|
|
|
Låt oss återvända än en gång till Ismets försvarstal. Han berättar om en serie övergrepp som skett i lagens namn. De har varit plågsamma och nedbrytande för honom, hans familj och för hans omgivning.
|
|
Detta referat ser ut som en ursäkt till de terroriststämplade kurderna och är aningen förfalskat. Det handlar egentligen om friheten i den egna kretsen och om Olof Palmes val att röra sig fritt på gatorna som vilken vanlig medborgare som helst:
En man som har blivit terroriststämplad har en tung börda att bära. Går det att ta ut en enda sten ur säcken och säga: ̶ det är just denna sten som knäcker hans rygg?
Polisrazzior och intensiv övervakning, buggning och avlyssnade telefoner, häktade och frisläppta flera gånger, sju år med utvisningshot och förbud att röra sig fritt. Hedern förlorad, socialt utfrysta. Jagade som villebråd i tidningsspalterna. Ständig oro: - Hur länge ska detta pågå och vad blir nästa steg? Alla dörrar stängda till hemlandet, vägrade medborgarskap i sitt tillflyktsland och utan chans att börja om i ett tredje land.
Kan man stämma den svenska staten för att den trasat sönder dessa människors liv och tillvaro? Det går att få rätt i olika enskildheter, men det är betydligt svårare att komma åt statens systematiska särbehandling av PKK-anhängarna.
Man kan fälla polischefer som använder sig av förbjudna avlyssningsmetoder.
Man kan få skadestånd om man blir häktad på lösa grunder.
Man kan få skadestånd om man blir utpekad med namns nämnande som medskyldig till ett politiskt mord i pressen. Men pressen agerar på eget ansvar och det faktum att det polismakten använder sig av en slasktidning för att föra ut sitt budskap hör naturligtvis inte hemma i ett tryckfrihetsmål.
Om en kommunarresterad lämnar sin kommun eller låter bli att anmäla sig hos polisen så blir han kallad till rättegång. Domstolen fastställer ett mildare eller strängare straff för "brott mot utlänningslagen". Själva grundfrågan, om det finns sakliga skäl till kommunarresten, hör däremot inte hemma i en sådan rättegång.
En sådan dom för "brott mot utlänningslagen" kan överklagas upp till högsta domstolen och det går att vända frågan till en anklagelse mot staten: regeringens beslut om kommunarrest är olagligt och därför kan det inte vara straffbart att vägra följa det.
Om man kan bevisa att kommunarresten är ett frihetsberövande så har staten brutit mot grundlagen. Men utvisning och kommunarrest är definitionsmässigt inget straff, de är åtgärder som staten tar till för att förebygga politiskt våld. Först om man kan bevisa att kommunarresten är lika tung att bära som ett fängelsestraff, kan man tala om frihetsberövande i lagens mening och detta är en nog så omöjlig uppgift. Individen blir nedbruten av att han blir kontrollerad och behandlad som en brottsling år efter år utan att han kan försvara sig mot misstankarna, att han måste hålla sig till en viss kommun är ju bara en av alla stenarna i hans tunga börda. Sålunda kan högsta domstolen konstatera att kommunarresten blir tyngre och tyngre med tiden men att den ännu inte blivit så tung att den kan jämföras med ett frihetsberövande.
*
Staten är suverän att bestämma vem som skall få komma in i landet och på vilka villkor han får vistas här. Det är därför mycket svårt att åberopa sig på internationella konventioner för att komma åt en sådan konstruktion som kommunarresten. Tekniskt sett är ju kommunarrest inget annat än en begränsning av rätten att röra sig fritt i landet och staterna har rätt att göra undantag för utlänningar. Europakonventionen ger utlänningar rätt att röra sig fritt om de 'lagligen vistas i landet'. Normalt betyder det att utlänningar inte får besöka militära skyddszoner och liknande.
De kommunarresterade kurderna valde att trotsa påbuden.
Genom att lämna sina kommuner och strunta i att anmäla sig lyckades de göra sin kommunarrest till en het juridisk och politisk fråga i Sverige. Men just av samma anledning kan de inte driva sin fråga i en internationell domstol. När de väl har passerat det osynliga stängslet vid kommungränsen så vistas de inte längre 'lawfully in the country' och därmed faller deras klagomål.
Kurderna har prövat de juridiska vägar som finns för att komma åt det beslut de utsattes för december 1984. Men det går inte att komma åt frågan på juridisk väg. Ingen domstol kan tvinga regeringen att lägga alla papper på bordet och utsätta dem för en opartisk granskning.
*
Carl Lidboms terroristparagrafer är en gummilagstiftning, som passar bättre i en Kafkaroman än i ett demokratiskt rättssamhälle. Eftersom straffet föregår brottet och anklagelserna är hemliga går det aldrig att bevisa att regeringen tagit fel när den ingriper mot presumtiva terrorister. Om de tilltänkta terroristerna aldrig kommer till skott med några konkreta attentatsplaner så kan det ju vara ett tecken på att staten har lyckats stävja deras onda uppsåt, men det kan också vara ett tecken på att det begåtts ett justitiemord där offret står utan någon som helst chans till upprättelse.
Detta är en mycket oroande ordning för landets medborgare. Den öppnar inte bara vägen för ett repressivt myndighetsmissbruk. Den försvagar också skyddet av nationens säkerhet. Medborgarna måste kunna kräva att säkerhetspolisen identifierar farorna på ett riktigt sätt.
Om det är en alltför liten och likasinnad krets som tar del av deras bedömningar så finns det ingen spärr mot att statens alla blåslampor blir avfyrade helt i blindo.