FÅNGVAKTAREN av Bube Eser | svensk översättning från kurdiska: Goran Candan | (fortsättning från föregående sida)
VIII "Så småningom började fångarnas rättegångsperiod. Detta var ett nytt kapitel i fångarnas liv i fängelset och fullt med andra grymma och nya tortyrmetoder som följd. Detta innebar också nya arbetsuppgifter för oss fångvakterna. Många fångar fraktades till och från rättegångsbyggnaderna som låg långt ifrån fängelset. Vid varje rättegångstillfälle, var det 10-20 fångar och ibland ännu fler som fraktades på en och samma gång. Vid rättegångfrakterna, brukade Kapten samla oss fångvakterna och säga: - Kamrater (i vissa utsatta och svåra situationer brukade Kapten kalla oss för kamrater)! Hädanefter kan ert heliga arbete som ni utför här bli lite svårare. Därför att ni kommer att frakta vår nations fiender till och från rättegångarna. Ni måste vara ytterst vaken och försiktig! Deras kumpaner som fortfarande är ute, kan komma att möta er! De tvekar inte att använda sina vapen mot er. De kan döda, såra och kidnappa er. Det är det ena. Den andra saken är att fångarna kan avsiktligt skada sig eller kasta sig från transportfordonet. Ni måste vara vaken och kontrollera den misnta avvikelsen! Vi fångvakterna resonerade som följande som att hellre tortera och hålla fångarna i schak än att bli kidnappade, sårade eller till och med dödade. Det var rena rama infernot. Många fångar ville inte åka till förhandlingarna på grund av all stryk och tortyr de utsattes för under transporterna. Rettegångarna resulterade i många frigivningar i och med de flesta var anhållna för nästan ingenting har jag förstått nu i efterhand. När fångarnas antal i fängelset minskade, det gillade inte Kapten. Innan frukosten brukade vi ropa upp namnen som skulle till rättegången. Strax efter frukosten skulle fångarna vara klar för avgång. Det gavs ingen tid för en minsta förberedelse. När fångvakterna ropade, borde alla fångar vara redan klar och stå spikrakt i cellen. När de som skulle till rättegångar kom ut från sina celler, samlade vi dem i salarna och slog dem dem utan vidare. Detta var för att skrämma fångarna inför rättegånsförhandlingarna. Med motiveringen av kroppsvisitering, lät vi dem klä av sig helt naken. Det var helt uppenbart att dessa fångar som var 24-timmar under uppsikt inte kunde ha någonting olovligt med sig, men vi gjorde kropsvisiteringarna bara för att påminna fångarna om statens makt. Kapten sade till oss alltid att han är rädd för dessa fångar som är fientliga mot vårt turkiska folk. Kapten brukade säga att "dessa kan befria sig härifrån och döda oss allihopa utan att tveka en enda sekund!" Efter kroppsvisiteringen beordrade vi fångarna stå i ett led. När fångarna hade samlats på en och samma plats, var kommunikationen sinsemellan förbjudet. De fick inte ens kommunicera med varandra med ögonen. Alla fångar måste ha huvudet böjd framåt. Kapten hade varnat oss om "vid minsta lilla tillfället av en kommunikationsmöjlighet mellan fångarna, kommer fångarna kunna skapa en enighet och då kan ni hälsa hem. Dessa människor är mycket skickliga på att organisera sig. Bara genom sina blickar kan dem skapa en förening sinsemellan." Därför lät vi inte fångarna titta längre än en halv meter framför sig. Huvudet hade dem i böjd ställning. De kunde bara se sina fötter. Det var förbjudet att titta mer en en decimeter längre framåt. Om det hände att fångarna av misstag tittade bort, fick de genast påhälsning av våra pågar och bredor. Sedan hoppade vi fångvakter på varenda fångens axlar och lät fångarna bära oss fram till nästa samlingsplats. De fick inte stå en minut stilla. De borde marschera där dem stod. Samtidigt sjunga de nationalistiska turkiska militärmarscherna. Från varje hörn av den stora salen hördes slag och skrik, spott och svordomar. Fångarna var tvungen att vänta i samlingsplatsen till den siste fången kom. Att vänta i denna sal betydde endast tortyr. När väll alla fångar hade samlats klart, då kom våra överordnade fångvakter och visade sin skicklighet i att slå och tortera. Dessa överordnade brukade tilltala fångarna med dessa varningar: - Kom ihåg! På rättegångsalarna, ingen skall gå på toa, eller ens klia näsan. Att vilja dricka vatten, att snyta, inga sådana dumheter. Förutom domarens och åklagarens frågor allt annat är förbjudet i denna sal! Har ni förstått? Ingen kunde missa klarheten i deras påstående och frågor. Därför alla brukade svara samtidigt och högljud: - Ja, kapten! Kaptens order gick ut på att alla fångar skall ha på sig en och samma typ av kläder när de skall till rättegångarna. Om det händer att någon lyckas fly, detta skulle underlätta gripandet. Vi fångvakter hade hämtat mycket gamla kläder från militärens kläddförråd. Dessa kläder var sådana gamla klåäder som ingen soldat kunde ha på sig. Kläderna luktade mycket konstigt. Ingen människa skulle vilja en komma ens i närheten av dem. Men fångarna måste ha dem på sig och var tvungen att bära dem under hela dagen på väg till och från fängelset. Vi fångvakterna brukade samla dessa kläder i en hög och gav order till fångarna en och en att komma fram till högen: - Påkläddningsposition! Fram marsch! Att se med egna ögon eller att höra är ju inte samma sak. När fångarna tog emot ordern, tog dem ett steg närmare kläddhögen och böjde sig en aning över kläderna. Det var påklädningspositionen. Om en fånge utan att höra nästa order och sträckte sin hand mot kläderna, eller om en fånge inte kunde böja sig över kläderna, då var det verkligen synd om dem. Efter de överordnade fångvakterna gav order, stannade dem gärna till en stund för att titta stolt på fångarna och kontrollera om någon hade gjort fel eller inte. Fångarna kunde upp till 10 minuter stanna i det stillastående tillståndet och vänta tills fångvaktaren befallde nästa ordern. Efter en evighet kom nästa order med en hög och bestämd röst: - Ta-på-er-nu! Fångarna skyndade blixtsnabbt och tog på sig så fort som möjligt, därför att nästa order löd: - Eeeeett, Tvåååååå och tre! Om en fånge inte hunnit klä på sig under dessa tre röda sekunder, då fick denne ångra att den ens blivit född. När alla fångar hade lyckats klä på sig dessa skitiga kläder, lade dem sina händer i ryggen och väntade för att vi skulle kädja fast alla med varandra. Nästa order: - Givakt! Lediga! Nästa: - Räkna på plats! Ett-två! Ett-två! Med ännu högre röst: - Kädjeposition! Med denna order börjde fångarna sig framåt med händerna på ryggen. Nästa steg var att kedja dem fast med varanndra. Kapten hade med flit hittat de tjockaste och tyngsta kedjorna för fångarn. Varje femton fångar ingick i en grupp som skulle kädjas ihop. Händerna fastkedjade med dessa tunga kädjor, var fångarna tvungen att gå i militärtakt och sjunga högt de militärmarcherna. När det var dags för avgång, var fångarna tvungen att lägga sina huvuden på sin framvarande fångkamrats axel så att de inte fick se omkring sig. I sådana situationer var det förbjudet att lyfta huvudet eller ens snyta sig. I denna position fraktades fångarna fram till fordonet som skulle köra dem till rättegången. Dessa fordon var det värsta i sitt slag. De var som gamla plåtkistor. Överten brukade säga om detta så här: "vi får inte frakta djur i de fina fordonen. De är inte värda. Dessa är ju fiender till vår nation." Fordonet hade bara ett litet fönster i framsidan som vette ut mot förarkabinet. Men det var så många lastade fångar än det lilla fordonutrymmet tillät, därför kunde ingen se fordonets enda fönster. Vi fångvakter brukade stå framför den med flit. Fordonet var avsett för 5 eller 6 pasagerare, men 20-30 personer tvingades in i det. Ibland ännu fler fångar tvingades in. Om det var så att en eller två fångar inte fick plats, anordnade man aldrig ett nytt fordon för färden. De två fångarna pressades in i ett redan överfullt fordon. När väl alla satt i bilen, hoppade vi 6-7 fångvakter in i den redan överfulla fordonet och satt på fångarnas rygg och huvuden som suttit ner i mellansätena. Det var en åtgärd för att förhindra fångarna att konversera med varandra. Annars kunde de få ett rätt bra tillfälle att planera uppror gentemot oss fångvakter och fängelseledningen. Fram till rättegångsbyggnadens dörr brukade vi slå dem. Fångarna fick stryk, även när de snutit näsan, eller av misstag sade något ord, eller till och med när de rörde sig. Kapten brukade säga att "varenda rörelse dessa separatister gör, betyder en signal och är kommunikationssystem. Till och med när de kliar näsan, vill dem säga något till varandra." Därför hade vi totalt förbjudit sånt. Trots alla dessa stryk och tortyr, trots att fångarna verkade lyda oss fångvakter, var Kapten fortfarande rädd för dem. Jag har fortfarande inte förstått varför Kapten såg så livsrädd ut. Dessa stackare som var fastkedjade med varandra med tunga kättingar, dessa stackare som fick utstå så mycket slag och tortyr, skrämde skiten ur vår kapten. I desaa likkistor som kallades fordon som var så trångt, fortsatte vi att slå och tortera fångarna även här. Enligt Kapten "ju mer vi slog och torterade, desto mer patrioter belv vi." Det var därför vi fångvakter accelererade ständigt tortyrtakten. Så fort vi var i fångarnas närhet, hittade vi gärna på en liten anledning för att slå och tortera. Det enda fönstret i fordonets framdel, stack vi våra huvuden igenom sittande på några fångars huvuden och axlar. Vi brukade tända våra cigaretter och rökte, samtidigt drev vi med fångarna utifrån den situation de befann sig i, genom att säga: - Nu har jag kommit upp till den andra våningen. Titta det är ett fönster här. Ha-ha-ha! Den andra fångvaktaren brukade svara: - Nu djävlar! Det var en som snöt näsan! Vem är det som flämtar så högljudt? Vi vet att det är ett signalsystem! Ha ha ha haa! När vi fraktade fångarna till en väntesal i rättegångsbyggnaden, låste vi upp deras kedjor. Detta var inte för att fångarna skulle få känna lättnader, utan det var en order. De fick till och med sitta. Det ogillade vi fångvakter. Varför våra fiender ska få sitta och vila framför våra ögon, tänkte vi. De fick sitta i ett disciplinerat sätt. I en rak linje och hade huvuden böjda framför sig. I rättegångsalarna satt de på sina stolar händerna på knäna och blicken rakt mot väggen framför. Ovanför domarstolen fanns ett skrift som löd: "Adalet mulkun temelidir" vilket betyder rättvisan är grunden för egendomen. Vilken rättvisa kunde man tala om här? Att nicka, att vrida sina ögon och titta på sin kamrat som satt bredvid var strängt förbjudet. Den som bröt mot förfudet, visste att straffet kom genast även i rättegånsalen utsmyckad med ord som rättvisa på väggarna. När domaren ropade ens namn, var det en order att svara domaren med en mycket hög röst: - Ja, min kapten! Oftast blev domarna irriterad över för att fångarna kallade domarna för "min kapten." Men ordern om denna regel var från högre ort. Det var Kapten som hade befallit. Ingen kunde ändra ordern. Vår kapten var fri med att göra som han vill, även inom domstolsväsendet. När förhandlingarna bröts för att ta en paus, bad många fångar om att få gå på toaletten: - Kapten! Jag är mycket kisnödig! Snart gör jag det på mig annars! Jag ber er tillåtelse för att... Innan fångarna sade sin mening klart, svarade fåmgvakterna istället för domarna: - Ok. Gör det! Kissa på dig! Vet du inte att det är förbjudet gå på toa här? På tillbakavägen var det då räkenskapsdags för dessa som inte hållit sig inom fångvakternas gränser för regler. Om det visade sig att någon eller några var anklagade för att ha dödat en polis eller en soldat, då hade dem att vänta den värsta sortens behandling. Eller de som var utpekade att vara ledare för en underjordisk rörelse, kunde förvänta sig den värsta av alla slags behandling av fångvakterna. Tills vi kom fram fick dessa redan möta ett helvete av spott, svordomar, slag, stryk, blod etc av fångvakterna i bilen. De slängdes in i sina celler som en trasig docka av all omänsklig tortyr de gick igenom på vägen till och från fängelset."
***
Jag minns nu tydligt dagarna då vi åkte i dessa bilar till rättegångarna efter fångvaktaren tog upp detta ämne. Man lämnade oss i de så kallade rättegångsalarna från morgon till sent eftermiddag hungriga utan någon som helst mat eller dryck. Allt kunde vi utstå, förutom att inte få gå på toaletten och det abstinensbesvär efter röka en cigarett. Ibland gjorde vi på oss, ibland hann vi med mycket smala marginaler att göra det i cellen. De fångar som var lös i magen, värst var det för dem. En del som hade lyckats hålla sig fram till celldörren, men på grund av den stryk dem fick vid cellens dörr, gjorde de på sig på grund av denna behandling. De som ändå lyckats hålla sig ända in i cellen, så fort vi kom till cellen, gick vi fyra otåliga fångar tillsammans in i toaletten. Vi hade ju bara en toalett. Vi fyra vände ryggen mot varandra och siktade med våra bakar i toaletthållen på golvet och brakade samtidigt. Vi hade blivit van för det här. Ibland brukade vi berätta roliga historier om denna tragi-komiska situtationen på vår celltoalett. Vi döpte celltoaletten till 'den fyrsitsiga toan.' Fångvaktaren, vitnett från det helvete som jag var i, fortsätter att berätta djupttagen om sina fasansfulla månader, år i Diyarbakir fängelset:
*** "Vägen tillbaka från rättegångarna var en så svår upplevelse som döden själv för fångarna och ett stort nöje för oss fångvakterna. Att kunna placera 20-30 personer i de trånga utrymmen i dessa fordon var inte ett så lätt jobb. När fångarna satt tätt intill på varandra, gjorde vi detta till en anledning för att väcka åtlöje och vi drev med fångarna, genom sexistiska skämt: - Ser ni hur de tycker om att sitta så tätt inpå varandra? Kommunister har ju inga gränser när det gäller sex, eller hur? Ha-ha-ha! All denna tortyr och förnedring gick ut på att fångarna skulle visa ånger och till och med ange sina kamrater som var ute i samhället. Därför brukade Kapten alltid påminna oss om att "Det är viktigt att ni inte rör de som visat ångerfullhet. Dessa är hädanefter turkiska patrioter." Men Kaptens politik hade inte visat några positiva tecken alls. De flesta av fångarna visade inte minsta tecken för ånger. Inte heller angav sina kamrater. De få som hade visat ångerfullhet, tyckte inte Kapten var något att bita i. De få fångar som deklarerade sin ångerfullhet under rättegångsförhandlingarna, brukade fraktas till och från fängelset i fina bilar. Vi brukade säga till fångarna: - Ser ni vilka förnuftiga människor dessa är som har visat ångerfullhet? Ni alla kunde ju åka fram och tillbaka så här lyxigt som dem. Men som ni vill. Ni ska bara få ett helvete och inget annat! Vi ville då och då kontrollera stämmningen hos fångarna, När förhandlingarna tog paus, gick vi bland fångarna och frågade: - Är det någon som vill gå på toa? De som vill gå på toa får resa upp sig från sina platser då? Så fort vi uttalade ordet toa, alla fångar började se förväntansfulla ut och en del log av glädjen att få gå på toaletten snart. Därför brukade några fångar resa sig och väntade på oss fångvakter ge tillstånd att gå på toaletten. Vi brukade ta dessa fångar med oss in i en annan sal och fråga dem en gång till: - Ni vill gå på toa eller hur? Alla svarade samtidigt: - Ja, kapten! - Men går soldater på toa? Fångarna brukade förstå väl innebörden av vår fråga och därför svarade ändå som följande: - Nej min kapten! - Ok. Men varför vill ni gå på toa då? - Vi gjorde fel min kapten! Sedan fick alla som ville gå på toa ett ordentligt stryk istället. Denna hårda omänskliga behandlingen gjorde vi inte gentemot de som visade ångerfullhet och var i praktisk taget patrioter i våra ögon. Men i fångarnas ögon var dessa bara en förräddare. Dessa levde sina dagar tämligen fria i fängelset jämfört med andra resisterande fångar. De fick allt de vill ha. Vi brukade plocka dessa fångar från de övriga fångar och lät dem sitta i en annan sal. De fick äta, dricka te och röka som de ville. Efter de uträttat sina behov, återförde vi dem till den allmänna fångsamlingen. De var glada jämfört med sina andra medfångar. Enligt Kaptens taktik, dessa skulle smitta andra fångar att göra likadant.
IX "Fångarna i det ökända militärfängelset i Diyarbakir, fick aldrig drycka sig mätt på vatten. Vi tillät det inte med flit. En av anledningarna var att när fångarna hade tillräckligt med vatten, brukade dem städa i sina celler. Men det ville vi inte. Vi ville att de badade i smuts istället. Vi ville dessutom ha ett övertag genom törsten. Vi visste mycket väl att törst var svårare än hunger. Kapten hade lärt oss detta. Oftast gav vi 4-5 tunnor vatten in till cellerna. Vi visste att fångarna inte kunde göra av så mycket vatten under ett dygn. De fick vattnet efter maten. Efter inräkningen av fångarna, ingen kunde komma och gå ur cellerna. Kl 19:00 var det deras läggdags. Vattnet de fick kunde vara kvar orörd fram till morgonen. På morgnarna innan maten ropade vi på cellansvarige: - Cell! - Ja, kapten! - Ta ut all vatten ni har med hjälp av fem fångar och tvätta denna smutsiga salen på en gång! Fångarna kunde ju inte säga emot. Endast kunde lyda duktigt och säga: - Ja kapten! Cellerna fyllda upp till 40-50 personer kunde var och en drycka endast ett halvt eller på sin höjd ett teglas vatten. Denna metod var en av effektiva tortyrmetoder bland Kaptens alla andra grymma metoder. Fem fångar var så fort som inom loppet av några få sekunder klara med att ta ut de tunga vatten tunnorna och väntade med skurborstarna klara i sina händer. Att tvätta golvet i salarna var en tortyr i sig. När vi öppnade dörrarna, brukade de fångarna som skulle städa, anmäla sig genom att säga sitt nummer när de en och en kom ut från cellen. Den siste brukade som alltid avsluta 'nummer 5 och den sista!' De stod i rad bredvid varandra i salen och väntade på vår nästa order. Vi gav order: - Ta upp era städredskap! Med en enda synkroniserade rörelse brukade fångarna ta redskapen från golvet och med en enda röst säga: - Ja, kapten! Vår avsikt var helt uppenbart inte städningen av salarna. Vi hade två klara avsikter med detta; en för att göra slut på deras vatten två; att driva med fångarna och göra dem till åtlöje. Det var en rolig tidsfördrift för oss fångvakter. När fångarna hade lyft städredskapen från golvet, sade dem igen med en och samma röst: - Kapten! Er order är nu verkställd! Vi fortsatte med att säga: - Ta ställning för att städa! De som hade skurborste i handen, böjde sig ner mot golvet med skurborsten och stod still tills nästa ordern kom. De som höll i vattentunnorna, var de tvungen att böja sig tillsammans med sina vattentunnor mot golvet och vänta på ordern. Dessutom borde dem inte spilla en droppe vatten under väntetiden. Vi hade avsikt att få fångarna göra misstag så att vi kunde skaffa oss en anledning för att ge dem stryk jämt och ständigt. Därför när fångarna stod stilla, gick vi runt blenad dem för att kontrollera om någon hade gjort något fel. Om ingen hade gjort fel, då brukade vi ge start ordern: - Börja tvätta! Till 3 ska ni vara klar med att tvätta salen. Eeeett, tvååååå, trreee! Vi visste ju redan att fångarna inte kunde tvätta en 50 meter lång sal på tre korta sekunder. Även om fångarna också visste detta, skyndade dem i alla fall att verkställa ordern. De gjorde sitt yttersta. Men salen blev aldrig tvättad. Fångarna hann endast med att hälla rengöringsmedel på golven och hälla ur vattentunnorna. Det var bort om all logik att hinna med att göra mer under de tre korta sekunderna. Vi började då med att psyka ut fångarna med elaka ord om att dem inte var värda någonting. Nästa order var: - Ligg ner! Kravla! Fångarna kastade sig handlöst på golven och låg still på rengöringsmedlen, stensåpan och stod still och väntade på nästa ordern. Vår nästa order löd: - Börja tvätta golven! De började skura golven med sina kroppar genom att dra sig fram och tillbaka över hela golvet tills hela golvet var torrt. Sedan reste dem sig och skrek: - Kapten! Vi väntar på er nästa order! Vi låtsades att inte vara nöjda med städningen och sade: - Ni har inte städat salen ordentligt! Nu förtjänar ni ett hårt straff! Ta genast ställning för stryk! Då brukade fångarna lägga sina händer på varandra med handflatan upåt och vänta på sin tur att bli tilldelat ett häftigt batongslag mitt i handflatan. Det sved extra mycket när deras händer var våta, märktes av deras hämska ansiktsutryck att döma."
X
"För att vi ska kunna komma på nya stryk och tortyrmetoder, hade vi fångvakter anordnat en tävling oss emellan. När det var läggdags för fångarna, förvandlades vi till mycket aktiva busar. När vi hade hittat en metod och genomfört den, efter en kort tid kunde fångarna anpassa sig efter metoden. Då tyckte vi att det var dags att hitta på en nyare metod. Det kändes tråkigt för oss när fångarna kunde anpassa sig efter våra metoder så fort. När en metod inte längre var effetiv på fångarna, bytte vi genast mot en ny. En av våra kollegor hade hittat på en ny tortyrmetod som jag tror att denna metod lämnade djupa spår över alla fångar i fängelset. Vi hade lyckats denna gång. Det som var viktigast för fångarna, var sammanhållningen de hade sinsemellan. Vi ville komma åt fångarna på riktigt genom att förstöra denna sammanhållning de hade: - Fånge! Från och med idag är förbjudet att konversera, argumentera, diskutera med varandra i cellen! Vi hade redan våra informatörer bland fångarna. Sedan kunde vi genom de fyra öppningarna på cellfönstren titta in i alla cellerna. I situationer lyckades vi komma på konverserande fångar, skrek vi genast: - De som har pratat med varandra ut med en gång! Det var undanförståd av oss alla fångvakter att nu kommer alla fångar drabbas av och bestraffas kollektivt om inte de som pratat träder själv fram med en gång. Därför skyndade de 'skyldiga' med att genast komma ut. Om de inte kom ut, efter att vi straffade kollektivt hela cellen brukade vi ta med oss de fångar som gjort sig skylldig till att prata med varandra. Vi lämnade dem i en cell ensamt under flera dagar. Vi brukade förhöra dessa fångar i grupp. Många fångvakter samlades vi och förhörde dessa med sådana strunt frågor som: - Vad var planen? När ska upproret ske? Prata på, annars åker ni hem i er vittsvepning! - Det var ju löjliga anklaganden. Fångarna satt helt och hållet och hårt i våra grepp. Ingen kunde någonsin fly från detta specialbyggda och hårdbevakade fängelset. Allt var för att inte möjliggöra att en gemensam handling uppstår bland fångarna. Vi avfärdade allt fångarna sade. Vi bara hade en bra förevändning för att slå och tortera. Några svaga personer kunde vi genom denna metod förvärva. De verkade i fortsättningen för fängelseledningen. Att bevaka alla fångar att de inte pratar sinsemellan var inte ett lätt jobb. När vi efter frukosten tog ena halvan av fångarna ut från cellerna, den andra halvan tvingades vara kvar i cellen i givakt position tills lunchtiden. Undertiden borde de läsa och sjunga högt ur den 102 sidor tjocka boken som heter Ataturks principer och revolutioner. Eller marchera på stället i militärtakt i cellen. Detta var ett sätt att minska konversation fångar emellan. Under denna akt var det förbjudet att gå på toaletten eller dricka vatten. Att läsa ur denna bok fylld med tal och militärsånger gick så här till. En fånge stod i mitten och fångarna skapade en ring runt honom. Fången som höll boken i sin hand läste högljudt ur den och alla andra fångar upprepade det han sade. Detta fortsatte fram till lunchen. Sedan kom vi in och kontrollerade vilka fångar hade blivit hes i rösten av att sjunga så högt. Men de fångar som inte hade blivit hes i rösten, fick ta emot stryk och slag, spark och pågslag genast på platsen. Vi hade ett totalt grepp på fångarna. Om inte helt, hade vi lyckats begränsa konversationmöjligheten fångar emellan avsevärt."
XI
"Varje dag det gick, accellererade tortyren i fängelset. Fångarna kunde till slut inte anpassa sig så fort efter varje ny tortyrmetod. Vi fångvakter var också trötta på att hitta på en nya tortyrmetoder. Vi fångvakter och Kapten hade förstått nu att enbart med tortyr och hot, kan vi inte lyckas vända fångarna. Genom dessa enorma tortyrprogram kunde vi förvärva endast ett fåtal fångar. Vi försökte med en icke-våldsmetod få resultat denna gång. Våra informatörer började ange de hittills för oss dolda anstiftarna, ledarna. Sedan tog vi ut de utpekade fångarna ut ur cellen och gav de ordentligt med stryk och sedan lämnade vi dem tillbaka i deras celler. Det var vår vånligaste sysselsättning numera. Vi brukade hota fångarna genom att säga: - Fånge! Att komma ut härifrån eller ruttna här beror endast på dig! Vår kapten kan både anhålla och frige den han vill. Vilket brott än du har begått, spelar ingen roll. Du kan inom kort bli fri att gå härifrån. Kapten kan frige dig om Du vill. I så fall kan du en tid vara i en cell och lyssna på fångarna och uppge upprorsmakarnas namn. Varannan dag kan du ge oss information angående situtationen i cellerna. När du kommer tillbaka till cellen kan du låtsas att du fick stryk. Du kan slippa stryk på detta sätt och dessutom kan du inom kort bli frigiven. Det är allt vi vill att du gör. Eller du kan dö här! Det är upp till dig. Genom denna metod fick vi värva ytterligare fångar och vända dem. Hädanefter blev det lättare för oss komma åt de riktigt dolda ansiftarna och fångledarna, trodde vi. Men vårt arbete var långtifrån klart. Dessa fångar vi tvingade att bli informatörer, trots att de hade den information vi ville ha, motstod dem all tortyr och hot och inte angav sina kamraters namn. De fångar som valde att bli informatörer var i huvudsak inte bland kurdiska politiska fångarna och vänster aktivisterna. De var oftast bland andra, de så kallade kriminella element. Efter att de uppfyllde sin funktion, lämnade Kapten dessa informatörer åt sina öden och brydde sig inte för dem för fem öre, om deras fängelsesituation som han annars brukade generöst lova i början av deras uppdrag. Det var helt uppenbart att Kapten använde dessa fångar i sina syften och sedan struntade helt i dem. De informatörer som opererade bland fångarna för fängelseledningens räkning var förvånad över hur snabbt dessa politiska fångar kunde rikta sina misstankar mot dem. Det var inte alls så lätt att infiltrera bland dessa. De politiska fångarna kunde lätt identifiera en informatör, men kunde inte skada dem. Dessa var under fångvakternas och fängelseledningens bekydd. Våra informatörer levde i lyx jämfört med de övriga fångarna. De som gjorde motstånd, hade det jätte svårt. De hade glömt hur det var att duscha, ha tvättade kläder på sig. Duschutrymmet i fängelset användes som tortyrkammare. Endast när en delegation från mänskliga rättigheters organisation från Europa besökte fängelset, brukade de dels öppna fängelsets badavdelning dels laga en bra måltid. Det var bara för en dag. Det var bara en skenmanöver gentemot den europeiska delegationen. Men så fort delegationen gick sin väg, gjorde vi åter ett helvete för fångarna. Jag vill gärna ge några exempel. När till exempel det blev negativa skriverier om fängelset i medierna, då brukade Kapten ordna allting rent och prydligt i fängelset för att motbevisa. Han lät oss fångarna bli filmade som om fångarna hade det bra i fängelset. Sedan skickade dem filmbandet till de turkiska statliga medierna för sändning. Dagens TV team besökte fängelset började det ryka ångor ut ifrån hela badavdelningen som värsta orientaliska hamamen i mellanöstern och som om där det aldrig en fånge blivit torterad eller dödad. Efter vi ordnade allting tip-top, brukade då Kapten komma tillsammans med TV teamet och man började då filma i hela badet med både rinnande varmt och kallt vatten. Vi fångvakter lät fångarna ta av sina kläder i sina celler och var enbart i sina kallsånger med en badskopa, en bad toffel och en badhamduk i sina händer. [en badskopa har varje badbesökare med sig i orientens alla badhus för att hälla vatten med den över huvudet -ö]. Fångarna filmades av dessa TV team under sin promenad från sina celler till badavdelningen. När filtemet filmade klart och gick från platsen, räknade vi fångvakter som vanligt till tre för att markera att fångar ska inte givetvis fortsätta tvätta sig ordentligt som dem annars både hade ett stort behov och önskan att göra det: - Eeeeett, tvååååå, tree! Ingen fånge kunde bada klart under så kort tid. Det var vad vi ville ha.
XII "Under de turkiska nationella högtiderna brukade vi förvandla den dagen till ett ännu helvete för fångarna. Årsdagen av den turkiska militärjuntans maktövertagande, den 12 september 1980 var en av dessa speciella tillfällen då var det en speciell dag för nya slag och tortyrmetoder för fångarna. Alla fångar i fängelset brukade smaka på sin del av stryk den dagen. Många fångar blev handikappade och eller rent av avled pga skadorna som vi fångvakter tillfogade dem i den så kallade heliga dagen. Militärjuntans maktövertagande i den 12 september 1980 var ju på grund av dessa kurdiska separatister och kommunister. Då hade fängelseledningen all anlädning att hämnas nu på dessa separatister och kommunister för det de hade gjort mot landet. När vi på morgonen serverade deras frukost som bestod av ett halvt glas te eller en halv skål soppa, brukade vi säga till alla fångarna att: - Idag är det årsdagen av den 12 september 1980! Vi ska se till att ni alla ska hem i era svepningar idag! På morgonmötet i årsdagen av den 12 september 1980 brukade vår kapten, Esat Oktay Yildiran tilltala oss fångvakter på följande sätt: - Kamrater! Som ni vet, är idag den 12 september. Denna dag är en helig dag för den patriotiska turken. Om det inte vore denna dag, var det ute med oss alla turkar i världen. Vi hade förlorat vårt land när den hade styckats i två delar. De som skulle göra oss denna ont är dessa fångar som idag tack och lov sitter bakom lås och bom här. Ni får inte tycka synd om dem! Om vi hade makt, då hade vi arkibuserat alla dessa fiender på en och samma stund. Men vi gör inte så. Vi ger dem mat och härberge. För denna heliga dagens skull ge dessa otacksamma och elaka satans fångar så mycket stryk så att de aldrig mer glömmer den dagen i hela sitt resterande liv! De flesta av oss fångvakter hade lärt sig vad den politiska vänstern och högern betyder i detta fängelse. Innan dess var vi inte intresserad av politik eller hade ingen vetskap om detta i våra hemtrakter. Vi hade för första gången hört talas om de kurdiska separatister i detta fängelse. Därför vad Kapten sade om politik, brukade vi godta som han meddelade oss. När han målade fångarna som landets fiender, då var fångarna i våra ögon vårt lands fiender. Om bara Kapten tillät, så skulle vi hatiska fångvakter kunna döda alla fångar i fängelset över bara en natt. Men Kapten brukade motsätta sig om detta: - Nej kamrater! Vi ska inte döda dem. Vi ska vända dem. De ska veta hur mycket barmhärtig den turkiska nationen och militären är som inte dödar sina fiender. Därför skall vi icke döda dem. Vi fångvakter blev mycket tagna av Kaptens tal. När han förstod detta brukade han säga oss så här: - Er dag är kommen. Ni har händerna fria nu. Det är befrielsedagen. Ge så mycket stryk dessa separatister och kommunister tål! Vi fångvakter brukade förvandlas till små djävlar efter detta tal och brukade vi marschera mot fångcellerna: - Cell! Börja förberedd er att komma ut! Alla fångar i cellen brukade svara på en och samma gång: - Ja, kapten! Genast! Jag tror att många av fångarna misstänkte starkt att årsdagen av den 12 september 1980, ska dem antingen hamna på sjukhus eller i svepning efter det slag och tortyr de måste uthärda idag. I de stora salarna i anslutning till cellerna hade vi en samlingplats för två celler åt gången. De celler som kom ut först stod i givaktpostion i sin led och började sjunga militära marscher de kunde utantill. De andra celler som inte fick plats i salarna fortsatte med samma disciplin att marschera på plats och sjunga sångerna utantill i sina respektive celler tills det blev deras tur att komma ut. Efter samlingen började fångarna sjunga de militära marscherna genast. Även om de inte hade gjort något fel, vid minsta lilla anledning stormade dussintals fångvakter not fångarna och slog dem som om att slå djur. Det sade Kapten oftast att dessa fångar var inte ens djur eftersom djur är till nytta för människorna. Men dessa fångar var värre än skadedjur sade han jämt. När det var sådana högtider var vi redan mycket påverkade av den högtidsstämingen som rådde i fängelset. Vi slog utan att visa minsta tecken på barmärtighet. Vi gjorde ingen skyllnad av unga, gamla, sjuka, friska eller kvinnliga fångar. Alla fick smaka på pågen. Det var därför många av fångarna dog helt enkelt vid speciella årsdagar och skickades hem i en vit svepning. Många fler hamnade i sjukhuset och avled senare."
***
Årsdagen av den 12 september 1980 tog fångvaktaren oss fångarna ut för att beordra oss att läsa militärmarscher. I och med det var årsdagen av den 12 september 1980, borde vi göra allting på ett speciellt bra sätt. En fångvakt såg otakten som orsakades av en fånge i leden som han hann ta ett tidigt steg. Vi alla stoppades. fångvaktaren kom och stannade vid den fången som tog ett tidigt steg. fångvaktaren slog hårt med sitt knytnäve rakt i ansiktet på fången. Han föll handlöst på golvet. Blodet från fångens näsa flöt över golvet och utgjorde en stor pöl. fångvaktaren trodde att fången dog. Därför ropade han på oss och beordrade: - Fånge! Ta upp liket och gå in med er tills jag kommer. Vi kom in i cellen och dörren stängdes efter oss. Vi tänkte på att han ska nu berätta för sin kapten om denna glada nyhet och få ett pris till och med för sin grymma gärning. Efter en kort stund kom fångvaktaren tillbaka med andra fångvakter och sade glatt till vår cellansvarige: - Hämta genast liket hit! Cellansvarige: - Kapten! Han är inte död. Han öppnade sina ögon alldeless nyss. Efter cellansvarige sade sitt sista ord, fångvaktarens ansiktsutryck surnade genast. Han vände klacken och gick därifrån pratande: - Jasså? Vad synd att han inte dog. Vad synd! Jävligt synd! Satan också! Han hoppades få ett pris från Kapten, men nu levde fången. Han var mycket arg och bitter för det. Han vände halvvägs och beordrade oss att: - Stå i rad och vänta på mig! Jag är strax tillbaka. Han kom snart tillbaka med några andra fångvakter. Han hotade med att säga: - För den heliga dagens skull måste jag offra en av er idag! Efter honom slet några fler fångvakter celldörren och kom in i en rask takt. De gick runt oss fångarna i cellen. Den första fångvaktaren som tilldelade det hemska slaget mot fången som gjorde fel, var besviken. Han ville gärna se en eller flera av oss död idag. Det fanns en överhängande risk för honom att Kapten kanske skickar honom tillbaka till nybörjarenheten. Det skrämde honom. Han sade: - Nej, det går inte! En av er måste hem i dag i sin svepning! Han började slå mot fångarna hänsynslöst. Fångarnas skrik genljöd i hela fängelset. Ibland föll några fångar ner på golvet och reste genast upp igen. Blod från våra huvuden rann som floder i golvet. Tortyren fortsatte tills man hörde en fångvakt leverera en hälsning från Kapten: - Kapten hälsar till er fångvakter och säger att han nu friget er. Till dagens ära har många fångar redan stupat i fängelset. Ett stort antal av dem ligger i dödsbedden. Även om det var tätt mellan fångvakterna och Kapten, visade fångvakterna djup respekt och till och med rädsla för Kapten. Vid minsta fel som fångvakterna gjort, skulle det inte innebära mindre svår än vår situation för fångvakterna. Detta visste fångvakterna väl. Fångvakterna slutade genast att slå på oss. Det var fångvakterna som drog en lättnadens suck innan fångarna. Trots Kaptens order om tortyrupphör, ville fångvakterna göra oss fångarna riktigt illa. De drog i armen av en fånge och släpade honom med sig ut ur cellen. Ljudet av batongslag hördes ända in i cellen. Sedan blev det tyst ett kort tag. Strax nåddes ett hjärtskärande skrik från vår kamrat. Vi andra fångar i cellerna visste ingenting om vad som hände honom. När celldörren öppnades lite senare kom vår kamrat in från midjan och neråt halvnaken. Fångvakterna som kom in med honom flinade menande och sade: Berätta för dina kamrater nu vad vi gjorde med dig här ute! Berätta allt! Fången började med att berätta vad han fick gå igenom i tortyrsalen. Han var rädd för det värsta om han inte berättade. Nämligen att åka hem i en vit svepning: - Kapten tog mig ut härifrån. Sedan slog han mig där. Sedan frågade om jag hade en fru. Jag sade att jag hade en. Då sade kapten att han vill k...a min fru. Då svarade jag 'som du vill.' Sedan tog tillsammans med sina kollegor ner mina byxor. De lyfte min bak upp i luften och stoppade en batong i mig. Efteråt lät de mig slicka på batongen. I slutet av sin berättelse tittade han på fångvaktaren och sade: - Kapten! Din order har nu verkställts! Fångvaktaren verkade vara mycket nöjd nu. Han hade en bra historia att rapportera om för sin kapten.
XIII "Varannan månad kom skrivelser från åklagarmyndigheten till fängelset. I dessa handlingar kunde man se vad fångarna var anklagade för. När vi fick ta del av dessa handlingar, gav vi dem ett kokt stryk varje gång. Ingen av oss fångvakterna var utbildade. Så mycket vi förstod av dessa handlingar, räckte gott och väll för att vända oss mot fångarna med ett stort agg och vrede. Först delade vi ut handligarna till alla de fångar med ringa anklagalser, sedan till fångar med allvarliga anklagelser som att ha dödat en polis eller militär, eller de som var anklagade för att ha tillhört toppen av de underjordiska kurdiska och vänster organisationerna. Från cellfönstren brukade vi ropa deras namn: - Kom ut genast! Ovetande vilket helvete han skulle bli drabbat av brukade de från cellen svara: - Ja kapten genast! När han kom ut från cellen, såg han genast att 4-5 fångvakter väntade på honom. Då förstod han att han skulle råka illa ut igen. När fången kom ut från celldörren brukade han säga: - Kapten! En och den sista! Så fort han var ute överföll vi fången och började slå vilt igen med påkar och bredor. Efter vi var nörjda med vår goda gärning, började vi förhöra fången på plats: - Berätta nu! Hur många polis och militärer du dödade i det civila? Eller hur många dog efter din anstifning av annans död? Vad fången än svarade spelade ingen roll. I skrivelsen från åklagarmyndigheten stod det klart och tydligt vad han var anklagad för. Vi höll handlingen i våra händer. I dessa skrivelser brukade stå huvudsakligen två typer av brott som de flesta av fångarna var anklagade för: 1- att ha varit med om och bildat en väpnad organisation eller 2- att ha deltagit i väpnade strider med polis och militär och gjort polis och militärer martyrer under striden. Det var en tillräcklig bra anledning för oss fångvakter att behandla fången som var anklagade med dessa anklagelserna riktigt illa. Som vi begrep ljög aldrig en polis, domare eller åklagare som var statens främsta beskyddare. Efter vi hade dessa pappren i våra händer vad än fångarna sade, hjälpte inte. Ibland sade fångarna: - Kapten! Detta är bara anklaganden, obevisade påståenden från åklagarämbetet. Det är möjligt att rättegången friger mig för att dessa påståenden saknar grund. Det är fångar som under tortyr erkänt sig skylldiga. Det är på grund av tortyren som de påståt detta. Det är inte sant. Jag har inte dödat någon. När fången sade sitt sista ord. Började vi skratta åt honom och håna honom för att han är en dålig lögnare. Hur bra han kunde ljuga skulle inte hjälpa honom, brukade vi säga till dessa fångar: - Ni alla fångar här är ju oskyldiga änglar. Det är bara vi fångvakterna är de riktig skyldiga eller hur din djävul? Den vilande fångvaktgruppen tog tag i fången och fortsatte att slå och tortera: - Erkänn nu din satans fånge! - Kapten! Jag har inte gjort någonting! Men vem skulle tro fången? Tills antingen han föll ner eller bredan gick sönder, fick han slag och stryk. De många erkännanden som fångarna kom med under vår tortyrakt, bekräftades i rättegångarna och fångarna frikändes."
***
När fångvaktaren berättade dessa, kom alla mina upplevelser som en filmrulle framför mina ögon. Jag börjar nu erinra mig om att jag också blev slagen och torterad på en sådan speciell dag. En skrivelse från åklagarmyndighet angående åtalet mot mig hade skickats till fängelseledningen. Enligt åtalet som hade väckst mot mig, var jag anklagad för att 'bilda en underjordisk väpnad rörelse och att ha haft en central roll i denna organisation.' Detta var en riktig bra anledning för de djävulskt elaka fångvakterna att flå mig levande den dagen. När dörren till cellen öppnades, kom in vår fångvakt in som var verkade vara extra glad denna dag: - Sidar! - Ja, Kapten! - Ut med dig genast! Du ska förhöras på nytt! Jag blev mycket rädd när han nämnde om ett nytt förhör. Därför att jag visste vad det menas med att förhöras i fängelset. Då borde jag prata som Kapten önskar sig, eller bli dödad under tortyren. Jag skyndade mig ut. Jag såg att det var flera andra fångvakter som stod och väntade på mig utanför celldörren. De hade som vanligt sina batonger och en del sina bredor i handen. Jag blev jätte rädd. Därför anmälde jag mig med den vanliga presentationen med mycket högt ljud: - Kapten! Sidar, från Mardin. Förväntar er order! Chefsfångvaktaren såg på mig med en undersökande blick: - Sidar! Vilket typ av brott har du begått? - Kapten! Jag har inte något brott! Han log och fortsatte med frågorna: - Jasså? Du är oskylldig. - Ja kapten! - Nu ska du berätta sanningen för oss. Hur många dödsdomar förkunnade du hittills? - Kapten! Jag svär att jag varken dödat någon eller förkunnat någon dödsdom! Jag kan inte begå sådana brott. Jag är oskyldig. - Det har jag hört tillräckligt nu! - Ja, kapten! - Ni alla fångar här är stackars okylldiga änglar. Det är vi fångar som är riktig skylldiga djävlar eller hur? - Nej Kapten! Det menar jag inte. De var missnöjda med mina svar. Han vände sig mot mig igen och sade: - Det ska vi ta reda på nu hur det egentligen är med dig. Han vände därefter mot sina kollegor och med ögonen gav de start order. Jag visste inte hur många slag jag hade fått och inte heller hur många gånger jag ramlade ner och reste mig igen. De blev trött på att slå mig så länge. De tog en paus. Medan de vilade fortsatte förhöret: - Säg sanningen nu så att du kan återvända din cell! - Kapten! Jag är oskylldig. Jag svär. Han förstod att jag inte tänkte säga någonting annat än jag hittills sagt. Därför skrek han efter vår cell ansvarige fånge och: - Cellansvarige! Hämta genast ett stycke rep! - Javisst kapten! I början förstod jag inte riktigt varför han skickade efter ett stycke rep. När fångvaktaren närmade sig med ett rep i handen mig, då förstod jag vad han ville göra med det repet. - Är du gift? - Ja kapten! Berättar du inte sanningen för oss, kommer du aldrig mer kunna umgås med din fru igen. - Ja förstod Kapten! - Jasså? Du vill fortfarande inte säga något eller hur? - Jag svär att jag inte gjort någonting brottslig. - Cellansvarige! - Ja kapten! Fångvakterna hade roligt nu igen. Varje gång de skulle tortera en, var detta som en barnlek för dem. Idag verkade vara som att de skulle leka igen och ha det roligt på min bekostnad. - Ta repet och bind hans pung och penis med! - Ja kapten! fångvaktaren tittade på mig en gång till och beordrade: - Ta genast av dina byxor! Jag verkställde fångvaktarens order genom att ta av mina byxor. Den cellansvarige medfången band genast fast min penis och mina testiklar med den ena ändan av repet och sade: - Kapten! Nu är ordern verkställd! Fångvaktaren närmade sig mig och tittade i mina ögon och frågade en gång till: - Vilket brott har du begått? Jag svarade som tidigare att jag inte begått något brott alls. Han vände sig raskt mot cellansvarige och beordrade: - Ta repet och dra tills jag säger stopp. - Ja kapten! Jag
och vår cellansvarige vi var medlemmar i en och samma kurdisk underjordisk
rörelse. Efter en stund under tortyr som kändes lång som år, lämnade fångvakterna oss äntligen i fred. Vi kom in i cellen. Alla cellkamrater samlades runt oss: - Vad gjorde dem med er? - Ingenting men denne kamrat (pekade på cellansvarige) tog nästan livet av mig! Han blev beordrad av fångvaktaren att binda fast den, men fångvaktaren skulle inte kunna binda hårdare än honom! Det som var bra var att istället för fångvaktdjävlarna kände bara han på den. Alla skrattade.
***
Fångvaktaren fortsätter med berättelsen: "Som jag tidigare nämnde, använde vi fångvakter all vår tid för att hitta på nya tortyrmetoder så att vi kunde tillämpa dessa nya tortyren framgångsrikt på fångarna. Varje ny dag fick fångarna smaka på nya tortyrmetoder. Denna gång hade vi hittat på en grundlig (!) tortyr. Det var en sådan metod som sparade oss båda tid och krafter. Det var en raffinerad metod som inte lämnade några synliga spår på fångarna. Allting gick tyst och smidigt till. Metoden gick ut på att vi tvingade fångarna att äta 10-15 cm långa stearinljus. Det måste ha gett en hemsk smak i munnen. Men vi tvingade fångarna att äta den som om det vore en grönsak, en morrot. Fångarna brukade tugga den i långa stunder och när de kände avsmak i munnen brukade dem blunda och deras ansiktsutryck visade att de mådde riktigt illa. Då brukade vi fångvakter säga följande ord: - Jasså? Du tycker att det är beskt smak eller hur? Visste du inte att det är förbjudet att visa den känslan? Straffet för det är att äta en halv stearin till! Fångarna som hade tvingats äta stearinljus, mådde riktigt illa och fick kväljningar och rubningar i magen. Det känndes som om hela magen kom ur munnen. Dessa fångar insjuknade under en hel vecka och kunde inte äta någonting alls under tiden. Det värsta var nog när fångarna skulle marschera med stearinljus, tvättmedel eller bläck i magsäcken. Alla som ätit dessa kemiska medel, blev genast lös i magen. Vi fångvakter tillätt inte fångarna ska gå på toaletten och dem gjorde det på sig. Ibland samlades vi fångvakter på en vanlig sal eller på biosalen. Vi tog några bord och stolar dit. På väggarna satte vi upp bilder på nakna kvinnor. Vi satte på en glad musik också som om vi var på en nattklubb. Efteråt skickade vi efter några fångar som enligt åklagarmyndigheten hade begått allvarligare brott. Fångvaktaren tog med sig de som var anklagade med större brott eller någon fånge som Kapten ville att vi tog honom dit. När dessa anlände till salen, reste vi fångvakter från våra stolar och gick fram till dörren och välkomnade dem med välkomnande ord jester att stiga in som servitörer brukar göra inför sina matgäster. Sedan lät vi dessa våra låtsas gäster sitta vid borden: - Var så goda mina damer och herrar! Vad får det vara lov ikväll? Vi har har vi... Vi räknade upp alla exklusiva maträtter som vi kom på. Den maträtt som han eller hon valde, noterade vi på en lapp precis som en kypare brukar göra: - Lammspett, ett glas rött vin och mezetallrik. Javvist. Efter en kort stund när fångvaktaren dök upp, hade han i sin hand en bricka mat bestående, några stearinljus, en tallrik full med tvättmedel och ett glas bläck: - Varsogoda! Har ni några andra önskemål? - Nej kapten! Gud förbjude! Vad än fångarna sade, det skulle inte hjälpa. Om fången åt, då kunde han ha ett helvete under flera veckor, om han vägrade, det kunde bli ännu värre. Dessutom fångarna var tvungen att äta allt som serverades. Fångvakterna stod runt fångarna och sade: - Fort! Ät allt! Drick allt! Jag tänker nu i efterhand hur kunde vi vara så grymma och tvinga fångarna att äta dessa kemiska medel! Men det var en order från högre ort. Om fångarna vägrade totalt, då utgången skulle bli döden. De skulle hem i en sväpning som vi brukade hota med. Det var inte enbart toma hot. Många dog under vår hänsynslösa tortyr och skickades hem i sin svepning. Vi hade inget som helst bekymmer med det. Därför att fängelseläkaren var en militärdoktor och han skrev en rapport om dödsorsaken som kunde rentvå oss om det blev en undersökning efteråt. När vi gick runt i korridorerna framför cellerna, ropade vi efter en fånge. Han eller hon kom fram och sade sitt namn och cellnummer och hur många var i cellen etc i militärprecision. Vid minsta lilla fel visade vi genast vårt missnöje: - Du skulle ju säga detta med en hög röst! Det var ju en order. Men ni vill ju inte verksälla våra order. Genast gick våra händer i våra fickor som var full med stearinljus. Hädanefter hade vi alltid stearinljus i våra fickor: - Öppna munnen! Fången var tvungen att öppna sin munn. När fången öppnade sin munn, stoppade vi stearinet i hans eller hennes munn som om det vore en gurka eller morrot. - Tugga den ordentligt och ät allt så att du nästa gång kommer bra ihåg att prata med en högre röst. Detta får bli en läxa för hela denna cell! Den som sköter sig, ska inte hamna i denna situation. Punkt slut! Vi fångvakter brukade vänta på tills fången ätit upp allt stearinljus och efteråt gick vi därifrån. Nu skulle fången lida under flera dagar, flera veckor av magont, diarré, huvudvärk och allt annat älende. Fångarna hade numera lärt sig alla regler mycket bra och följde dem noggrant. Det vi ville var inte att de skulle göra bra ifrån sig. Det gjorde dem redan. Men vi ville genom våra metoder komma åt fångarnas inre värld och skrämma dem. Vi ville kunna vända dem från deras ideologi och deras separatistiska tankar. Vi ville, om inte alla, men många av fångarna jobbade för staten. Kapten sade alltid: - Kamrater! om ni lyckas vända så många som ni kan, det vore ju bra för vårt land. Genom fångarna här, kan vi komma åt deras underjordiska organisationer och deras nästen.' Jag måste erkänna att denna vår Kaptens önskan gick aldrig i uppfyllelse. Även om några få fångar gav upp under tortyren och accepterade våra krav att hädanefter jobba åt staten, antalet dessa övertsteg aldrig fingrarna på en hand. Dessa var dessutom om man får säga så löst folk som inte hade några direkta band med de kurdiska underjordiska organisationerna. De fångar som Kapten helst ville se som samarbetspartner i detta sammanhang, kunde vi aldrig komma åt för deras starka tro för sitt lands befrielsekamp. Vad än vi gjorde, kunde vi inte vända dessa fångar. Det gick inte att rubba deras tro. Ingen tortyr bet på dem. Vi fångvakter blev helt förvånade när vi torterade dessa. Vi hade endast ett alternativ gentemot dem: döden. Vi kunde döda dem.
XIV En dag hade jag tagit ut fångarna ur en cell och lät de marschera och läsa militära sånger på gården. Slag och tortyren var igång som alltid. Vi fångvakter kontrollerades alltid av vår kapten i hemlighet. Om vi var för slapp och inte slog fångarna tillräckligt, noterade kapten detta mycket noggrant. Det betydde att vi så småningom skulle tillbaka till nybörjarkompaniet i lumpenbarackerna utanför fängelset. När jag slog med min batong på fångarna, spottade och svor, ropade en kollega efter mig: - Kom hit! Jag lämnade fångarna och gick fram till honom: Vi har hittat på en ny tortyrmetod nu. Tillämpa den genast i din cell! Han tog mig till en sal där hade circa tjugo fångvakter samlats för att demonstrera den nya tortyrmetoden. Jag återkom till mina marscherande fångar. Jag gav dem order: - Lediga! Fångarna slutade marschera och sjunga. De tyckte bra om ordern. Men hur skulle de stackare veta vad jag skulle göra med dem. Nästa ordern gav jag genast: - Ställ dig en och en i en rad med två meter mellan er! Genast verkställde alla ordern. Fångarna utgjorde fyra raka linjer. Mellanrummet mellan varje linje var cirka i två meter som jag hade beordrat. Jag ropade efter den cellansvarige fången: - Den ansvarige! - Ja kapten! - Spring till cellen och kom med fyra paket cigaretter! - Ja kapten! Efter cigaretterna kom fram, beordrade jag fångarna: - Från midjan och neråt ta genast av alla era kläder! Eeeeett, tvåååå, tre!!! Jag skrek efter cellansvarige igen: - Den ansvarige! - Ja kapten! - Dela ut en cigarett till varje fånge och tänd deras cigaretter! - Ja kapten! Nu hade alla fångar en rykande cigarett i handen och det var dags att testa tortyren. Jag såg mig runt och märkte att Kapten ser på oss från våningens fönster. Jag blev glad för detta. Nu kunde jag visa vad jag gick för och få många plus poäng från Kapten. Jag skrek: - Cell! Börj er framåt! Alla fångar böjde sig neråt med huvudet neråt och baken upåt. - Cell! Nu ska ni röka cigaretter med ert anus! Den som tappar sin cigarett, kommer ångra att de ens blivit född! Jag tror att denna tortyrmetod var den första i sitt slag som världen sett. Vi fångvakter kunde inte hålla oss från skratt. Vi skrattade mycket högt för att Kapten skulle se oss hur 'bra' vi behandlar vårt folks fiender. Det var en mycket ovanlig syn. Alla fångar hade rumpan i vädret och det fanns en rykande cigarett mellan deras skinkor. Vi och Kapten var mycket nöjda. Under den enorma rädslan som var i luften ville alla fångar hålla hårt cigaretterna mellan sina skinkorna. Plötsligt tappade en äldre fånge cigaretten där den satt. Han var runt 60-års åldern. Det måste vara på grund av ålderdomen han kunde inte hålla ihop sina skinkor så bra som de andra yngre fångarna. Vi fångvakter kom genast till honom. Lyfte honom och gav honom mer än han tålde. Samtidigt frågade vi honom: - Varför föll din cigarett? - Kapten! Jag har gaser i magen idag. Jag släpte mig. Det måste vara därför. Om ni lämnar den tillbaka på plats, kommer jag göra mitt bästa att den sitter kvar. Men han fick stryk av oss alla fångvakter på plats tills han svimmade av istället. Sedan gav vi order att alla återvänder till sina celler. Två av fångarna tog den äldre fången med sig in till cellen. Kapten såg även denna händelse och verkade vara mycket nöjd. Det var en hemsk sak, när jag tänker på det efteråt. Den stackars fången bad och bönade under alla våra slag som regnade över honom. Men vi lyssnade inte. Han var i våra fäders ålder. Men vi kunde inte visa det minsta lilla respekt för honom. Vi kunde inte sluta att slå nästan ihjäll honom. Vi hade blivit förvandlad till några blodtörstiga vargar. Kaptens alla krav på att gå fram hårt mot de försvarslösa fångarna hade tvingat oss att göra omänskliga saker, begå hemska brott. Vad än fångarna gjorde hjälpte det inte. Hur än de gjorde hamnade de i våra lömska fällor. Vi hade lyckats förfina våra metoder varteftersom vi insåg vilka av dessa raffinerade metoder påverkade fångarna som mest. Dessa metoder var svårare än många andra till exempel än hungern. De psykologiska tortyrmetoderna bet på fångarna mycket mer än de fysiska metoderna. Till slut hade vi sett att fångarna hade nästan ingen intern konversation med varandra. De kunde inte prata med varandra förutom under de mest grundläggande behovtillfällen. Att skratta och skoja var totalt förbjudet. Att gå på toaletten eller gå från den ena sidan av cellen till den andra sidan, skedde under kontrollerade, disciplinära precisioner. Om och när en fånge skulle gå på toaletten, var den rörelsen i cellen reglerad på det sättet att fången var tvungen att resa sig från sin plats på ett disciplinärat sätt när denne skulle på toa. Fången var tvungen att hålla sina båda händer rakt och fast vid sina höfter och gå spiktrakt till toaletten som närmast en robot gör. På vägen tillbaka borde fången ta samma position när denne kom tillbaka från toalettbesöket. Det var hårda regler även för sovandet. Det var regel nummer ett att sova på ryggen och att ha båda sina händer i kors på sin bröstkorg. Om en fånge ändrade sovställning eller gav ifrån sig några läten och snarkade under sömnen, var det den cellansvariges plikt att väcka den sovande fången ur sömnen och varna honom. Om och när en fånge bröt mot dessa sömnregler och inte väcktes och tillrättavisades av den cellansvarige, då skulle den cellansvarige straffas istället. De som brukade snarka i sömnen, terroriserades av de cellansvarige fångarna. Så fort de somnade in och började snarka, väcktes dem ur sina djupa sömn. Många fångar hade förlorat sin psykiska balans bara på grund av sömnlöshet. På dagtid när och om det blev lite vilostund, då var fångarna tvungen att sitta på sina platser på ett förbestämt sätt. De var tvungen även att sitta i en disciplinerad ställning med sina knän närmast i magen. Deras händer skulle vara på varandra på knäna när de satt i denna ställning. Ingen kunde sitta med utsträckta ben eller lägga benen på varandra. Straffet kom omedelbart. De fångar som bröt mot dessa bestämmelser, blev nerstoppade i kloaket i två timmar. Det fanns en plats på fängelsegåden där det var håll på det kloakvattnet som passerade igenom. Fångar som bröt mot vissa disciplinära bestämmelser straffades genom att nerstoppas i denna kloakhåla i många timmar. Vi kunde lätt ta reda på vem som hade brutit mot några av våra disciplinära åtgärder. För att vi fick nästan all information vi behövde genom våra informatörer bland fångarna i cellerna. Ibland såg vi själva in i cellerna genom de fönsterhåll som gick att öppna ifrån korridorerna. De celler som vi inte lyckats förvärva en informatör i, fick mindre stryk än alla andra celler. Därför kontrollerade vi oftare och noga dessa motståndscellerna. Som jag tidigare nämnde om för dig, de som kom till fängelset direkt från de sk observationscellerna från polisens koncentrationsläger, behandlades riktigt illa. Det var ett oavlåtligt villkor att dessa fångar skulle kunna "den turkiska eden, nationalsången och Atatürks tal till ungdomen" utantill. Det var villkoret att kunna läsa och sjunga dessa tal och sånger samt några andra militäramarschsånger utantill. Annars kunde dessa nyanlända fångar inte komma ut från isolerinscellerna och bli placerade i en allmäncell tills de kunde detta. För att kunna snabbt komma iväg till de allmänna cellerna, läste och sjöng fångarna dessa turkiska tal och sånger snabbt. Det var denna utveckling som vi fångvakter gärna ville ha, för att vi fick en bra poäng för detta av vår kapten. En dag hade en gammal gubbe hamnat i isoleringscellen. Ingen visste vad för slags brott han hade begått. Vi fick kännedom om vad fångarna var anklagade för endast när det kom officiella dokument från de åklagarmyndigheterna till fängelset. Vi fångvakter samlades runt den gamla gubben varje dag. Vi drev alltid med honom. Dessutom slog vi honom trots hans höga ålder. Kapten hade sagt även "de äldre personerna i avkomman skulle behandlas rättvisst", dvs vi skulle inte ha barmhärtighet gentemot äldre fångar heller. Kapten brukade säga att "ungdomen skulle inte ha någonting om sånt, om det inte vore dessa äldre personer. Det är dessa äldre personer som lär ut ungdomarna att ta till vapen mot oss. Ju mer ni slår mot dessa desto bättre. Ha ingen förbarmanden." Vi följde Kaptens råd och order bokstavligen. Även de äldre var liksom de övriga fångarna tvungen att kunna läsa och sjunga "den turkiska eden, nationalsången och Atatürks tal till ungdomen" utantill. Utan att kunna detta först, kunde den gamla fången inte alls bli placerad i en allmän cell. Denna stackars gamling kunde inte lära sig dessa utantill vad än han gjorde och hur än han försökte. Därför hans vistelse i isolerinscellen varade länge. Vi brukade säga till honom: - Om du kan läsa de fyra verserna av nationalsången och talet 'vår ed' då kan vi skicka dig till den allmänna cellen. Han fick förhopningar om att kunna klara av uppgiften. Dag och natt han mummlade dessa sånger och tal. Han hade klarat av talet 'vår ed', men hade svårt med nationalsången. Jag besökte hans cell en dag och hörde honom mummla på verserna. Han hade svårt med att komma ihåg verserna i sin rätta ordning. Hans medfångar som kom tillsammans med honom hade klarat uppgiften och blivit placerade i sina celler, men gamlingen var långt efter. Jag lyssnade på honom när han läste den turkiska nationalsångens första vers med kurdiska ord emellan: "Å
du 'Korkma sönmez'* snälla du Han läste dessa verser med största allvar. Som om han tilltalade en person framför sig. Han trodde på största allvar att nationalsången var en person och denne skulle hjälpa honom med hans uppgift att kunna läsa utantill. Gamlingen hade verkligen hamnat i en djup psykologisk och själslig avgrund. Jag förlåter mig inte att jag inte hjälpte denne starckars gamling som var i min fars ålder. Far också kunde lika gärna hamna i en svår situation, tänkte jag aldrig på då. Jag var så hjärntvättad att jag till och med blev glad att han inte kunde läsa sången utantill och gav honom ordentligt med stryk istället. Jag levde i ett sådant helvete och i ett sådant rubbat själsligt tillstånd under hela 16 månader. Jag hade tappat mitt förstånd helt enkelt. Därför har jag så svårt idag att anpassa mig i samhället. Vem kan göra det om man har varit i helvetet och kommit tillbaka igen? Vi fångvakter också var nästan lika mycket offer som fångarna. Det var staten som styrde oss in i detta. De bär hela skulden för fångarna och för oss. Enligt överten var dessa människor på en dålig väg. Men dessa fångar trodde på sin sak. Många av de dog för sin sak, de vägrade att ge upp. Efter militärtjänsten tog slut, kastades vi ut därifrån utan att få en minsta lilla hjälp från staten. Man använde oss som en smutstrasa och kastade sedan iväg i soptunnan. Vi fattigt folk spelades mot varandra. Vi hjärntvättades och utnyttjades. Jag skäms idag och jag har en samvetskalv i varje sekund i mitt resterande liv, i varje andetag jag tar känner jag ångest. Jag hatar till och med, mig själv. Jag har lovat dig att berätta allt för dig om du har tid och lust att lyssna på mig, om du själv inte blir tillräckligt mycket upprörd och slutar lyssna på mig. Jag vill inte detta helvete jag och alla dessa oskyldiga människor drabbades av förblir mörk och tyst. Jag vill så gärna att du tar upp allt jag har berättat för dig och publicerar det i din tidning så att hela världen får ta reda på om vad som försigår i Diyarbakir fängelset. Nu
blev det sent igen. Du har också familj och barn att ta hand om.
Jag har säkert uppehållit dig här länge nu och du
har inte kunnat ta hand om din dotter idag. Ser du vilket skadlig person
jag har blivit? Jag bara åsamkar skador till folk i min omgivning.
Ingen har fått någon hjälp av mig. Jag har bara ställt
till det mot alla. Vi kanske ska avsluta för dagen." [*Korkma sönmez: är de två allra första orden i den turkiska nationalsången -öa].
XV Dagen efter såg jag att den fd fångvaktaren hade före mig gått och satt sig på kullen mittemot sjukhuset och väntade på mig. Jag skyndade mig dit och efter vi hälsat varann, fortsatte han att berätta igen: "Försörjningen av fångarnas kost och logi hade enligt ett systematiskt schema planlagts in i minsta detalj av fängelseledningen. Den portion mat som varje fånge fick till en måltid var en skopa med soppa som delades mellan fyra fångar. Vattnet hade ransonerat så att verje fånge fick i sig högst ett glas vatten om dagen - trots att det kunde rinna vatten dag och natt igenom fängelsets vatten kranar. Jag mins inte att en fånge fick två glas vatten (förutom vissa egna uppfinningar). Bara de fångar som samarbetade hade vissa privilegier när det gäller mat och dryck. Teet sålde fängelseledningen i fängelsets tekantin. Om Kapten ville, så skulle fängelset tjäna enorma summor från teförsäljningen i fängelset, men för att fångarna skall vara i en ständig törst och hungersituation, ville Kapten inte att det blev en ständig och generös försäljningsaktivitet i kantinen. Kapten sade helt öppet att "fångarna skall hållas hungriga och törstiga tills de samarbetar med oss." Hur viktigt det var att få drycka en kopp te för dessa stackars fångar visste vi mycket väl. Innan förtering av en kopp te eller en bit mat, fick fångarna alltid stryk. Det var som om det vore deras förrätt. Vi brukade gå till celldörrarna och ropa: - Cell! - Ja kapten! - Vill ni ha te? - Ja kapten! Om ni vill ge oss det. - Vet ni vad ni ska få innan teet? - Ja kapten! Som ni vill. - OK. Ta genast ut tedunken med två personer! I fängelset var lösa delar av glas, järn och andra hårda metaller inte tillåtet. Fångarna fick sitt te i nylondunkar och drack ur plastmuggar. Fängelseledningen var tillräcklig beräknande för att inte låta fångarna använda glas som kunde brytas i skärvor och sedan användas som vapen. Inte heller tillåta lyxen av att dricka te ur ett riktigt glas. Vi hade gjort en tradition att ge fångarna stryk innan teet, en gång i veckan eller minst varannan vecka. Så här gick det till: De två fångar som kom ut med tedunken, fick stryk mest av alla. När fångarna var tvungen att bära de fulla dunkarna med varmt te i, kunde bränna sina händer, eftersom fångarna var tvungen att bära de heta tedunkarna i den långa vägen från kantinen in till cellerna utan att ens växla händerna och vila en kort stund. I annat fall fick dem inte ens en droppe te. Dessa två fångar som bar in tedunken brukade alltid bränna sina händer. Det var verkligen en stor uppoffring för dessa personer när dem utan ens vila sina händer bar den heta tedunken hela den långa vägen in till cellerna. Om de spillde bara en droppe te, togs tedunkarna genast tillbaka utan att någon i cellen fick ens en droppe av te. Dessa starckars fångar var samtidigt skylldiga att gå i militär precision och sjunga militära marscher under hela vägen till cellen. När de väl var framme vid celldörren, fick de sin del av stryk och gick in. Tet var fortfarande varmt, men vi ville inte gärna ge varmt te till natinonens fiender. Tedrycknings tortyren började så här: - Cell! - Ja, kapten! - Ta strykställning! Fångarna var vana med att följa denna order väl och snabbt. Alla de som hade lagt sig i de allra första leden, var dem som därför fick drycka varmt te. Det var därför fångarna var ivriga med att vara med i den första leden. Vi fångvakter var väl medveten om detta. För en kopp varmt te fick fångarna båda bränna sina händer och få ett ordentligt med stryk. Jag är så säker på att fångarna skulle inte ha någonting emot om vi trots det gav varje dag te till dem. Ibland förundrade vi fångvakter mycket över fångarnas situation. Från timme till timme, från dag till dag, ökade den tortyr som vi tillämpade över dessa fångar. Varje dag med en ny metod av tortyr och förnedring. Så småningom accepterade fångar våra tortyr utan att bjuda på något motstånd. Ingen av fångarna kunde sätta sig emot våra metoder längre. De fångar som ville inte finna sig i det som vi gjorde, var i isoleringsceller. Dessa fångars situation var värst av alla. Dessa fångar som inte böjde sig inför våra metoder och regler, fick en och en gå igenom svåra tortyrprocesser och med råstryk tvingade vi dem våra regler. Dessa fångar tog all vår tid, men vi lyckades till slut att få 95% av dessa fångar lyda oss till slut. Kapten som hade gett oss fria händer brukade säga: "Ni gör vad som bör göras. Detta är en handling i den turkiska patriotismens tecken. Konvertera dessa människor till turkar och turkhet. Det är bara genom den vägen kan dem ange sina kumpaner som fortfarande är på fri fot." Men aldrig blev denna önskan av vår kapten uppfylld. Varken fångarna konverterades till turkhet eller motstånd fick ett slut i fängelset. Så fort var fångarna vana med en typ av tortyr, hittade vi på nyare tortyr för att överlista, besegra dem. Vi hade en favorit uppfinning. Med råstryk hade vi tvingat fångarna att finna sig i denna tortyrmetoden. När vi kom vid celldörren, brukade vi skrika med den högsta stämman: - Cell! Försviiiin! Innan vi ens slutade säga ordern klart, brukade alla fångar i cellen gömma sig under sina våningsängar. Sedan kom vi fångvakter in för att för att se vem som inte gömt sig ordentligt. De fångarna som gick att se att de inte riktigt lyckas med att gömma sig, fick både stryk och fick vara utan mat hela den dagen. Oftast hände det att fångarna tävlade mot varandra för att den bästa gömplatsen under sängarna och gick in i varandra och skadade sig själva. I en sådan situation där en eller några fångar hade gjort så, fick betala dyrt. Vi ville även utsätta alla fångarna för förnedring genom att komma till dessa sängar och ge ordern: - Alla sängar förutom denna kom ut! Efter alla andra var ute, brukade vi håna med skratt och förtal genom att säga följande ord: - Se här! Vilka snabba snuskhummrar. Se här! Titta dessa som ligger under denna säng och se vad dem gör? Se hur de sätter på varandra! Nu har vi alla sett detta. Vad för slags straff förtjänar dessa skamlösa varelser? De fångar som fortfarande låg under den våningsängen brukade svara: - Som ni befaller kapten! Ibland kom vi många fångvakter samtidigt och gick in i en cell alla tillsammans, medan alla fångar i cellen brukade stå i givaktställning under tiden. Vi brukade ropa efter den cellansvarige fången. Han brukade komma fram anmällde sig genom att säga det brukliga initialtalet med fullständigt namn, födelsestad, cellnummer och avslutade sina ord med 'till er tjänst kapten!' i givaktställning och med honor hälsning. Vi brukade vara någorlunda mild mot den cellansvarige för att han skulle tillämpa våra regler bland fångarna i cellen. När alla fångar i cellen stod i givaktställning, brukade vi fångvakter gå förbi nära dem och kontrollera om de uppfyller kraven för att stå i givaktställning eller inte. Vi kunde hitta på vad som helst och säga: - Ni kan inte stå i givaktställning på ett tillbörligt sätt och därför måste ni bli straffad! En kollega till oss gav genast en ny order: - När jag räknat klart till tre, var och en ska ha fyra cigaretter i munnen! - Ja kapten! - Cellansvarige! - Ja kapten! - Stäng fönstren! - Visst kapten! Efter fönstren stängdes, beordrade en annan fångvakt följande order: - Cell! Stoppa cigaretterna i era munnar och ta tändningsställning därefter! Fångarna höll i sina munnar fyra cigaretter och i sin vänstra hand tändare eller tändsticka klara och väntade tålmodigt på när den nästa ordern skulle komma. En ytterligare andra fångavakt gav nästföljande ordern för att vi alla fångvakter som var in i cellen skulle få parata: - Tänd! - Ja kapten! På en och samma gång tändes cigaretterna. Den som inte lyckades antända sin tändare med ett slag eller sin tändsticka med en dragning, råkade riktigt illa ut. Efter en kort stund när alla hade tänt ordentligt sina cigaretter, röken skingrades i alla hörn och vrå i cellen. Över femtio fångar började blåsa ut rök från sina cigaretter och fyllde genast den lilla cellen med tjock cigarettrök. Fönstren var stängda. Alla började hosta samtidigt. Dessutom nöjde vi oss inte enbart med det. Vi brukade ge order om att röka på ett eller annat sätt: - Låt röken komma ut från era örön och ögon! Det var ett ologiskt krav att kräva från fångarna att få cigaretröken komma ut från öronen eller ögonen. Men vi gjorde det ändå och när de inte kunde följa den omöjliga ordern, skrattade vi hånfullt åt dem eller gav dem ordentligt med stryk istället. De försökte verkligen i ren tro att dem kanske kunde uppfylla vår order genom att få röken komma ut genom öronen eller ögonen. Men det var förgäves. Ordern uppfylldes inte och ett hårt straff väntade i alla fall på dem i slutet. I sådana situationer var inte vår avsikt att ge fångarna stryk utan någon anledning. Vi ville framhäva inför fångarna att vi aldrig straffar dem utan någon anledning. Därför brukade vi hitta på brott som kunde begås av fångarna. Det var inte lätt att provocera fram något brotsligt. Men när de inte kunde verkställa vår order som befallde att få röken ut genom öronen eller ögonen, då hade vi enligt vår synsett ett tillräckligt själ att ge fångarna stryk vare sig det var logiskt eller inte. Det brydde vi oss inte om. Vi brukade hävda inför fångarna att: - Vi slår aldrig någon utan anledning. - Nej kapten aldrig. Det var därför när vi skulle vilja ge fångarna stryk, provocerade vi fram en förevändning som vi kunde använda som själig anledning först. Jag ska ge ett exempel. En dag stormade vi fångvakterna en cell. Vi hade inte tänkt på en provokation den dagen och därför gick vi runt bland fångarna i cellen. En kollega skrek: - Stoppa fyra cigaretter i munnen! När alla hade sina fyra cigaretter mellan läpparna, sade kollegan: - Ta tändningsställning därefefter! En fånge missförstod denna order. Han tände sina sigaretter i stället. När han tittade runt omkring sig såg han förvånad att ingen hade tänt än. Han försökte snabbt släcka sigaretterna, men jag fick syn på honom: - Den som tände cigaretten före ordern kom två steg framåt! Han kom fram två steg. Han förstod att han ligger risigt till. Han anmälde sig på det brukliga sättet att säga sitt namn och cellnummer osv, på en hög röst för att kunna mildra straffet han ska få för den felaktiga handlingen. Därför att vi fångvakter brukade ibland ge amnesti för de fångar som gjorde mycket bra ifrån sig när de gav sig tillkänna på det militärdisciplinära sätt som vi hade gjort en grundläggande princip i fångarnas vardag varje gång de mötte oss. Men det hjälpte inte. Jag frågade fången: - Sade jag nånsin att tända cigaretterna? - Nej kapten, det sade du inte! - Men varför tände du cigaretterna då? - Kapten! Jag gjorde det för att jag var dum! - Ta strykställning! Efter en kokt stryk sade jag till honom: - Gå tillbaka till din plats! - Ja kapten! Han gjorde honor hälsning och gick tillbaka till sin plats. Denna fånge var inte alls en okunnig person. Han var en beläst student vid universitetet innan fängelsevistelsen. Han hade inte angivit någon vid polisförhöret under tortyren. Vår kapten var mycket besvärat för honom. Vår kapten ville att vi gav honom stryk varje dag. Men denna kunnige belästa peronen brukade säga till mig att han var okunnig. Men jag förstod att han menade att jag var den okunnige personen egentligen. Jag förstår detta tyvärr långt efteråt.
*** En varm juli dag i Diyarbekir, var fångarna helt utmattade av alla marscheranden och sjunganden under den outhärdliga värmen. Betonggolvet i gården hade blivit upphettat av solvärmen och gav ifrån sig en outhärdlig hetta. I denna gård tvingade vi fångvakter att fångarna tog av sina kläder. Vi tvingade fångarna att kravla sig fram och tillbaka på den heta betongen. fångvaktaren som kallades för Gestapo hade sina fångar ute på gården. Till och med vi fångvakter var mycket besvärad av denne Gestapo. Jag hade svårt att förstå hur fångarna kunde tåla denna grymma typ. Han skrek jämt och ständigt på fångarna: - Det hörs inte! Det hörs inte! Det var givet att han skulle göra någonting elakt igen mot fångarna. Vi några fångvakter som var på gården, åskådade han och hans fångar. Det var en regel att några fångvakter tillsammans kontrollerade cellen under träningen på gården. En anledning var att om tränaren blev attackerade av fångarna, skulle man ingripa snabbt och rädda fångvaktaren, den andra anledningen var att ta reda på vilken fångvakt är mest kompromisslös och grymmast. Denna försiktighets åtgärd hade beordrats av Kapten. Plötsligt hörde vi Gestapo skrika: - Hjälp! Hjälp! Fångarna slår mig! Fort hjälp mig! När vi hörde detta skrek vi alla: - Myteri! Myteri! Alla fångvakter som hörde ordet myteri sprang till gården. Fyra fångvakter gick lös på en fånge. Vi började slå. Vi alla trodde att fångarna gjort myteri på riktigt. Men i verkligheten hade ingen fånge gjort myteri. Det var bara en utmattad fånge som inte kunde marshcera längre. Han hade ramlat omkull flera gånger. gestapo hade lyft honom upp men det var förgeväs. Han kunde inte längre. Då hade Gestapo börjat slå honom hänsynslöst. Under tiden hade fången lyft hand mot Gestapå och slagit Gestapo med knytnäve. Då hade den fega fångvaktaren Gestapo blivit mycket rädd. Gestapo hade trott att nu kommer hela cellen att följa fångens exempel och börja slå honom och fångvakterna. Egentligen vi alla andra fångvakter också var rädda för dessa fångar. Vi var livrädda för dem även om de var hjälplösa fångar i våra händer. Inte bara vi var rädda för fångarna. Den största fegisen var egentligen vår kapten. Han vågade aldrig gå till cellerna utan tillräckligt många fångvakter runtomkring sig. Vi var alltid minst 10-15 fångvakter runtomkring honom. Men denna gång hade det som vi fruktat så mycket hänt. Det var mycket allvarligt. Vi fångvakter borde hindra detta. Det skulle inte gå vägen om vi inte mätte ett hårt straff för detta brott. Det kunde lätt upprepas. Därför hade vi vänt oss mot denna cell. Gestapo hade blivit riktigt vilde efter vi andra fångvakters ankomst. Han hade redan slagit några fångar helt medvetslöst. Gestapo plockade några mindreåriga fångar bland fångarna och försvan med dem. Vi förstod nästan varför Gestapo tog fångarna. Vi slog tills alla låg medvetslösa på marken. Det var en orättvis match. För varje fånge gick fyra eller fem fångvakter. Gestapo hördes skrika igen: - Ni ska få betala för detta! Ingen rör mig! Detta är ingenting. Ni ska få se. Jag hämnades lite på era kamrater idag. Gissa vad jag gjorde med dem! Jag körde batong i dem! En och en fick de smaka på min batong. Varje fångvakt fick döpas efter sin typiska gärning mot fångarna. Gestapo hade fått sitt namn för att han körde obarmhärtig batong i fångarnas ändar. Han tyckte om sitt nya namn. Den dagen fick ingen i den cellen mat eller dricka. Vi hade statuerat ett bra exempel på som kunde hända vid ett minsta försök av myteri. Efter den dagen hade vi märkt denna cell. De fick en hårdare kontroll hädanefter. Vi straffade alltid den cellen kollektivt. Ibland kom Kapten och lyssnade på när vi slog fångarna i denna cell och han brukade säga oss: - Jag hör inte ljud av några brutna ben! Slå hårdare så att jag kan höra när ben bryts av era hårda era slag. När Kapten sade detta till oss, hade det blivit ännu roligare för oss att slå fångarna. Hör här vad han som lyfte hand mot Gestapo gick igenom. Ibland när en av fångarna i cellen gjorde något fel, straffades hela cellen och ibland hela fängelset för det misstaget som den enskilda fången hade begått. Vår kapten brukade då säga: - Om ni kan knepet att låta dessa fångar ta koll på varandra, vore det bästa. Då blir ert arbete lättare. Om ni lyckas med denna uppgift, det betyder att ni har lyckats med ert arbete. När det råder intern konflikt mellan fångarna, kommer det aldrig att bli frågan om lyckat myteri. Vi började nu tillämpa denna Kaptens nya metod. Men lyckades inte särskilld mycket. När på grund av en enda fångens fel, fick alla stryk, var denna en användbar anledning för oss i detta nya syfte. Vi ville att fångarna som straffades för en enda person vände sig mot honom och sade till honom att skärpte sig. Att alla ville inte finna sig i hans mistag. Att alla har inte lust att få stryk på grund av det fel han gör. Att han borde lära sig snabbt att inte göra något fel. Att de lär denna som inte hänger med en duktig elev som kan marshcera utan fel och läser alla marscher och tal utantill och utan något fel. Ibland tog vi ut två fångar och gav order om att de slår varan med örfiler: - X slå med fem ordentliga örfiler Y ! Om X inte slog Y, då fick båda X och Y stryk av oss. För att vi fångvakter inte ska slå båda två, brukade de slå varandra och inte bli arg på varandra. Vad vi än gjorde lyckades vi aldrig att spela fångarna mot varandra. Fångarna var så sammansvetsade med varandra att detta var bortom all vår förstånd. De höll av varandra, de höll ihop i den mån de kunde. Vi visste inte hur vi skulle lyckas att spela dem mot varandra. Varje dag frågade Kapten ivrigt hur långt vi hade kommit med denna speciella uppgift: - Jasså! Ni börjar tycka synd om terrorister?! Jag skojar inte, ni kan hamna i deras situation och bli straffade istället. Välj själv! Kapten var en riktigt djävulskt på att utpressa. Med sådana hot från Kapten i våra huvuden, brukade vi supa ordentligt och sedan ge oss på de försvarslösa starckars fångarna hade ingenting annat än sina bara händer, sina liv att göra motstånd med.
XVI Vår obarmhärtige, grymma kapten hette Esat Oktay Yildiran. Han ville inte att fångarna tar på något sätt reda på att det är han som ligger bakom alla tortymetoderna som tillämpas i fängelset. Han ville gärna att fångarna fick ett intryck av att allt detta var vi fångvakternas egna uppfinningar. Det var därför när kapten Esat Oktay Yildiran gick bland fångarna i cellen och pratade med dem, brukade han ge sken av att vara en mjuk och beskyddande, högupsatt, allmäktig person. Man kunde uppfatta honom som en ängel ibland om man inte visste vad han egentligen gjorde mot dessa fångar. Kapten Esat Oktay Yildiran var mycket rädd person också. Han brukade röka hashc, supa anisbränvin arakki. Det var därför han hade ständig röda, trötta ögon. Han ville vi fångvakter blev helst som honom. Han hade gett oss fria händer i många avseenden. Ibland bjöd han oss på supmiddagar och han själv hällde upp våra glas. Han räckte oss hasch joint och tände på själv. Efter vi blev påverkade, började han med sin vanliga predikan. Kaptens tal påverkade oss fångvakter så djupt så vi ville atackera alla celler och döda varenda en av fångarna. Sådana speciella årsdagar som t ex årsdagen av den 12 september 1980 militärens maktövertagande i Turkiet såg Kapten till att vi blev ordentligt berusade och sedan tog påken och begav oss till cellerna. Kapten brukade titta på genom fönsteröppningar hur vi slår fångarna och han var alldeles utom sig av glädje när han hörde fångarnas skrik. Han gjorde ingrep i allt som skulle göras och hur skulle göras. Han hade inget tillit för oss fångvakter. Ibland kom han själv in i cellerna när vi höll på att tortera fångarna. Han frågade oss en gång: - Vakt! Vad skulle ni göra med mig om jag också kom hit som en fånge? Vi fångvakters svar som vi hade lärt oss av Kapten att säga var kristalklar: - Vi skulle våldta även dig och din mor! - Bravo! Bra svarat. Om du inte kom med detta svar, skulle jag våldta dig och din mor istället! Som synes, hade vi en nära relation med Kapten i vårt arbete. Under en sådan situation då vi hade en mycket nära relation med en beskyddande och en mäktig arbetsledare, kunde vi vara mycket grymm mot fångarna. Vi hade fria händer helt enkelt när vi vände oss mot fångarna. Vi
räknade alla i cellen två gånger om dagen. En gång
på morgonen och en gång på kvällen. Detta för
att veta om det saknades några fångar. Men i själva verket
detta inräkning vi brukade göra två gånger om dagen
syftade inte alls till att konstatera saknade fångar, utan det var
bara ett bra tillfälle att hitta förevändningar och slå
fångarna. Ingen kunde fly från detta fängelse. Dessa civila poliser i militäruniform hade lärt sig av oss fångvakter att inte slå utan först hitta på en anledning. Sättet att räkna fångarna var ganska rutinerat. Två-två brukade fångarna stå och räkenskapet gick till på detta sätt att fångar stod i par och därmed räknades. Ibland hittade officerarna inget fel på fångarna. Men då räknade man om med en annan metod. Till exempel ville officerarna att denna nya gång fångarna började med en udda siffra 1-3-5-7 osv och räknade. Det var svårt för analfabeta fångar som inte hade någon grundutbildning och de gjorde lätt misstag. När officerarna höll vakt, blev det ett rent helvete i cellerna för fångarna i dessa nätter. Rökning efter maten var då helt förbjudet. Efter maten brukade de beordra alla cellerna att stå i fånginräknings läge. Under dessa omständigheter var det förbjudet även att göra toalettbesök, att röka eller dricka. Det var order att alla fångar ska stå på sina ben stilla tills det blev deras tur att bli räknad. Vi fångvakter förstod att även fångarna visste då att det var officerarnas natt när sådana order gavs. Därför när vi öppnade celldörrrarna de cellansvariga fångarnas röst var högst och tydligast av alla andra tillfällen när de anmällde sin cell redo för överordnades förfogande. Kaptenen gav ordern: - Börja räkna! Alla gjorde sitt yttersta för att inte göra något fel. Men det dög inte. Kaptenen brukade ta ut en fånge från raden och gav en ny order om räkenskap: - Det dög inte! Räkna igen! När fångarna började räkna i udda tal, då gjorde alltid några fångar misstag och räknade fel. Kaptenen verkade glad för att nu skulle han slå fångarna som han så gärna ville."
***
När fångvaktaren nämnde inräkning av fångar, då gick mina tankar direkt till en medfånge som heter Hassan. En sådan svår kväll då officerarna hade befälet några kom officerare in för att göra inräkningen. Vi hade redan gjort en speciell ordning för våra analfabeta cellkamrater i förebyggande syfte och sagt till dem viket nummer de skulle ropa ut. Den första omgången klarade vi oss utan att göra något misstag. Kaptenen ville ge oss stryk och han var inte alls nöjd med det goda resultatet. Han tog ut en av oss i raden och sade: - Räkna en gång till! Denna gång var det udda räkenskap och kamraterna började räkna 1-3-5-7 osv. När Hassan skulle säga sitt tal, sade han som vi hade lärt ut honom det jämna talet. Istället för att säga 15 sade han 16. Kaptenen sade glatt: - Det räcker. Han vände sig mot Hassan och sade: - Kom hit så ska du få höra det rätta talet! Hassan kom ur ledet och gick mot Kaptenen. Han stannade ett steg bort Kaptenen. Gjorde honor och anmällde sig som det är brukligt: - Kapten! Hassan från Mardin, står till er tjänst! Innan Hassan hann säga sitt sista ord, slog Kaptenen med knytnävet rakt på Hassans ansikte. Hassan ramlade omkull utan att resa sig igen. Vi kunde inget göra. Kaptenen hade fått sitt. Han rättade misstaget och vi räknade klart. Innan kaptenen lämnade cellen sade han: - Väck honom till liv igen och det snabbt! Alla gick från cellen, men den livlösa kroppen låg där den låg. Vi hällde vatten på hans ansikte och masserade honom och fläktade honom så att han skulle vakna. Efter en stund öppnade Hassan sina ögon. När han öppnade sina ögon blev han glad över att han var vid liv än. Men det verkade som om han hade drabbats av minnesförlust. Han trodde vi var hans bonde kamrater eller hans släktingar på landet. Han brukade ställa frågor som följande: - Kusin! Hur är det med farbrorsfrun? Det var ett tag sen sist vi träffades. Hoppas det är bra med dem. Det dröjde två hela dygn innan Hassans minne kom tillbaka. Vi andra fångar brukade göra sketch och pantomimteater av Hassan alla ord när han under minnesförlusten yttrade. Vi tyckte att det var roligt. Handlingen av sketchen och pantomimteatern var förlagd i fängelsets händelser.
Klicka
här för att fortsätta till nästa sida:
* (den okorrigerade versionen)
|