än lögn. Vi började att ha hundar i fängelset. Vi tränade hundarna så att dem blev fientliga mot fångarna. Många gånger övade vi hundarna med fångarna som levande måltavla. Hundarna hade redan lärt sig nu att attackera så fort dem fick syn på en fånge. När vi pekade på en fånge och ropade hundens namn: - Jo! Ta honom! Då atackerade hunden genast honom. Om fången sprang iväg av rädsla, då kunde han säkerligen bli svårbiten av hunden. Oftast brukade vi fångvakter gå runt i cellerna och plocka ut några fångar och ta me3d oss dem. Vi kände till att dessa hade politiska representantskap i de olika kurdiska organisationerna tidigare innan de blev fängslad. Vi tvingade dessa fångar att ansvara för våra hundar för att förnedra dem. Om de vägrade att ta emot hunden, fick vi slå dem hårt. Vi motiverade vårt elaka handlande med att säga att ta hand om en hund i fängelsets tjänst är en helig uppgift. Dessa hundar är i nationens tjänst. Hur kan ni vägra att ta hand om våra hundar? - Kapten! OK! Jag tar gärna hand om hunden, sade fångarna till slut. Dessa ledande peroner som ledde massorna ute i samhällena förut, var de en simpel hundskötare. De var tvungen att ge hunden mat och dryck, bada den, samt plocka upp och rengöra hundbajs. Dessa personer var fullsysselsatta med att ta hand om hunden. kaptenenblev jätte nöjd med detta förstås. Han brukade visa detta som exempel för fångar som fortfarande gjorde motstånd: - Ni är verkligen bara några dumma djävlar. Ni gör motstånd här för era ledare, men de har blivit hundskötare i fängelset. För att dessa resisterande fångar ska höra, nämnde vi dessa ledande personers namn för fångarna. Vi tog fångarna till andra celler och visade till och med när deras ledare var verksam med att ta hand om fängelsets hund. Vi gjorde detta för att få fångarna bryta all motstånd mot oss och tjalla på de sina. En del av fångarna slutade göra motstånd när de såg med egna ögon sina fd ledare arbeta som fängelsets hundskötare."
*** På tal om hund, tänkte jag på den dagen min offentliga försvarare kom på besök. fångvaktaren tog mig ut, jag marshcerade i militärtakt sjungande de militära sånger samt med en massa stryk och svordomar kom vi till besöksplatsen. Min advokat satt i besöksbåset och väntade på mig. I båset stod två fångvakter och på denna sidan av glaset stod min fångvakt med mig. Vi kunde inte prata med varandra så mycket. Det var egentligen många viktiga saker som rörde mitt försvar som vi vågade inte ta upp när fångvakterna stod bredvis oss och lyssnade npggrant på vad vi sade till varandra. Det var därför mest frågor om hur jag mådde och sedan några nästan oviktiga saker sade vi till varandra under besökstiden. Jag togs åter till cellen. Men den som hade fått advokatsbesök, skulle inte klara sig utan stryk. Bara de som samarbetade med fängelseledningen klarade sig utan stryk. På vägen tillbaka till cellen, såg jag några fångvakter hade samlats i salen. Jag trodde att dessa var samlade för att ta de andra fångarna till advokatbesöket. Fångvakterna brukade samlas där och driva med fångar som hade advokatbesök. På vägen till besöket brukade fångvakterna beordra fångarna att kravla, att sitta still, att ligga osv. Men fångarna var tvungen att bara lyda sin egen fångvakt. När dessa beordrade på detta vis, brukade många fångar bli förvirrade och då fick fångvakterna en bra anledning och slå oss. Jag försökte att ta order bara från min fångvakt. Men när jag fick syn på kaptenens hund Jo, blev jag mycket rädd. Jag tänkte nu ska de leda Jo attackera mig. Det blev som jag fruktade. Min fångvakt berodrade mig: - Spring! Jag var tvungen att lyda fångvaktarens order, jag sprang iväg. Kort efter kände jag att kaptenens hund Jo bet mig i vaden. Tills jag stannade, rann blod från såret som hunden orsakade. fångvaktaren fortsatte att beordra mig spinga, men jag gjorde inte det. Om jag hade sprungit, då skulle Jo orsaka en ännu större skada i min vadmuskel. Jag fick stryk för att jag inte lydde order. fångvaktaren berordrade Jo att släppa min vad. Med en mycket svårighet tog jag mig till celldörren - med militärmarsher och sånger förstås. fångvaktaren öppnade dörren och slängde mig in: - Dö nu din satans fånge! Medfångar som såg min situation sprang till mig. De hjälpte mig sitta vid sängkanten. De tog av mina byxor. När de fick syn på såret frågade dem: - Sidar, vad har dem gjort med dig? Jag berättade vad jag utsattes för. Nu ska vi alla vara beredda att även hundar kommer att bita och slita i oss. fångvaktaren brydde inte sig om mitt sår. Han tvingade mig att återvända cellen som alla de andra gångerna - marscherande och sjungande. Fängelseledningens mål var att vi genom dessa handlingar skulle inte gärna gå på advokatbesök. Således att inte göra politiskt försvar på rättegångarna. Fängelöseledningen visste mycket väl att varje besökstid med advokaten var oavlåtligt viktiga tillfällen för att förbereda vårt försvar på rättegångarna. Men fängelseledningen kunde inte öppet förbjuda våra advokaters besök på fängelset, istället utvecklade de dessa tortyrmetoder för att kunna förhindra oss att ta emot våra advokater. Fångvaktaren fortsätter att berätta: "På grund av alla de grymma slag som vi slog och de tortyrmetoder som vi tillämpade blev många fångar handikappad. De som haltade på grund av sitt handikapp, togs inte ut för militärmarsch. När alla i cellen kom ut för att marschera, dessa satt kvar i cellen. För att dessa handikappade fångar inte skulle få det lätt i cellen, kom många fångvakter i cellen och tvindade dem att stå i givaktställning. Många av dessa handikappade fångar kunde inte stå kvar still. Dessa fångar fick ordentligt med stryk på grund av det. Det var därför ville dessa handikappade fångar komma ut och marschera med andra fångar för att slippa grymma stryk från fångvakterna."
***
- Vad har hänt dig? - Fråga inte. - Du måste berätta! - Efter ni gick ut, kom cheffångvaktaren tillsammans med några fångvakter in. Vi reste oss från våra platser och stog i givaktställning. En av de kom till mig och frågade: - Finns det någon bland er som vill busa eller inte lyda oss fångvakter? Jag sade: - Nej kapten, det finns ingen sådan person i denna cell. Så vitt jag vet, alla här i cellen lyder era order. - Finns det någon eller några som propagerar mot oss i denna cell? - Nej kapten, det finns ingen. - Finns det någon eller några i denna cell som fortfarande står för kommunism eller kurdism? - Nej, kapten. Det finns ingen. - Men fångvaktaren fortsatte att fråga flera frågor och jag besvarade så gott jag kunde. Men sedan sade han att han tror inte på mig och cheffångvaktaren slog mig med nogra knytnäven. Sedan förhörde dem mig en gång till: - Ok. Vem i denna cell är den politiska ledaren? - Kapten, jag vet inte det. - Jasså? Du vet inte!? Du är en av dem eller hur? Nu ska du börja tjalla om alla hemligheter i denna cell. Om du inte berättar allt du vet, kommer vi att skära din snopp! - Kapten! Som ni vill. Men jag vet faktsikt ingenting om detta ni frågar mig. - Ljug inte! Du vet vad du kommer att drabbas nu annars! Till slut förstod fångvakterna att dem inte kunde få ut någonting ur mig. Cheffångvaktaren tog ut ett spett ur sin ficka. De höll mig hårt och stoppade in spettet i min penis och vred ordentligt några varv. Sedan lämnade dem mig här och gick sin väg. Khalé Said pekade sitt skrev och sade: - Det är härifrån blodet rinner.
*** Fångvaktaren fortsätter att berätta: "Om vi fångvakter råkade bryta benet med våra hårda och grymma slag på de försvarslösa fångarna, var fångarna tvungen att hålla tyst om det. De fick under inga omständigheter att säga sannintgen, att "det är våra fångvakter som slår oss, det är därför benet bröts." Det var förbjudet att anmäla fångvakterna för det brott de begick mot fångarna. De borde istället säga vid förfrågan att "jag ramlade ner från våningsängen, det är därför jag gjorde mig illa." Därför att ibland brukade folk från medier och andra institutioner komma på besök till fängelset och fångarna var strängt instruerade att svara som fångelsedirektionen dikterade dem. För att försäkra oss om detta, brukade vi fångvakter att göra kontroll förhör hos fångarna: - Sonen min! Hur har detta åstadkommit? - Kapten! Jag ramlade ner från våningsängen och bröt jag min arm. - Sonen min! Brukar man slå er här? - Nej kapten! - Sonen min! Vad är detta för ställe? - Det är en skola. En skola som har startats för oss fångar och vi får jätte bra letioner i denna skola. När fångarna svarade så korrekt som vi ville, blev vi fångvakter mycket nöjda över svaren. Vi var helt säker på att ingen av fångarna vågade säga någonting annat än det vi hade tvingat dem att säga. Det var en gång en fånge som hade hamnat i nästan komatillstånd efter alla de slag och tortyr han måste uthärda. Vi fångvakter blev lite orolig över det. Det var ett oläggligt tillfälle att ha en sjuk fånge i koma. Därför tog vi fängelseläkaren till cellen för en undersökning av den sjuka fången. Fängelseläkaren kom nära patienten och frågade: - Sonen min! Vad har hänt med ditt skalle som är så mycket sönderskadat? - Kapten! Jag ramlade ner från våningsängen. - Från vilken våningsäng ramlade du när? Fången visade den nerdersta sängen i väningsängen och sade: - Kapten. Härifrån ramlade jag. Dett svar av fången var varken det vi önskade eller läkaren. Därför att om man ramlar ner från den första våningen av en våningsäng, händer det inte så mycket allvarligt som fången hade råkat ut för. De flesta läkarna i fängelset var fänglesedirektionens regimvänliga doktorer. Även dessa läkare deltog gärna aktivt i tortyrprocesser mot fångarna. När läkaren insåg att svaret som fången gav inte dög, ville han rätta fången genom att lägga orden i fångens mun: - Nej sonen min! Har du glömt att du ramlade ner härifrån, från den andra våningen? Sköt om dig och ramla inte en gång till ner från våningsängen! Ok? Fången ville genast rätta misstaget han begick och därför sade han skyndsamt: - Ja, kapten! Det var upifrån jag ramlade ner. Men på grund av smärtorna i mitt huvud sade jag nog fel. Vi fångvakter redan då tittade med hotande blickar mot den sjuke fången och väntade otåligt på att doktorn lämna rummet. Doktorerna brukade säga till oss, "om och när vi är i närheten, bör ni inte slå fångarna."
XVIII "En ny svår prövningstid med nya tortyrmetoder hade startat. Många åtal hade väckts mot fångarna. Fångarna var tvungen att gå till rättegångar nu igen. Det var inte lätt med fångtransporter. Många fångar var i fängelset sedan flera år tillbaka. Dessa hade väntat länge på den dagen då åtal väcks mot dem. Därför brukade några fångvakter säga till oss fångvakterna: 'Kapten! När väl åtal väcks mot mig, komme3r jag att bli frikänd. Jag har inte begått några brott.' Men vi fånvakter var misstänksam mot allt och alla. När dagen för rättegångarna hade kommit, fortsatte vi slå och tortera fångarna. Många av fångarna trodde att när åtal väcks mot dem, kommer de att bli frikända på direkten. Men de var ovetande att vår kapten hade väntat just åtaldagen kommer. När åtalhandlingarna från åklagarämbetet kom till fängelsekontoret, då var det verkligen synd om fångarna. Hur starckars fångarna skulle veta om detta? När åtalhandlingarna kom till fängelset, gick först av alla vår kapten mycket noggran igenom alla åtalpunkter. kaptenenbrukade anteckna namn på de fångarna som åtalades för att ha bildat en underjordisk organisation, eller åtalats för att ha mördat polis och militärer. Sedan upprättade kaptenen skennrättegångar i fängelset och åtalade dessa fångar. kaptenenutsatte dessa fångar för grymma tortyrmetoder. Dessa fångar som hade hamnat i kaptenens händer hade två alternativ att välja mellan: Antingen skriva under rapporten som kaptenen skrivit eller dö. På grund av kaptenens skennrättegångar i fängelset, åtalade de turkiska rättegångarna många fångar med höga fängelsestraff som hot. Med dessa metoder lyckades kaptenen att få några fångar att göra erkännanden enligt kaptenens dikterade rapporter. Dessa fångar var svaga individer och kunde inte göra ytterligare motstånd. De flesta fångar som vi slog och torterade visade motståndskraft i nästan alla lägen. Dessa fångar brukade avslöja våra tortyrmetoder vid rättegångarna och krävde att tortyren genast skulle upphöra. De fångar som hade höguppsatta poster i sina tidigare underjordiska organisationer och de fångar som åtalades för tunga brott plockades alltid av kaptenen och han satte dem i enmanscell i flera dagar utan mat, dryck och cigaretter. Sedan brukade kaptenen ge dessa fångar ett stycke vitt papper och säga följande: - Banka i era tjocka skallar att den som bestämmer här är det jag. Ingen kan blanda sig i mitt arbete. Jag har fria händer. Att släppa er eller straffa kan bara jag åstadkomma. Nu när jag har läst åtalet mot er, förstår jag att ni kommer inte att få ett straff under 30-40 år. Utan att jag behöver slå och tortera er, skriv ner allt ni har gjort inom era organisationer. Underst på papperet skriv att 'jag ångrar mig för allt detta jag har gjort.' Då kan jag släppa er fri. Annars kan bara er döda kropp komma ut härifrån. Nu lämnar jag er i fred med papper och penna. När ni är klara med er uppgift, säg det till fångvaktaren och då kommer han till er med god mat och te. Nu gäller det att välja mellan döden eller friheten. Det är ni som bestämmer. Välj själva. De som brukade lyda kaptenen då, brukade berätta allt inför domarna vid domstolsförhandlingarna och säga att de 'var tvungen att skriva på som kaptenen ösnkade. Det gällde att välja mellan liv och död. Nu vill jag inför alla deklarera att om jag dör i fängelset efter jag avslöjat detta här, då min mördare är kapten Esat Oktay Yildiran.' Dessa var några verkligen djärva människor som kunde avslöja kaptenen vid domstolsförhandlingarna. Många av fångarna var inte rädda för stryk eller ensamceller och inte ens den sadistiska kaptenen Esat var de rädda för. Men det fanns en del som var livrädda för minsta lilla örfil. Dessa svaga fångar föll offer i kaptenens händer. Dessa svaga fångar kunde mycket lätt skriva under det så kallade 'hederliga erkännanden'. Dessa fångar var så hjärntvättade att de till och med kunde slå sina medfångar på vår fångvakternas misnta lilla vink. Dessa fångar hade på alla sätt och vis blivit kaptenens undersåtar. kaptenenbrukade samla dessa fångar kring sig och föda och klä dem. Ibland tog kaptenen dessa fångar med sig från fängelset, men vi visste inte vart dem gick. Det som kaptenen med enbart råstryk brukade tvinga fångarna med att skriva under, kallades för 'hederlig erkännande'. Men i själva verket var detta inte alls någon hederlig erkannande, utan accepterande av lögner som med enbart råstryk fångarna blev påtvingade att skriva under. I fängelset fanns det speciella avdelningar för olika tortyrmetoder. Enligt de brotts och straffgraden brukade vi ta fångarna till dessa olika ställen. Slag och tortyrmetoderna i enmanscellerna, i de allmänna cellerna, på det så kallade bio och hamamen var olika. Vi fångvakternas liv i detta fängelset liknade de dövas och stummas liv. Vi kunde varken veta vad vi gjorde eller öppnade våra munnar och sade något vettigt mot orättvisorna. kaptenns alla oder brukade vi uppfylla utan minsta lilla fördröjning. Bara för att få ett litet beröm gjorde vi människor handikapp med våra slag och tortyr. Det har nu gett mig stora samvetskal i mitt liv utanför fängelset. Nu har jag blivit av med alla vänner och kamrater. Till och med mina bröder, syskon, föräldrar tycker att jag är en underlig person. Varken staten eller kaptenen som bruklade säga att han var kapabel att åstadkomma allt han vill, hjälper oss längre. Ingen frågar hur fångvakterna från fängelset i Diyarbakir mår idag. Alla fångvakter i Diyarbakir fängelset borde öppna sina munnar och berätta vad de gjorde mot människor så att inga fler människor fördes bakom ljuset. kaptenns stat och regering skulle ta hand om oss tills vi dog. Allt var lögn. Så fort vi muckade, glömdes vi genast bort. Men kaptenen och kaptenens kollegor befordrades tack vare våra insatser, det smutsigaste vi kunde göra mot människor. Jag vill att du ska berätta allt detta i din tidning så att det blir känd för allmänheten vilka svin de är som fick oss göra sådana grymheter mot försvarslösa människior."
***
När fångvaktaren berättade sin berättelse hittills, blev han arg mot sig själv och hans ansikte rådnade och ögonen blev stora som om de skulle floppa ur sina hålor. Han blev mycket besvärat av fick djup ångest av det brott han hade begått mot fångarna. Han kunde inte fortsätta med sitt berättande längre. Han drog cigaettröken alltför djupare i sina lugnhålor. Han fösvann i djupet av sina tankar. En och en föll efter varandra hans ögontårar. Han öppnade sin munn för att säga några saker, men han kunde inte. Han började säga: - Å herre Gud! Vad jag gjorde så för? Jag är ett avskum. Må gud straffa mig! Sedabn sade han ingenting mer den dagen. Han reste sig och gick sin väg. Jag tittade på honom tills han försvan ur min syn. Jag hade blandade känslor för hans beteende. Jag orkade inte heller tänka mer på detta för den dagen. Jag reste mig också och gick hemåt.
XIX Jag gick upp tidigt på morgonen. Åt frukost och för att vara beredd att skynda mig till mötesplatsen med fångvaktaren. Sedan jag lärde känna honom brukade jag gå upp tidigre på morgnorna. Jag var rädd att han inte skulle komma mer. Jag satt vid fönstret och tittade ut. Mot lunctiden såg jag honom att han går mot sjukhuset. När han närmade sig vårt hus, såg han att jag satt i fönstret. Han blev glad. Han jestikulerade med sitt huvud att han är nu på väg till mötesplatsen och jag skulle komma efter honom. Jag blev också glad att se honom. Jag gick ut efter honom. Han hade hunnit före mig och redan suttit där på den vanliga platsen. Han reste sig och tog mig i handen: - Förlåt för igår! Jag vet att jag gjorde fel när jag bara gick min väg utan att säga något. Jag kom sent igår beror på också detta att jag känner mig dålig. Men gissa vad jag tänkte på! Jag tänkte på alla de hemskheter jag gjorde i Diyarbakir fängelset. Jag kunde inte kontrollera mina känslor något mer. Jag kunde inte öppna munnen och säga hejdå ens. Att jag dessutom kom sent hit idag berodde bland annat på att det blev bråk mellan min far och bror. Mina bröder gick hemirån för gott. Far tittade på mig eländigt och sade: - Allt detta ont som händer oss är på grund av dig. Jag tog åt mig fars ord mycket hårt. Jag ville också gå hemifrån för gott och aldrig mer återvända. Med dessa kännslor gav jag meg iväg hit. Jag tänkte inte koma hit och möta dig igen, men som om jag hörde en röst inom mig som sade till mig: - Hittills har du inte gjort något bra i ditt liv. Detta är nog det bästa du har gjort hittills. Fortsätt berätta för den journalisten allt du vet. Han kanske på något sätt kan hjälpa dig och alla andra som har drabbats av denna orätvisa. Fångarna i Diyabakir fängelset hade fått gå igenom alla våra tortyrmetoder. Fångarna hade vant sig med dessa tortyr och vi hade blivit riktigt trötta på att slå och tortera fångarna. Därför kunde all ondska komma från oss. Efter vi tvingade fångarna att marshchera på gårdan och sjunga i flera timmar, stoppade vi dem i deras celler. Men i cellerna lät vi inte dem vara i fred heller. Vi ropade på fångarna en och en för att komma fram och göra honor samt anmäla sig. När de anmälde sig, förstog vi lättare vemhade blivit hes i rösten och vem inte blivit. De som inte blivit hes i rösten brukade vi plocka ut dem och ge dem ordentligt med stryk för det. Vi brukade fråga fångarna: - Varför är du inte hes i rösten? Du har fuskat! Du har inte sjungit med hög röst som vi har beordrat! - Nej kapten! Jag brukar aldrig bli hes i rösten hur mycket än jag skriker. - Jasså! Nu försöker du få mig att framstå som lögnare eller hur? När vi fångvakter ansåg att en fånge hade begått ett brott, då hade dem inte rätt för överklaga. Det som återstod fångarna, var bara att säga 'Kapten! Som ni behagar!' Om de sade något annat, då hade dem begått ett större brott. Den frihet som vi fångvakter hade fåt gentemot fångvakter hade gjort oss lata. På en enda punkt var vi inte fria, nämligen om vi inte slog och torterade fångar, kunde vi inte vara kvar som fångvakt i fängelset. Förutom detta kunde vi göra allt. Men allt vi gjorde skulle vara förenligt med kaptenens direktifer. Vi hade blivit så lata som att vi slutade ta ut fångarna till gården för marshernade. Vi tvingade dem att göra detta i cellerna. Det var mindre trötsam för oss fångvakter. Fångarna var tvungen att gå upp från sina sängar kl 06:00. Till kl blev 07:00 var fångarna tvungen dessutom att ha hunnit med att raka sig, äta snabbt fukosten och därefter stå i givaktställning väntande på morgon inräkningen. Innan inräkningen deras cellansvarige fånge borde läsa 'vår ed' och sedan marsscherande på plats läsa och sjunga högt de militärmarsch sångerna. När fångarna höll på med detta, kunde vi fångvakter slappna av då. Ibland kontrollerade vi dem genom att kika genom de fönsteröppningarna om att de fortsatte allt enligt våra instruktioner eller inte. En oavlåtlig regel var att fångarna läste militärmarscherna med en väldigt hög röst. När så många fångar sjöng så fruktansvaärt högt i en liten instängd plats, resulterade i att många starckars fångars trumhinnor i deras öron gick sönder. Många fångar fick beständiga hörselskador och till och med en del förlorade sina psykykiska balans på grund av detta. För oss fångvakter hade det blivit jätte bekvämt. Vi beordrade fångarna att marschera på plats och sjunga på morgonen, då höll dem med på detta fram till lunchen. Efter lunchen samma sak igen. Det hade blivit en mycket enkel bestrafningsmetod för oss fångvakter. Celler som hade begått brott, brukade vi lätt bestraffa med denna metod av tortyr. Vi behövde bara ge order, sedan gick allting av sig själv. På så vis fick vi massor med tid över att bara ta det lugnt. Varje dag brukade vi ge fångarna tidningar och tidskrifter som de hade köpt med egna pengar. Men på ett villkor: 'ingen sida skulle ens bli skrynklig!' Fångarna skulle lämna tillbaka materialet i nytt skickt. Detta brukade vi göra av två anledningar, en för att minska fångarnas möjlighet att läsa tidningen, två för att returnera materialet och stoppa returpengarna i egna fickor. Ingen skulle klandra fängelset med att säga att fångarna inte fick läsa tidningar. Bland alla tidningar och tidskrifter brukade vi välja de ganska sexistiska publikationerna för fångarna. Vi lät de gärna ha kvar längre om de ville. Genom detta ville fängelseledningen att fångarnas självdisciplin och etik försvagades. Enligt kaptenen hade ledningen i fängelset lyckats att omvända många fångar och göra dem till tjallare. Fram tills år 1982 tillämpades denna intensiva tortyrmetoderna. Det militära fängelsets dåliga rykte hade blivit vida känt både i Turkiet och i hela världen. Därför brukade antingen de turkiska eller utländska människorättsorganisationernas representanter att göra besök i fängelset för att studera fångarnas situation. För att minska den uppmärksamhet som omvärlden fått med anledning av de oerhörda tortyren i detta ökända fängelset, hade kaptenen sett till att de fysiska tortyren minskat en aning och i stället hade han ökat dosen av den psykiyska tortyren. För att vi skulla kunna lura de besökande människorättsorganisationernas representanter i fängelset, hade kaptenen utropat en dag i veckan som sport och träningsdag. Vi hade med fångarnas pengar köpt in en fotboll och valeybollsnät. Men de pengarna som de hade betalat, kunde man köpa en lastbil med fotbollar. Varje gång man skulle köpa något med fångarnas pengar, brukade vi ta betalst minst hundra gånger mer än nödvändigt från fångarna. I början hade fångarna blivit jätte glad över att få spela valeybolll. Men vi fångvakter hade andra planer för dem. Den dagen som var sport och träningsdag, brukade vi ta ut hela cellen. I varje lag fanns det sex fångar. En grundläggande regel för valeybollspelet var att alla skulle stå i givaktstäälning under spelets gång. När bollen kom mot en då hade man rätt att ompositionera sig och slå mot bollen. Sedan gå genast till givaktställning igen. Att se sig omkring eller att prata högt eller skrika var strängt förbjuden. Ingen spelare kunde säga till den andre spelaren 'hit med bollen!' Men när en passade inte bollen vidare till den andre eller bollen ramlade ner, då brukade vi fångvakter att ta den personen till hallen och slå för att han inte spelar tillbörligt och bra. Om två spelare krockade med varandra av misstag, båda fick stryk. På slutet tvingade vi segrarlaget rida på förlorarlaget och gå många omgångar runt hela valeybollplanen. Vi fångvakter tyckte särskillt mycket om att tvinga de tjockaste och största fångarna bäras av de svagaste. De fångar som inte spelade var det förbjudet för dem att heja på det lag de höll. Det var alltså strängt förbjuden att att gå fritt runt valeybollplanen eller röka eller prata med varandra. Så såg det ut fångarnas sport och träningsdag. Fångarna ville inte en gå ut och spela valeyboll längre. Att spela valeyboll var svårare för dem än marschera sjungande militärmarscher. Du får ursäkta mig! Om du samtycker så ska jag avsluta här för dagen. Imorgon ska du få höra det hemskaste av allt jag har berättat."
***
Jag var också trött på att höra allt detta och gå igenom det en gång till av det hela som jag hade sett fram emot att lägga bakom mig, låta det vara. Jag sade ingenting emot den före detta fångvaktaren och stängde igen kollegieblocket och stoppade min penna i min ficka. Innan vi for iväg sade han: - Det är nog nödvändigt att du kommer lite sent till vårt möte imorgon. Tills dess ska jag göra några förberedelser. Imorgon kommer att bli en speciell dag. Ha det got! Hejdå! fångvaktaren hade inte sagt 'hejdå' de tidigare tillfällena när han och jag gick hem efter våra möten. Jag kunde inte tolka hans sätt med att säga 'hejdå' idag. Jag ville inte fråga några onödiga frågor så att han skulle förstå att jag också var en fånge i en och samma period som han var i Diyarbakir fängelset. Det var ett gyllenen tillfälle för mig att få höra från hans mun om allt detta som hände i fängelset. Jag tvingade mig hela tiden att inte göra något så att han avbrött sitt berättande.
XX Dagen
efter gick jag upp tidigt och väntade otåligt på att
gå till vårt avtalde möte. Lunchtiden hade kommit. Han
gick som valigt förbi vårt hus. Men denna gång var han
mycket bitter jämfört tidigare gångerna. Han hade ett
surt ansiktsutryck och verkade vara djupt olycklig. Jag väntade med
att gå efter honom på en gång. Han hade bett mig komma
sent efter honom till den avtalade platsen. Jag väntade en stund
inne och sedan begav mig till kullen där vi brukade samtala. Å
ena sidan var jag förväntansfull att han skulle öppna sig
för mig ännu mer och å andra sidan kännde jag otålighet
och stress i kroppen. Jag ville gärna veta vad han hade att berätta
för mig. Jag fick andnöd av det oförutsägbara ödet. Varför just nu? Han sade att han skulle berätta det hemskaste av allt, men jag tänkte faktiskt inte på att han var högst självmordsbenägen. Han var svår deprimerad och djup olycklig. Jag såg att det stack ut kanten av två kuvert från hanws jackficka. Det måste vara avskedsbrev tänkte jag på och streckte handen och drog försiktigt ur hans jackficka. På ena kuveret stod det 'till journalisten Herr Sidar.' På det andra kuveret stod det 'till far.' Jag tog brevet till mig och stoppade tillbaka brevet till fångvaktarens far. Jag skyndade mig tillbaka till sjukhuset och ringde polisstationen. Alla i orten hade hört att han hade begått självmord genom att häga sig, men ingen förutom mig visste varför han gjordet detta. Sedan kom jag hem, öppnade berevet han hade skrivit till mig. Mina händer började darra av nervositet och ångesten jag kände inför det hela. Jag hade jätte svårt att öppna kuveret. Jag blev mycket ledsen också över hans bortgång. Även om han hade begått oförlåtliga brott mot fångarna i fängelset, han var ångerfull, han skämdes och kände djup ångest för det han gjort mott fångarna. Han ansåg att han inte kunde visa sin ångerfullhet på något sätt. Därför var jag ett hopp för honom i detta avseende. Jag kanske kunde vara hans tolk och förklara för alla hur djup olycklig han hade blivit för att ha tvingats att begå dessa brott. Det skulle hjälpa att han försonade en aning med sig själv. Jag reste mig för att koka en kopp te och tände en cigarett och öppnade berevet som han skrivit till mig: "Kära vän Sidar Jag ber dig som en vän att lyssna på mitt rop. Egentligen jag förtjänar inte vara din vän, för att jag är den usla peronen som jag är, men jag hoppas att du inte motsätter dig mot denna min sista önskan och blir min vän. Dagen jag träffade dig, tyckte jag mycket bra om dig. Ni folk från öst är ni alla goda människor. I början när jag började berätta för dig om fängelset, kände jag inte igen dig. När jag fortsatte att berätta för dig och erinrade jag mig om fängelsets villkor och määniskor, började jag faktiskt komma ihåg dig. Jag är helt övertygad om att du har säkerligen blivit slagen av självaste mig. Men jag lät dig inte förstå att jag har känt igen dig. Jag försökte berätta allt jag kom ihåg. Det är möjligt att jag har glömt en del. Det är möjligt att jag inte sagt många saker. De saker jag berörde var huvudmönstret i detta bestialiska massmord på de försvarslösa fångarna. Varje enskild fångvakt hade fria händer vad han skulle göra med sin cell. Jag berättade i första hand mina reflektioner över de slag och tortyrmetoderna som tillämpades i min omedelbara närhet. Jag är helt säker om att de andra fångvakterna var inte mindre grymma än mig. Kära vän Jag ska utrycka mig kort. Jag har några önskningar från dig. Om du kan uppfylla mina dessa önskningar kommer du att göra mig nöjd och glad. Som jag har berättat för dig min familj led också på grund av denna militärtjänst jag gjorde. På grund av mig förlorade min familj många saker. Dessutom alla vår familjmedlemmar blev osams på grund av mig. Mor gick bort med alla dessa bekymmer i hjärtat. Far lever än men han har blivit en mycket nervös och fredlös gamling. Jag kunde inget göra. All onska som jag gjorde mot de försvarslösa fångarna i fängelset, vände sig mot mig och min familj. Allt gott som fanns i mitt hjärta hade tömts ut och all världens onska hade fått plats inom mig. Du som genomlevt det helvetet vet vad jag pratar om. Det är inte lätt att befria sin själ från den ondska man har drabbats av i Diyarbakirs fängelset. Efter jag kände igen dig, koncentrerade jag mig mer på just de hemskheter som begicks i cellerna. Nu är det upp till dig. Du måste föra min röst vidare. Du måste berätta detta för hela världen både för din och min skull. Hela världen måste veta vad som försigick där. Sanningen måste komma fram en gång för alltid. Jag försökte berätta allt för dig, men jag lät bli att berätta för dig en del av grymheterna. Därför att jag kunde inte berätta alla hemskheter jag gjort. Jag bekyllde en del av dessa på mina fångvaktkollegor. Majoriteten av alla de fångvakter som hämtades av kaptenen till detta fängelse var analfabeter, barn till fattiga familjer eller till och med psykisk obalanserade individer. Vi kunde omöjligt veta vad kurdist eller kommunist betyder. Vi blev instruerad av kaptenen att begå alla de gärningar i fängelset. Han beordrade oss att göra saker. Vi lydde honom utan minsta avvikelse. Kapten Esat Oktay Yildiran var inte heller en sund person. Han var en alkholoist. Han var mycket fientligt mot alla kurder. Han hade enbart en sak i sikte, att döda kurder. Hur många kurder än han dödade under en dag, skulle han inte känna sig tillfredställd. Detta förstod vi klart när han brukade säga oss 'när en kurd dödas, känner jag mig ett år yngre.' Jag orkar inte berätta mer. Jag orkade inte se mina föräldrar i ögonen när de sade till mig 'se vad du har gjort mot oss. Du har vanerat hela vår familj. Hur kunde du döda försvarslösa fångar?' Jag är välmedveten om att det är på grund av mig min familj splittrades. Jag önskar att du har fått nytta och hjälp av mina erkännanden. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig bättre i ditt uppdrag, men som sagt jag kan inte stå ut med mig själv. Farväl! Jag önskar framgång och lycka för dig och för dem dina.. Fångvaktaren"
* (den okorrigerade versionen) SLUT |