CARTA DE LEÓN TROTSKY A FRIDA KAHLO

Frida, amada:

Al contemplar esta noche tu rostro de cervatillo he descubierto que jamás conseguiré hacerte a un lado de mi cabeza no se diga de mi Corazón. Arde mi sangre como una lámpara votiva al lado de mi mesa, y es como un cerrojo (parte ilegible en el original) una noche en Collooacan. Dejo este papel debajo de tu puerta. Y debo volver a aclarar que no hubo diferencias entre nosotros. Ni la espina dorsal abre un surco insalvable en los hemisferios de una espalda. Me cuesta precisar en cualquier caso, tal vez por mi alma eslava, si ese espacio abierto entre nosotros podra cerrarse y cicatrizar.

Te amé desde siempre y a escondidas. Me encontraba dueño de un juego de principios en los que me arrellanaba como un castor, y esquivaba el fantasma de tu bigote, tu porte de soldadera y esa sed de besos capaz de (parte illegible en el original).

He pagado con creces ese acto de soberbia, el hacerte mía. Yo viví una de esas desafortunadas juventudes, y a tu lado he volado como el pájaráo que vuela por el solo placer de volar, Frida (parte ilegible en el original) alli donde se supone que se enciende el fuego originario, pronto fueron rumores.

Con lo que me duele. Я оставляю в руках Диего одиозной? ("¿Debo dejarte en las odiosas manos de Diego?". En ruso, en el original)... Cuando llegue la hora de los blogs, que tu y yo no veremos, sospecho que tu rostro anti virginal desafíara las leyes del no logo. Y profetizo que en un remoto lugar se verá multiplicado tu entrecejo, a esperar la llegada del olvido que tardará, como yo mismo me demoro en dejar este beso a tu figura inmortal. Frida, Frida…

Tuyo,

Lev T.
Лев Давидович Бронштейн

Fuente: Las cuatro esquinas, una intersección literaria
Imagen de la red

Frida Kahlo y Léon Trotsky en 1937.
Foto: Autor desconocido.

__________________________

BREV FRÅN LEÓN TROTSKY TILL FRIDA KAHLO

Frida, älskade:

Genom att begrunda ditt lila ansikte ikväll har jag upptäckt att jag aldrig kommer att kunna lägga dig åt sidan från mitt huvud, än mindre från mitt hjärta. Mitt blod brinner som en votivlampa bredvid mitt bord, och det är som en bult (oläslig del i originalet) en natt i Collooacan. Jag lämnar det här papperet under din dörr. Och jag måste återigen förtydliga att det inte fanns några skillnader mellan oss. Inte ens ryggraden öppnar en oöverstiglig fåra i hemisfärerna på en rygg. Det är i alla fall svårt för mig att precisera, kanske på grund av min slaviska själ, om det där öppna utrymmet mellan oss kunde stängas och helas.

Jag älskade dig för alltid och i hemlighet. Jag fann mig själv som ägare till ett principspel där jag slog mig ner som en bäver och undvek din mustaschs spöke, ditt soldadera-uppträdande och den där törsten efter kyssar som kan (oläslig del i originalet).

Jag har mer än betalat för den där stoltheten, som gör dig till min. Jag bodde en av dessa olyckliga ungdomar, och vid din sida har jag flugit som en fågel som flyger för det enda nöjet att flyga, Frida (oläslig del i originalet) där den ursprungliga elden ska tändas, snart gick det rykten .

Med det som gör mig ont. Hatade du ruckas? ("Ska jag lämna dig i Diegos hatiska händer?" På ryska, i originalet)... När det är dags för bloggar, som du och jag inte kommer att se, misstänker jag att ditt anti-jungfruansikte kommer att trotsa lagarna utan logotyp. Och jag profeterar att på en avlägsen plats kommer din rynka att mångfaldigas, att vänta på glömskans ankomst som kommer att ta tid, eftersom jag själv tar tid att lämna denna kyss till din odödliga gestalt. Frida, Frida...

Din,

Lev T.
Lev Davidovich Bronshtein

Källa: De fyra hörnen, en litterär skärningspunkt
nätverksbild

Frida Kahlo och Leon Trotskij 1937.
Foto: Författare okänd.